Lyd mitt råd Annie – visa upp Värnamos möjligheter

Många av Annie Lööfs Centersympatisörer har konstaterat att hon snurrat till det rejält angående partprogrammet, att det blivit ett oigenkännligt manifest med flera märkliga utvikningar. Men är man så färsk i partiledarrollen, som Annie, är det måhända lätt att gå vilse och påverkas av influenser som gärna drar iväg i icke tänkt riktning.

Men hur den där tokiga irrfärden gått till är Centerpartiets huvudvärk.

Däremot är det motiverat att komma med synpunkter på Annies aviserade alliansträff hemma i Maramö. Som Värnamobo är jag smärtsamt medveten om hur tufft regeringens beslut slagit mot min och Annies hemkommun. En inblick i vår småländska verklighet skulle inte skada.

Och även om Annies inre kompass tycks rotera okontrollerat borde hon i vart fall hitta rätt i hembygden och inse vad kollegorna bör stifta bekantskap med.

När invitationen gjordes sa Annie att inbjudan är lika med en nystart. Annie lanserade uttrycket Alliansen 2.0. I dagsläget känns siffran 2.0 mer som prognos på Centerpartiets valresultat nästa är än som symbol för ett allmänt uppvaknande inom Alliansen, men en givande rundtur i Värnamo kanske kan öppna ett eller annat öga.

Till att börja med inser förhoppningsvis den borgerliga gästpatrullen att man saknar en industripolitik värd namnet, att det är en av faktorerna till att arbetslösheten ökar i oroväckande takt och att deras reformer knappast haft någon effekt alls.

Kombineras den sortens rannsakan med en skymt av Värnamos mångsidighet kan det öppna för många spännande idéer. Sätt helt enkelt fokus på design och formgivning. När vi socialdemokrater var vid makten initierade vi ett flertal satsningar inför Designåret 2005. Statens konstråd, Svensk Industridesign och Nämnden för hemslöjdsfrågor, för att ta några exempel, vittnade om vilken positiv betydelse det hade. Dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin stämde in i deras uppskattande omdömen. ”Företag som satsar på design stärker sin ställning på marknaden och tryggar de anställdas sysselsättning” menade hon.

Regeringen torgförde för tre år sedan en ansats av liknande slag, men idag framstår de löften som då gavs enbart som en pliktskyldig påminnelse till sektorerna det gällde. Värnamo kan således tjäna som väckarklocka. Förutom att kommunen är en del av Möbelriket besitter man Vandalorum. En enastående idéverkstad. Det bevisades bland annat när Designregion Småland arrangerade en heldag i centret för att stimulera ett samarbete mellan företag och designers och den vägen kläcka nya produktförslag.

Med så många stimulerande intryck på näthinnan skulle partiledarkvartetten behöva vila ut på kvällen och bo över i Värnamo. På hotell vill säga. För att gynna ytterligare en bransch.

Jag skrev i lokal media inför Maramö-mötet att Detta borde väl kännas angeläget för en näringslivsminister.

citat ur info "Vandalorum medlem i internationell museumorganisation: Vandalorum i Värnamo antogs den 12 februari som medlem i ICOM, den ledande internationella organisationen för museer och yrkesverksamma inom museiområdet. ICOMs syfte är att utveckla och förbättra världens museer. Organisationen (instiftad 1946) har idag medlemmar i 137 länder, däribland Metropolitan Museum of Art i New York och Louvren i Paris"

Samarbete enda sättet att nå full sysselsättning

2013 blir ett tufft år för Värnamo, länet och Sverige i stort. Arbetslösheten är drygt 7 procent, och fortsätter uppåt. I Jönköpings län går 13 327 personer arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under de senaste sex åren. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast kring 25 procent. Vi ser också att utvecklingen går åt fel håll. Av alla EU-länder ökade arbetslösheten mest i Sverige och i Spanien förra året.

I detta läge måste skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten gå före allt annat. Därför föreslår Socialdemokraterna att det görs en tydlig prioritering: vår linje fram till valet 2014 ska vara att jobben går först. Målet är full sysselsättning.

