Med den politik som förs av Socialminister Göran Hägglund (KD) och Landstingsråd Filippa Reinfeldt (M) delas vårdbehövande upp i ett A- B- och ett C-lag, med olika chanser att bli friska. När min farmor Edit berättade om hur hon fått uppleva att vård beroende på inkomst följer patienten ända in i vårdsalarna var det ännu svårt att se att dessa djupa orättvisor var på återtåg. Men nu styr åter plånboken i allt högre grad och inte vårdbehovet. Miljarder har genom sänkta skatter och omfördelningar flyttats till välbeställda grupper stället för att prioritera en bra och jämlik sjukvård för alla. Att allt färre litar på den allmänna sjukvården visar den explosionsartade ökningen av vård via privata sjukförsäkringar eller vård som löneförmån. För den med VIP-vård är väntetiderna korta, remisskravet borta, operationen snabb, besök och medicin gratis och man får ersättning vid förseningar. För den som är utan VIP-kort gäller det att ställa sig längst bak i vårdkön. Allt fler vittnar om långa köer i akutmottagningarnas väntrum. Akutsjukvården befinner sig i kris med stor brist på vårdplatser. Anhöriga, läs kvinnor, går ner i arbetstid för att klara stöd till vårdbehövande släktingar som en konsekvens av brister i landsting och kommuners ansvar.
Svensk sjukvård är inte längre i topp. Antalet vårdplatser per invånare är lägre än i flera andra EU-länder, liksom antalet läkarbesök. Regeringen har krympt Sveriges ambitioner till att vara ”ett land som alla andra”, och tycks mer intresserad av hur du sköter bilen än hälsan. Alla människor, oberoende om de kallas kunder eller patienter, behöver generella hälsokontroller. Men en försäkringsbaserad vård är inte lösningen. Utvärderingar visar att det ger mer pengar till vård, men mindre vård för pengarna. Försäkringsbolag och sjukvårdsproducenter gynnas - inte patienterna. Risken för ”sjukvårdsinflation” tilltar. Ökad efterfrågan leder till att kostnader för sjukvård snabbt stiger utan att kvalitet och tillgänglighet förbättras. System som uppmuntrar till vård av lättbehandlade patienter på bekostnad av patienter som behöver vården bäst kan kortsiktigt snygga till statistik men hjälper inte de sjukaste. Att prioritera få individers livslängd eller livskvalitet på bekostnad av ett brett sjukvårds- och folkhälsoarbete är varken humant eller ett effektivt användande av gemensamma resurser. Krav på skydd av professionernas etik när de ekonomiska drivkrafterna blir starkare borde tillmötesgås.
Vi har ett vårdsystem som ger för lite vård för pengarna och personal betalar med sin hälsa och lönenivå för bristen på resurser. Vårdvalet har även gett vårdgivare ökad möjlighet att skjuta vårdkrävande individer från sig. Bostadsområdens socio-ekonomiska situation påverkar hälsan och i konkurrens om vårdens resurser har lågutbildade och kvinnor fått stå tillbaka. Kvinnors hälsa relativt mäns har försämrats och kvinnors hälsa förbättras långsammare i Sverige jämfört med andra länder. Folkhemmets döttrar har en överdödlighet som vare sig synliggörs eller leder till politiska initiativ. Det är lättare att tala om viktiga men avgränsade insatser som rökavvänjning än att ta ansvar för breda frågor som ökade sociala klyftor, barnfattigdom och massarbetslöshet. Kvinnor som är pionjärer för jämställdhet riskerar att få betala med sin hälsa, kvinnor tenderar att överta mäns riskbeteende och arbetsmiljöfrågor har nedprioriterats. Det behövs såväl en feministisk analys av vården som konkreta mål för folkhälsan – visionen kan inte reduceras till skattesänkningar.
Med en åldrande befolkning och en ökad efterfråga kommer behovet av sjukvård inte att minska. Bland arbetsgivare, men även hos anställda, finns en oro för att vård av förvärvsaktiva ska trängas tillbaka. Även om människor som är mitt i livet ibland behöver slutenvård är detta ändå en överdriven oro idag. Men det finns ett grundläggande dilemma som rör valet mellan jämlikhet och valfrihet. Ökad valfrihet innebär inte att fler patienter får mer vård eftersom det är den totala budgeten som styr. Regeringen borde mot bakgrund av den ökade förekomsten av privata vårdval och privata vårdförsäkringar ställa tydliga krav på utvärdering för att höja sjukvårdens resultat. För om inte regering och landsting vill tillgodose människors vårdbehov kommer vården att privatiseras helt. Privatiseringar är ju också en primär drivkraft för politiker som Hägglund och Reinfeldt.
Finansiering av vården kan ske på några olika sätt såsom genom öronmärkta pengar, höjda skatter, egen finansiering eller försäkringslösningar. Privata vårdförsäkringar utgör ett större problem när det gäller lika vård än vad privata vårdcentraler gör. Men erfarenheten talar för skatt som huvudsaklig finansiering dels beroende på den breda ekonomiska basen och dels utdelningen i form av samhällsvinster. Idag går många friska år förlorade. Vi reagerar mot svindlande övervinster och vill stoppa utförsäljningar på gränsen till kriminalitet men får inte fastna i en ändlös debatt om vinst eller inte i vården. Något som endast tenderar att blockera viktiga framtidsdebatter om de utmaningar vården står inför.
Ansvariga politiker måste se problemen genom genusglasögon. Hägglunds och Landstingsråd Filippa Reinfeldts vårdpolitik har kraschlandat rakt in i akutvårdens väntrum. Men med politisk vilja, resurser och VIP-kort i papperskorgen kan Sverige åter hamna i topp över världens mest välmående folk.
publicerat på Newsmill
