Bo Wiemark skriver att det inte räcker med militärer mot kapningar. Jag delar den uppfattningen och vi kan säkert också enas om att militära insatser ännu en gång visar på att det konfliktförebyggande arbetet har falerat. Men det förminskar inte det faktum att det internationella samfundet har ansvar för att situationen inte ytterligare ska eskalerar och därmed riskera dra in fler partner.
Somalia har inte haft en fungerande regering med kontroll över hela territoriet sedan 1991. Däremot finns en övergångsregering, och samtal mellan de olika parterna äger rum inom ramen för den s.k. Djiboutiprocessen. Både säkerhetsläget och det politiska läget är dock mycket komplicerat. Det uppdelade landet fortsätter härjas av konflikter för att idag vara ett av världens fattigaste länder. Av befolkningen är 43 % i akut behov av nödhjälp. Så när hela 90 % av WFP nödsändningar transporter går sjövägen utanför Somalias kust blir dessa transporter avgörande för att WFP ska kunna nå fram med sin hjälp.
Men det står samtidigt klart att en lösning av de grundläggande problemen kräver att man kombinerar den militära insatsen med ett arbete som bekämpar orsaker till sjöröveri och fattigdom. När vi vet att färre än var tredje invånare har tillgång till rent vatten och barnadödligheten är mycket hög så tydliggör det allvaret i situtionen. Och såväl utfiskning som dumpning av miljöfarligt avfall är dokumenterade problem.
Det är angeläget att det internationella samfundet bidrar till en utveckling som syftar till ett fredligt och demokratiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras. Stöd till försoningsarbete och uppbyggnad av en fungerande civilsektor verkar i den riktningen. Andra säkerhetsfrämjande insatser som demobilisering och återintegrering av tidigare soldater och barnsoldater är nödvändiga i ett land där uppemot tre fjärdedelar av befolkningen någon gång fått lämna sina hem. Flyktingar söker sig även till Europa och Sverige.
För oss är det viktigt att lyfta fram den komplicerade frågan om hur man ska hantera en situation där pirater har tillfångatagits. Detta ska ske enligt folkrätten och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi har sett hur länder som tidigare varit involverade i skyddsverksamheten har haft svårt att hantera stora juridiska komplikationer. Något vi har att dra lärdom av. Regeringens proposition identifierar däremot inte detta problem och bidragande orsak till sjöröveriets uppkomst tillräckligt.
Operation Atalanta grundar sig på resolutioner i FN:s säkerhetsråd som kommit att förlänga insatsen framförallt för allt ge skydd åt FN:s livsmedelsprograms (WFP) humanitära hjälpsändningar. Insatsen ska också kunna eskortera handelsfartyg, däribland svenska, samt vidta åtgärder för att förebygga, avvärja och bekämpa sjöröveri och i de områden där insatsen genomförs. De somaliska piraterna står för mer än hälften av fallen av sjöröveri i världen. Om alla fartyg också låtit sig eskorteras skulle vi ha sett färre piratattacker. Ett svenskt deltagande i insatsen är väl motiverat genom den mycket svåra humanitära situationen och genom att insatsen bidrar till att WFP:s sändningar kan nå fram samtidigt som jag efterlyser en sammanhållen poltik för Afrikas Horn.
inägget publicerades den 15 mars 2010 i Tidningen Broderskap