Som en del i arbetet med att sätta jobben först föreslås också ett mål om att sluta sysselsättningsgapet mellan kvinnor och män. I Sverige är idag sysselsättningsgraden 62,7 procent för kvinnor, medan den är 67,9 procent för män (i Jönköpings län är sysselsättningsgraden 62,7 procent för kvinnor och 70,2 procent för män). För Sverige innebär det lägre tillväxt och sämre förmåga att finansiera välfärden. För många kvinnor betyder sysselsättningsgapet ett sämre arbetsliv, lägre pension och risk att hamna i en beroendeställning gentemot andra. Förutsättningarna för kvinnor att delta i arbetslivet måste därför förbättras. Det rör sig bland annat om följande: 

* Stärk förskolan. Idag är det vanligare att kvinnor går ner i arbetstid när barnen kommer, än att män gör det. Barnomsorgen är också en förutsättning för att många av de kvinnor som idag inte arbetar ska kunna ta ett jobb. Vi föreslår obligatorisk förskoleklass och en utbyggnad av barnomsorgen på kvällar, nätter och helger.

* Vänd utvecklingen i skolan. När skolan inte håller måttet landar ett större ansvar för skolarbetet på föräldrarna. Vi måste stärka kunskapsresultaten i skolan. Därför föreslår vi mindre klasser i de lägre årskurserna.

* Att arbeta ofrivillig deltid är vanligare bland kvinnor än bland män. Detta måste vi komma till rätta med. Problemet har förvärrats under nuvarande regering. Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet.

Regeringens politik har prövats i såväl hög- som lågkonjunktur. Det är uppenbart att den inte leder till fler jobb. Vi tror att fler och fler börja ställa sig frågan vad som egentligen är bäst för framtiden: Att vi samarbetar för fler jobb, eller att var och en får lösa samhällsproblemen själva?

Utvecklingen i Mali och Algeriet – ett hot mot säkerhet och mänskliga rättigheter

Skriver för UN Women Sverige hemsida:

Vi har idag anledning att vara djupt oroade över den utveckling som sker i Mali som sedan några år tillbaka är ett samarbetsland till Sverige. Utvecklingen vad gäller respekt för mänskliga rättigheter och säkerhetsläget i stort är oroväckande, och det är kvinnorna i Mali som drabbas extra hårt. Den senaste tidens kriser har dock inte bara drabbat Mali utan även Algeriet, vilket är ett land i Europas omedelbara närhet. Hundratals algeriska och utländska, däribland norska, medborgare togs bland annat som gisslan av terrorister och flera av dem dödades. Jag instämmer i fördömandet av terroristattacken mot den algeriska förgasningsanläggningen i In Amenas. Den norska regeringens krishantering efter händelsen har fått beröm av såväl Stortinget som av omvärlden. Norge står nu, tillsammans med Sverige, inför ett avgörande om hur man fortsättningsvis bör förhålla sig till den oroväckande utvecklingen i Algeriet. FN talar om EU-ledda utbildningsuppdrag samtidigt som det pågår en givarkonferens i Addis Abeba (29 januari). Genom krisen så blir avsaknaden av ett konfliktförebyggande arbete ännu tydligare och det saknas fortfarande analyser av situationen. Vi vet även att terroristattackerna i Mali och Algeriet endast är en del av ett bredare fält av terrorism över Sahel, vilken även sträcker sig till norra Nigeria och de grymheter som begåtts där av Boko Haram. Frågan är nu om läget kommer att stabiliseras eller om en brand över Sahel startats?

Det militära ingripandet från Frankrike var ett svar på en begäran från regeringen i Bamako som genom FN:s ställningstagande erhållit ett folkrättsligt stöd. Men nu är det främst ett humanitärt stöd som önskas. Beslutet från FN: s säkerhetsråds syftar till att stoppa de beväpnade grupper som AQIM, vilka har kopplingar till al-Qaida, som hotade att gå in i Malis huvudstad. På väg söderut begicks det allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, flertalet historiska kulturarv drabbades hårt och hela regionen skakades om. Beväpnade med tunga vapen tog flera grupper kontroll över hela norra Mali.
Strider mellan regeringstrupper och Tuaregrebeller bröt ut i januari 2012 och tillsammans med en militärkupp i mars samma år förvärrades det politiska läget ytterligare och man kan tala om en demokratisk kollaps. Vi måste nu erkänna komplexiteten i den lokala situationen i Mali och se att Tuaregrebellernas missnöje letar sig tillbaka till kolonialtiden. Uppgifter om att de terroristgrupper som agerar i Mali kommer från hela världen oroar ytterligare. Jag anser att en lämplig internationell reaktion vore att granska källorna till själva finansieringen av terroristgrupper och därmed försöka stoppa tillflödet på ett rättssäkert sätt.

