Inget har framkommit i försvarsminister Karin Enströms (M) ställningstagande om hur regeringen vill integrera genusperspektivet i säkerhetspolitiken eller om man ens vill driva dessa frågor trots brett stöd i riksdagen. Vidare nöjde sig inför Natos toppmöte i Chicago Enström med att konstatera att Sverige inte är medlem av Nato men väjer för att tal om färdriktning.
Även regeringen är väl medveten om att den militära alliansfriheten har ett starkt stöd i den svenska opinionen. Människor har sett hur den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar vårt land väl. Men jag beklagar att försvarsministern inte uttrycker ett nej till medlemskap i Nato.
Socialdemokraternas säkerhetspolitik ligger fast och vi hävdar att vår militära alliansfrihet utgör en värdefull grund för ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet. Men vi följer Nato långsiktig förändringsprocess mot bakgrund av att även Sverige berörs om inte direkt så ändå indirekt av organisationens egna val. En sådan är beslut för utvecklingen av Smart Defense som är NATO:s strategiska svar på frågan om hur förmågor kan fortsätta utvecklas med vad som betecknas som begränsade resurser.
Vår alliansfrihet utesluter inte vare sig ett behov av information eller en bred diskussion om säkerhetspolitiken. Samtal om våra säkerhetspolitiska val kan inte lämnas över till professionen. Inte heller kan vi låta de som driver på för steg mot ett medlemskap i Nato ensidigt få föra debatten. Tvärtom så har just vi som säger nej till medlemskap i Nato intresse av att en bred debatt förs. Särskilt när såväl välkända debattörer som internationellt engagerade över landet inte har uppfattat hur Sveriges säkerhetspolitik har uppdaterats efter det kalla krigets dagar. Som om just säkerhetspoltiken frös fast medan samhället i övrigt gick vidare. Så är det naturligtvis inte, inte heller kan vi diskutera vapenexport utan att sätta in vårt krav på en ny krigsmateriellagstiftning i ett säkerhetspolitiskt sammanhang.
Arbetet mot kärnvapenspridning och för nedrustning är för mig ett högst levande argument mot medlemskap i Nato. Att länder inom Nato som innehar kärnvapen är demokratier är inget skäl emot nedrustning men borde ge länderna anledning till initiativ mot innehav av kärnvapen. Vi ska fortsätta peka på vikten av det förebyggande arbetet och ett breddat säkerhetsperspektiv.
Idag driver vi frågor som implementering av FN:s resolutioner 1325 och 1820 med systerresolutioner. Det finns numera en allmän kännedom om sexuellt våld i krig och konflikter. Så var det inte när jag en gång utsågs till ledamot i Utrikesutskottet. Men på eget initiativ kom jag att möta drabbade flickor och kvinnor inte minst i Kongo. Kvinnor som dessa fick mig att inse ansvaret för åtgärder i syfte att skydda befolkningar var otillräckligt.
Det handlar om är förändra attityder och att satsa på delar som forskning, resurser, lagar och konventioner. Arbetet med lyfta och föra ihop jämställdhetsfrågor, frågor som hiv/aids, människohandel för sexuella ändamål och våld mot kvinnor till en integrerad del av utrikespolitiken har påverka även den säkerhetspolitiska dagordningen. Idag har detta politiska område gått från att ses över axeln till att bli en etablerad politik. Men något som också oförtröttligt måste hävdas av regeringen i internationella sammanhang. Men inget av detta återfanns när Karin Enströms höll sitt linjetal som ny moderat försvarsminster hos Folk och Försvar så sent som i maj i år. Ändå återfinns frågor som dessa numera även på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons bord. Vi välkomnade FN-principen om skyldighet att skydda som tillkom som konsekvens av folkmordet i Rwanda och massdödandet på Balkan under 90-talet. Omvärlden har idag att agera när staters ledare inte kan eller vill skydda sin egen befolkning. Därmed borde Säkerhetrådets vetorätten aldrig ges företräde över principen om skyldigheten att skydda utsatta.
Sverige har en tradition av att delta i FN-operationer och vi vill se fler FN-ledda missioner. Även framgent ska Sverige tillsammans med andra länder kunna delta i internationella operationer med FN-mandat. I det sammanhanget blir ett samarbetet med Nato viktigt. Med hänsyn till folkrättens krav och operationernas legitimitet och säkerhet ska ett FN-mandat utgöra ett krav.
Vi socialdemokraterna är mycket tydliga med var gränsen går för Sveriges samarbete med Nato. Sedan kalla krigets slut har Nato förändrats från att ha varit en tung organisation för säkerhetspolitiska beslut till att allt mer vara en militär verktygslåda och arena för diskussioner. Idag är Nato den organisation som sätter standarden för så gott som alla länders militära strukturer. Samarbete ska som jag ser det på merparten av områden utom artikel fem, artikeln om ömsesidiga försvarsgarantier. Socialdemokraterna säger nej till ett svenskt medlemskap i Nato. En modern svensk säkerhetspolitik innebär relationer till Nato men även att bygga vidare på ett ökat nordiskt samarbete, en aktiv Östersjöpolitik, ett fördjupat samarbete i EU, inom Europarådet och OSSE och ett starkare stöd till Förenta Nationerna.
/ artiekl av mig och publicerat på Politikerbloggen
