Jag skriver i dagens Värnamo Nyheter om att regeringen med ”Matlandet Sverige” som etikett gått ut med visionen om fördubblad export till 2020. I sig en positiv ambition, men det räcker inte med aptitretande programförklaringar och anslag utan vettig politisk mening. Det krävs rätt förutsättningar. Någon måste fixa till dukningen innan det går att fylla på matbordet. Och då duger det inte att stå med armarna i kors. Som landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C).
Ett par reformer har krystats fram av Eskil och hans gelikar, men att dessa förändringar varit framgångsrika är det sista man kan påstå. Siffrorna som Jordbruksverket redovisade tidigare i år är nedslående. Sverige importerar allt mer mat. Under förra året ökade värdet av importen med fyra procent. Från 95 till 99 miljarder kronor. Importen är nästan dubbelt så stor som exporten. Den kategori som ökar allra starkast är köttprodukter. Ifjol importerades det kött för 9,8 miljarder kronor. Det är nästan 100 procent mer än för tio år sedan.
Hur regeringen tycker att det rimmar med ”Matlandet Sverige” är obegripligt. Utvecklingen understryker att deras politik är misslyckad. Något som påtalas av landets bönder. Mjölkprotesterna visar vilken vanmakt man känner. Vid stormötet på Elmia härförleden uttrycktes en enorm oro. Frustrationen blir dessutom ännu större i och med regeringens passivitet. Medan andra EU-länder bifallits tidigarelagda utbetalningar av gårdsbidrag väljer herr Erlandsson att hänvisa till beslut som tas i EU först om två år.
Handlingsförlamningen står i direkt motsats till framåtandan som finns ute i landet. Inte minst i Jönköpings län. Vi har i dagarna läst att många lantbrukare i länet iscensatt expansiva satsningar. Det är lovvärt och ligger i linje med Socialdemokraternas livsmedelsstrategi.
Vi ser framför allt tre starka skäl till att sträva efter en matproduktion i Sverige som står sig väl i internationell konkurrens: 1) det säkrar arbetstillfällen, 2) det stärker svenska konsumenters rätt till säker mat av hög kvalitet, 3) det gynnar landets biologiska mångfald och naturvård.
Utifrån dessa tre utgångspunkter är vi beredda att realisera en konkret politik som ger vårt svenska lantbruk en så stark ställning att man kan täcka merparten av vår inhemska livsmedelskonsumtion och även vinna allt större exportandelar.
I det här ingår naturligtvis ett ansvarstagande för landets mjölkproduktion. Det råder kris vilket jag försökte göra Eskil Erlandsson uppmärksam på när jag i förra månaden ställde följande fråga till honom i riksdagen: vilka åtgärder har regeringen vidtagit för mjölkbönderna och mjölken mot bakgrund av den rådande situationen?
Jag kan försäkra: det är mer fett i minimjölk än det var substans i Eskils svar. Det krävs ett större visionärt grepp med många slags åtgärder. Exempelvis bättre ursprungsmärkning, ökad offentlig upphandling och mer forskning och produktutveckling.
Står man overksam lär det svenska matlandet förpassas i träda och snart vara ett minne blott. Ärligt talat märks det att regeringen nått vägens ände. De har inte fattat det uppenbara. Nämligen att det behövs politisk näring för ett levande svenskt lantbruk.