Vidare har det även rapporterats om förfärliga brott mot mänskliga rättigheter, brott som begåtts av de radikala islamistiska rebellerna i norra Mali. Brotten inkluderar utomrättsliga avrättningar, tortyr, våldtäkt, amputationer, godtyckliga frihetsberövanden, påtvingade försvinnanden samt rekrytering av barnsoldater. Men det bör även understrykas att det finns uppgifter om brott mot mänskliga rättigheter i regeringskontrollerade områden. Avd en anledningen anser jag att vi måste uppmana Malis armé och dess sympatisörer att avstå från våldsamma repressalier när de väl börjar återta kontrollen i norr. Utbildningsinsatser och ökad statlig närvaro kommer att krävas i norra Mali där den socio-ekonomiska situationen är sedan länge besvärande. Tuaregrebeller avsade sig nyligen ambitioner till självständighet till förmån för politisk autonomi inom Mali och deklarerade samtidigt att de är beredda att hjälpa centralmakten i kampen mot terroristerna. Tuaregrebellernas deklaration utgör således ett konstruktivt bidrag till en fredlig och politisk lösning av de regionala konflikterna i landet.

Åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen har formellt beslutat att inleda en utredning om påstådda brott i Mali, med fokus på den norra delen av landet. Det har konstaterats att vissa handlingar har varit så brutala att det kan utgöra krigsförbrytelser. Efter en grundlig och opartisk utredning måste förövarna ställas inför rätta och därmed ställas till svars för de brott de har begått. Men jag är även bekymrad över de humanitära konsekvenserna av konflikten i Mali då hundratusentals civila har flytt till grannländer eller är internflyktingar. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) så behövs det således även stöd och hjälpinsatser i Malis grannländer. I en rapport från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) betonas det faktum att det i synnerhet är kvinnor och unga flickor som har utsatts för förnedrande behandling i norr. Trakasserier och sexuella övergrepp begås, ofta framför familjen, av radikala islamistiska rebeller till följd av anklagelser om felaktigt beslöjande eller klädval. Att stå upp för Kvinnokonventionen samt resolution 1325 och 1820 är det som vanligt upp till oss kvinnor att själva ta ansvar för. Europarådet har utarbetat en omfattande uppsättning rättsliga instrument som ska användas i kampen mot terrorism och har en strategi för regionen, men det finns fortfarande såväl ett välkomnande som en osäkerhet över samverkan mellan europeiska och afrikanska stater, AU och ECOWAS. Exempelvis en osäkerhet vad gäller organiseringen av EU och USA:s stöd till Mali.
Vad som nu kan konstateras är att det är helt oacceptabelt med en samhällsordning som baseras på terrorism, tagande av gisslan samt narkotika- och vapenhandel. Rädda Barnen har tidigare även slagit larm om rekrytering av barnsoldater. Situationen kan även få allvarliga konsekvenser för Medelhavsområdet, Europa som helhet, och det internationella samfundet i stort. För att återställa Malis konstitutionella ordning och territoriella integritet krävs det en politisk plan för att nationell återuppbyggnad, förbättrad demokrati och en ökad respekt för mänskliga rättigheter!

Skriver om Eritrea på Politikerbloggen

　

　
Eritrea

Eritreas informationsminister Ali Abdu Ahmed som flytt landet träder idag fram och berättar att det är rutin att misstänkta oppositionella arresteras utan domstolspapper. Utan dokumentation och rättslig prövning försvinner de från anhöriga och vänner. Idag lever även Ahmed i samma osäkerhet som tusentals andra eritreaner om vad som hänt deras anhöriga.
Vi förutsätter att alla relevanta kontakter som kan bringa klarhet i Dawit Isaaks öde tas.

Eritrea har styrts av en ordförande och ett parti, Folkfronten för demokrati och rättvisa, ända sedan självständigheten 1993. President Isaias Afawerki har uppvisat en näst intill total oförmåga att leda landets övergång till ett civilt vardagsliv. Landets regim är hemlighetsfullare än vad befrielserörelsen en gång var. Transparency International rankar Eritrea som ett av de mest korrupta länderna i världen. En majoritet av den arbetsföra befolkningen bär uniform, för många är enda valet att gå med i armén. De ungas missnöje växer i takt med att deras möjligheter krymper.

