Sverige mottog 2008 rapporten från CEDAW- kommittén där man uttryckte sig bekymmersamt över den höga förekomsten av våld mot kvinnor. Något som även uttryckts från andra ansvariga delar av FN-systemet, särskilt sexuellt våld och förekomsten mot unga flickor. Här lyfte man särskilt fram delområderna hedersrelaterat våld och våld i nära relationer.
Men man konstaterade även en generella omedvetenhet inte minst inom kommunerna om konventionen och avsaknaden av effektiva metoder för uppföljning. Att mindre än 20 procent av föräldraledigheten tas ut av fäder är en kritik som är av extra intresse för Jönköping län som ligger lågt i förhållande till riksnivån. Då gav kritik mot att kvinnor har flest deltidsarbeten och sedan dessa har antalet osäkra anställningar ökat. Bristen på jämställdhet inom sjukvården var ett ytterligare område för kritik. Men Kommittén gav som positivt exempelvis att Sverige utarbetat handlingsplaner för att bekämpa våld mot kvinnor och att förändringar, dock ett krav från Europarådet. Vidare tog man upp ytterligare en fråga jag arbetat intensivt för, att abort möjliggjorts i Sverige även för kvinnor utan svenskt medborgarskap.
Men så åter till områden för kritik, den låga andelen åtal och fällande domar när det kommer till våldsbrott mot kvinnor påpekade jag bla i ett seminarium i riksdagen, särskilt vid våldtäkt. Problemet kvarstår trots kritiken 2008, frågan är om det tom har vuxit. Den allt sämre psykiska hälsan bland unga flickor, något som fd partiledare Sahlin lifta lyfte upp men jag saknar krafttag från regeringen.
Men så åter till områden för kritik, den låga andelen åtal och fällande domar när det kommer till våldsbrott mot kvinnor påpekade jag bla i ett seminarium i riksdagen, särskilt vid våldtäkt. Problemet kvarstår trots kritiken 2008, frågan är om det tom har vuxit. Den allt sämre psykiska hälsan bland unga flickor, något som fd partiledare Sahlin lifta lyfte upp men jag saknar krafttag från regeringen.
Den idag så aktuella debatten den om fortsatt låga andelen kvinnor på höga positioner inom den akademiska världen, i bolagsstyrelser och på chefspositioner fick kritk av CEDAW-Kommitten. Nu är det den låga andelen kvinnor bolagsstyrelse som främst hamnat i fokus. Inte för att regeringen lyckats eller lagt fram någon åtgärd, tvärtom. Regeringen säger nej till kvoteringen utan att göra mer än hoppas på den goda viljan för en förändring. En vilja som inte påtagligt synts till och som fått kvinnor inom näringlivet att börja tappa tålamodet.
Nu erkänner regeringen att man försöker stoppa EU-kommissionen kommande förslag om att stora företag i fortsättningen måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser. Kan ha förståelse för att man ser detta som svenska nationell kompetens. Men saknar förståelse för att man inte vill se kvotering som är ett redskap för att leva upp till Kvinnokonventionen då den frivilliga vägen visat sig vare en återvändsgränd och regeringen inte har visat på någon ytterligare väg. Regeringen och Jämställdhetsminster Nyamko Sabuni FP har förändrat bilden av Sverige i Europa och FN. Detta har opinionsbildare i Sverige velat blunda för, eller har de inte sett den politiska förändringen jämfört med S-regeringarna.
Att man i debatten och granskning här i landet inte bryr sig om jämställdhet mer än så ligger när till hand men är något jag inte vill tro. Men kanske kan debatten om kvoteringen som bieffekt visa var regeringen står i den europeiska debatten om jämställdhet och den bristande benägenheten att leva upp till sina internationella åtagande blir en vändpunkt. För varför ska den frustration, ja även ilska, som jag möter sedan 2006 mot Sveriges regering utomlands undanhållas svenskarna här hemma.
Men nu ska den aktuella frågan om kvotering hanteras med kravet att regeringen ska leva upp till Kvinnokonvetionen och med CEDAW-kommittens kritik i åminnelse.
