Regeringen måste ta större ansvar för krisen i Kongo, den svenska rösten för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter måste styrkas.
Demokratiska republiken Kongo är trots sina stora naturtillgångar och sin rikliga tillgång på mineraler ett av världens fattigaste länder. Det är just kampen om de många naturresurserna som utgör en av huvudorsakerna till konflikterna i landet. Kriget i Kongo går till historien som ett av de absolut värsta genom tiderna. Mer än fem miljoner människor har hittills dött på grund av konflikterna och det sexuella våldet mot kvinnor och barn. Ändå görs för lite för att få ett slut på våldsamheterna.
Denis Mukwege, som har mottagit FN:s pris för mänskliga rättigheter och Olof Palmes hederspris, fortsätter oförtröttligt att kämpa för Panzisjukhusets patienter och omvärldens ansvar. Biståndsminister Gunilla Carlsson säger ”Vi gör vad vi kan, och vi ger oss inte” och hänvisar till uttalade från sin partivän, den brittiske utrikesministern William Hague. Sent, men ändå något jag välkomnar. Men det uttalandet kan inte stå för vad Sveriges regering skulle kunna åstadkomma.
Sverige bidrar med endast cirka fem militärobservatörer, en kriminalvårdare och fem civilpoliser till Sveriges FN-insats i området vilket inte ens motsvarar den budgeterade summan för verksamheten. Men ett av politikens viktigaste mål bör väl ändå vara att bidra till internationellt samarbete och solidaritet, i synnerhet till katastrofområden där livet för miljoner civila är helt obeskrivligt fruktansvärt? Det krävs en trovärdig politisk process för att kunna avsluta krisen i Kongo. Vi socialdemokrater stöder genom konkret samarbete framväxten av politiska partier, de kan liksom civilsamhället stödjas.
Vi socialdemokrater vill se FN som navet i det internationella samarbetet. Vi anser att den svenska utrikespolitiken ska vara en stark röst för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi vill stärka Sveriges roll i FN och har länge krävt att Sverige ska bifalla organisationens önskemål om fredsbevarande trupper till exempelvis Afrika. Något även Kristdemokraterna avvisat. Regeringen har i stället dragit ner FN-engagemanget till en närmast genant låg nivå, nu sparar man även in på svenska myndigheters förmåga till analys av utvecklingen i landet.
Under sommaren, när de flesta människor här i Sverige njutit av det vackra vädret och ledighet, har oroande rapporter om nya stridigheter mellan rebeller och kongolesiska regeringsstyrkor kommit från de östra delarna av Kongo. För våldet tar inte semester, och de omkring 2 000 barn som utnyttjas som barnsoldater och som också tvingas delta i striderna, får aldrig något sommarlov.
Medan vi socialdemokrater verkar aktivt för implementeringen av FN:s kvinnokonvention CEDAW och resolutionerna 1325 och 1825 har den borgerliga regeringens utrikespolitik har sedan den moderatledda regeringen kom till makten präglats av stora ord men lite handling. Nu får det vara nog!
Vi socialdemokrater anser att svensk utrikespolitik ska bygga på viktiga principer om folkrätt och solidaritet. Vi är övertygade om att internationellt samarbete leder till säkerhet och utveckling. Sverige kan bättre i utrikespolitiken och för Kongo, om regeringens vilja finns.
Denis Mukwege, som har mottagit FN:s pris för mänskliga rättigheter och Olof Palmes hederspris, fortsätter oförtröttligt att kämpa för Panzisjukhusets patienter och omvärldens ansvar. Biståndsminister Gunilla Carlsson säger ”Vi gör vad vi kan, och vi ger oss inte” och hänvisar till uttalade från sin partivän, den brittiske utrikesministern William Hague. Sent, men ändå något jag välkomnar. Men det uttalandet kan inte stå för vad Sveriges regering skulle kunna åstadkomma.
Sverige bidrar med endast cirka fem militärobservatörer, en kriminalvårdare och fem civilpoliser till Sveriges FN-insats i området vilket inte ens motsvarar den budgeterade summan för verksamheten. Men ett av politikens viktigaste mål bör väl ändå vara att bidra till internationellt samarbete och solidaritet, i synnerhet till katastrofområden där livet för miljoner civila är helt obeskrivligt fruktansvärt? Det krävs en trovärdig politisk process för att kunna avsluta krisen i Kongo. Vi socialdemokrater stöder genom konkret samarbete framväxten av politiska partier, de kan liksom civilsamhället stödjas.
Vi socialdemokrater vill se FN som navet i det internationella samarbetet. Vi anser att den svenska utrikespolitiken ska vara en stark röst för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi vill stärka Sveriges roll i FN och har länge krävt att Sverige ska bifalla organisationens önskemål om fredsbevarande trupper till exempelvis Afrika. Något även Kristdemokraterna avvisat. Regeringen har i stället dragit ner FN-engagemanget till en närmast genant låg nivå, nu sparar man även in på svenska myndigheters förmåga till analys av utvecklingen i landet.
Under sommaren, när de flesta människor här i Sverige njutit av det vackra vädret och ledighet, har oroande rapporter om nya stridigheter mellan rebeller och kongolesiska regeringsstyrkor kommit från de östra delarna av Kongo. För våldet tar inte semester, och de omkring 2 000 barn som utnyttjas som barnsoldater och som också tvingas delta i striderna, får aldrig något sommarlov.
Medan vi socialdemokrater verkar aktivt för implementeringen av FN:s kvinnokonvention CEDAW och resolutionerna 1325 och 1825 har den borgerliga regeringens utrikespolitik har sedan den moderatledda regeringen kom till makten präglats av stora ord men lite handling. Nu får det vara nog!
Vi socialdemokrater anser att svensk utrikespolitik ska bygga på viktiga principer om folkrätt och solidaritet. Vi är övertygade om att internationellt samarbete leder till säkerhet och utveckling. Sverige kan bättre i utrikespolitiken och för Kongo, om regeringens vilja finns.