Eritrea är i desperat behov av resurser som kontanter, kontakter, kompetens och som regimen ser det, även vapen. Eritrea har, med undantag av Nordkorea, fler soldater per invånare än något annat land. Såväl Etiopien som Eritrea har att vinna på att bilägga gränskonflikten. Men medan Etiopien har tillväxt står Eritrea nära en ekonomisk kollaps. Uppgifter gör gällande att drygt hälften av eritreanerna lever under fattigdomsgränsen. Samtidigt fortsätter omvärlden att negligera diasporans ansträngningar att organisera en paraplyorganisation och forma en politisk plattform.

Eritreas strategiska läge vid Adenviken mitt emot Arabiska halvön gör att landet trots sina monumentala problem följs med intresse av flera länder i dess omvärld. Sydafrika som oroar sig över vad en ökad polarisering på Afrikas horn kan leda till har ökat sina kontakter och säger sig vilja medverka till att uppnå fred och stabilitet. Man Eritrea har få vänner kvar sedan även Qatar vänt dem ryggen. Det finns länder som skulle tjäna på att få kontroll över Eritrea. Och i dagens läge kan man även fråga sig vem som har kontroll över utvecklingen inne i landet. Delar av armen gjorde nyligen myteri – eller var det möjligen ett kuppförsök? Eritreas president Isaias Afawerki sitter kvar men det är endast en tidsfråga innan han på nytt kommer att tvingas konfronteras ett kraftigt motstånd. Det finns inte längre någon återvändo för det isolerade landet med sin förtryckta befolkning.

Trots alla oklarheter så tog en process sin början den 21 januari i år i Asmara när Afawerki, om än tillfälligt, tappade kontrollen över delar av sina styrkor. Vi minns de politiska utrensningarna efter att femton höga politiker (den s.k. 15-gruppen eller G15) som i en serie brev till Eritreas president vintern 2001 krävde främst demokratiska reformer. Detta tände en livlig debatt i huvudstaden Asmara. Nu fängslas människor åter igen.

I Asmara som rymmer såväl en romersk-katolsk katedral, en koptisk kyrka och en moské ställer regimen nu religioner mot varandra. Den grupp soldater som intog Informationsministeriet tog över den statliga TV och krävde ett frisläppande av politiska fångar samt att konstitutionen från 1997 skulle införas i grundlagen. Nu beskylls de för att vara islamister. Medan människorättsgrupper anklagar regeringen för tortyr och summariska avrättningar. Vi har erfarit att samtal nu pågår inom regeringskretsen för en intern kompromiss för att räddas sig kvar vid makten.

Men vad händer om Eritreas regim faller? Omvärlden har hittills ställt sig vid sidan om, vilket är ett svek. Att nöja sig med det enkla, att kritisera President Isaias Afewerki duger inte. Att Utrikesminister Carl Bildt via twitter framfört att "vi följer utvecklingen i Eritrea så nära som möjligt" kan inte uppfattas som kraftfullt vare sig här eller i Asmara. Ännu saknas initiativ såväl från den svenska regering som från omvärlden. Vare sig Catherine Ashton, Europeiska rådet, eller delegationen i landet har kommit med några uttalanden med anledning av att en grupp militärer nyligen utmanade Eritreas auktoritära styre. Sveriges Stockholmsbaserade ambassadör för Eritrea, var vid tidpunkten på plats i Asmara men inget har fått rapporteras från UD. EU:s delegation i Asmara finns kvar och hålls bemannad utan att någon tycks vet hur kontoret konstruktivt ska användas.

Att Eritrea är medlem i FN vilket ger en möjliggör dialoger, tom en kritisk sådan. Men spänningen har ökat sedan FN:s säkerhetsråd 2011 antog en resolution som fördömer Eritreas påtryckningar mot eritreaner som är bosatta i ett annat land. Något Sverige inte efterhört och regering har heller inte krävt öppenhet och utredning om den senaste tidens händelser. Carl Bildt har inte tillsatt den ambassadör för kontakt med oppositionen som vi efterfrågat. Den enda åtgärden är skärpta reserekommendationer till ett redan slutet land. Sverige och EU fortsätter neka stöd till den fredliga opposition som växer fram i diasporan och som även har kontakter in i landet. Har regeringen inget lärt från den Arabiska våren?


