Vad vill Taliban

Det finns röster i samhällsdebatten som tycker att man ska tillmötesgå en del av talibanernas krav och därmed få fred i Afghanistan. Frågan är vilka eftergifter man i så fall ska göra, till vilket och vilkas pris. Är det kvinnor och flickors rättigheter som ska offras som så många gånger förr vid uppgörelser?

Jag hävdar att vi aldrig får acceptera att man ger avkall på kvinnors rättigheter.
 

Efter tolv år av krig, har talibanerna ännu inte presenterat någon trovärdig strategi för hur de vill avsluta konflikten - det talar om sin teologiska ideologi för att inte säga teknokratiska hållning i en till synes ändlös kamp. En del beskriver kampen mot regeringen i Kabul och "väst" i samma termer som deras fäder talade om "kriget mot Sovjet" tre decennier tidigare men nu kryddat med jihad.
 

Men vad vill talibanerna konkret med förhandlingar med Hamid Karzai och regeringen. Medan jag frågar om hur deras ide ser ut om fred, maktdelning, tillväxt, utveckling och minskad mödradödlighet fortgår rekryteringen av nya krigare in i Pakistan som enda svaret. 
 

Precis som varje människa drömmer det afghanska folket om frihet. Men när en totalitär grupp tar över samhället och kvinnor förlorar t o m sin rätt att få sjukvård tycker vi att det är omvärldens skyldighet att försvara deras rättigheter. När man läser boken "Flygande drake" och ser filmen kan man identifiera sig med det afghanska folket. Boken skildrar hur ett vanligt samhälle plötsligt förvandlas till ett totalitärt styrt skräckvälde.

Afghanistan är självmordsbombare, kvinnor utan några friheter och som mördas för att de är just kvinnor. Men medierapporteringen har också alltoftare förmedlat en annan bild, kvinnor som aktörer, modiga och kompetenta. Kvinnor är parlmentariker och presidentkandidater, leder NGOs och är tjänstemän i förvaltningar. Men båda bilderna speglar kvinnors verklighet.

Afghanska kvinnor oroar sig för att det i praktiken är liktydligt att dra bort trupper från Afghanistan med att ta bort civila FN-tjänstemän och biståndsarbetare. De menar att det inte är lugnet och freden som tar över när och om omvärlden lämnar helt, utan kriget, terrorn och en bottenlös kvinnomisshandel.

Ingen afghanska kvinna eller man som jag mött vill egentligen ha främmande militär på afghanska mark men många ser inte att landet själv ännu klarar uppgiften. Flera har vädjat om att Sveriges ska stanna, i alla fall en liten tid till. Betänk att enligt FN har över 3.000 civila dödats under årets första fem månaderna vilket är en ökning med drygt en fjärdedel så här långt. 

Kampen för kvinnors rättigheter är universell och känner inte några nationsgränser. Hur många gånger har inte stöd till politiker som visat sig bli maktfullkomliga beklagats i efterhand och eftergifter åt diktatorer ifrågasatts när facit ligger på bordet. När är det ett misstag att kompromissa med totalitära ideologier och har vi lärt något, eller gör vi misstag även idag. Vilka bevekelsegrunder har de som hårdnackat, i praktiken har hävdar att Al-Qaida ska få härja fritt, omvärlden ska inte bry sig.

 

Afghanistan kan tyckas avlägset men ingen kan räkna med att demokrati och tolerans är garanterade i vårt samhälle. Den 11/9 visade hur dödliga och farliga totalitära ideologier kan vara tusentals mil bort, i hjärtat av världens starkaste demokrati USA. Al-Qaida grupper finns spridda över världen och utgör ett hot mot enskilda människor och samhällen. Om vårt samhällssystem hotades skulle vi uppskatta att omvärlden ingrep till vårt stöd så som Sverige då skulle efterfrågad hjälpinsatser.

Även om internationell militär närvaro i Afghanistan ännu bidrar till säkerhet kommer FN:s nuvarande mandat att rinna ut. En mycket långvarig militär närvaro är heller inte önskvärd, men beslut om tillbakadragande måste baseras på situationen i Afghanistan. Ambitionen ska vara att Afghanistans regering så snabbt som möjligt kan svara för säkerheten utan internationell närvaro. En viktig uppgift är att utbilda afghansk polis och militär för att afghanska myndigheter själva ska kunna ansvara för säkerheten. Samtidigt vet vi att verklig fred i Afghanistan främst kräver omfattande biståndsinsatser. Det civila stödet måste vara långsiktigt.

 

Afghanistan är ett land med enorma humanitära behov och omvärlden måste öka sina civila insatser. Långsiktigt utvecklingssamarbete är nödvändigt för att bygga upp ett land där demokrati och mänskliga rättigheter respekteras och befolkningen kan känna framtidshopp. Här har Sverige och EU en viktig uppgift, inte minst för att säkra kvinnors deltagande i beslutsprocesserna. Det internationella samfundets övergripande strategi måste dock ändras. Endast få länder har handlingsplaner för hur FNs resolutionerna 1325 och 1820 ska implementeras. Men FN: generalsekreterare Ban Ki-moon har visat att han menar allvar och har utsett den särskilda representanter i frågor som rör kvinnors situation i krig. De militära insatserna måste inriktas på skydd av civila, vilket också slås fast i den FN-resolutionen som förlängt mandat i Afghanistant. Under President Obama ska USA lämna militärt och det gäller även en rad länder. Några har redan helt packat ihop och åkt hem.

De afghanska myndigheterna måste ta krafttag mot korruption och skapa legitimitet för samhällsfunktionerna. Men FN har en roll, inte minst för bättre samordning. Fortfarande behövs en strategi som inkluderar hela regionen, inte minst Pakistan, och dialog med olika parter i konflikten.

Afghaner försöker befria sig från krafter som hållit demokrati och utveckling tillbaka. Ytterst är det endast afghanerna själva, män som kvinnor, som kan utveckla sitt land. Vår uppgift är att hjälpa dem med detta. Själv har jag såväl mött afghanska kolleger i Sverige som besökt parlamentet i Kabul under det senaste halvåret. Och jag vill se fortsatta kontakter och samverkan mellan Sverige och Afghanistan. Glöm inte att det krävs säkerhet för NGO ska kunna verka i Afghanistan, jag minns för jag besökte Afghanistan redan under talibanernas styre. Då fanns inget parlament. Och då liksom nu förstod jag inte vad Taliban hade för plan för att utveckla Afghanistan.