S-riksdagsledamöter Carina Hägg o Arhe Hamednaca på Politikerbloggen

Moderaterna - Billström - Migration

 

De två minsta partierna i den Moderat-ledda alliansen, småpartierna KD och Centern gungar på 4 procentspärren, det tredje partiet Folkpartiet är på väg att blir nästa krisparti. Då graderar Moderaterna upp sin möjlighet att behålla makten även utan ett eller flera av småpartierna. Inför valet 2010 stod det klart att Reinfeldt, Olofsson (C), Hägglund (KD) och Björklund (FP) var beredd att sitta kvar även om de skulle förlora majoriteten i valet. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville endast ge besked om han tänker bilda regering med Sverigedemokraterna eller inte om väljarna skulle ge dem vågmästarroll. I själv verket hade partiledaren redan intern klargjort att de skulle regera vida med passivt stöd av SD i riksdagen om de försattes i minoritet. Socialdemokraterna var däremot mycket tydliga i sin syn på SD, och är ska tilläggas.

Partiledare Jimmie Åkesson skrev också i Expressen att "Fredrik Reinfeldt har, trots krav på besked, varit tydlig med att inte på förhand ge några löften om att vägra regera vidare med stöd av SD efter valet. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han vill hålla dörren öppen, välmedveten om att hans väljare hellre ser ett samarbete med SD framför S."

Det är ännu inte försent att visa att Åkesson inte fick rätt! Trots meningsskiljaktigheter i sakpolitiken mellan politiska partierna så måste vi kunna samverka för grundidéer som allas lika värde, om vi inte kan acceptera främlingsfientlighet inom svensk politik. Om något eller några etablerade partier inte står upp för demokratiska värden utan faller för frestelsen att försöka vinna röster med SD:s enkelspåriga och trångsynta retorik, kommer det att skada de demokratiska krafterna i Sverige. Men också synen på varandra och på vårt land, Sverige.

Sedan valet 2010 har dock beklagligt nog en utpekande politik på område efter område med udden mot människor med invandrabakgrund kommit allt tätare från regeringen.

Många blev bekymrade när det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti blev en del av regeringsunderlaget i Danmark. Men då kändes det avlägset att denna utveckling skulle kunna ske i Sverige. Här fanns finns då ingen utbredd främlingsfientlighet. Men vid valet 2006 kom Sverigedemokraterna in i flera kommunfullmäktigeförsamlingar och kunde bygga vidare på sin organisation. Vår syn på vad som skulle kunna hända även i Sverige förändrades, jag hörde hur retoriken på torg och vid fikabord, såg hur problemet nonchalerades av regeringen och runt om i kommunerna.

Det tog endast en mandatperiod med alliansregeringen innan SD tog säte i riksdagen. Arbetslöshet, barnfattigdom och bostadsbrist är exempel på socio-ekonomiska skillnader har fått fortsätta växa.

Nu när det blir tydligt att de allianspartiernas chanser att vinna nästa val tillsammans är allt mindre enligt opinionsinstitut, den interna kritiken inom partierna växer de är allt mer splittrade mellan partierna, då drar sig Moderaterna inte för att fiska efter röster i samma grumliga vatten som en gång Dansk Folkeparti. Partiets makt nu äntligen sjunkit ihop. Samtidigt växer högerpopulistiska partier i flera europeiska länder och vi känner igen retorik från 30-talet. Då kom ytterligare ett utspel från Migrationsminster Tobias Billström, nu om att den nuvarande asylinvandringen i Sverige inte är hållbar. Handlingsprogrammet till kommande valrörelse ska rikta sig mot en konservativ och enligt honom, en mer "hållbar" mottagningsspärr. Billström talar om människor, barn vuxna, äldre som en "Volym" och som dessutom är för stor idag.

Att påföra anhöriga försörjningskrav är inget ny moderatpolitik. Vi vet också att Billström sedan länge hävdat att medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska kunna återkallas. Ett förslag som skulle innebära en uppdelning av svenskar i första och andra klassens medborgare, där invandrare tilldelas ett andra klassens medborgarskap som kan återkallas. Att ha två typer av medborgarskap, varav ett som kan återkallas innebär de facto att olika fri- och rättigheter gäller för dessa två typer av medborgarskap. Detta är inte förenligt med demokratins grundläggande tanke om jämlikhet. Om Billström ansåg att det krävdes kunde istället högre krav ställts på utredningsförfarandets och fanns brister i prövningsförfarandet ska självfallet detta åtgärdas.

Vi måste ha en politik som svar på den oro människor känner säger partisekreterare Kent Persson (M). Att hänvisa till undersökningar som uppges visa att allt fler väljare rankar invandringspolitiken som en viktig fråga känns minst sagt olustigt. Jag frågar mig vems oro, idag SD-väljare och i morgon från Svenskarnas parti.

Att det inte är min oro som Moderaterna frågar efter svar på är uppenbart.

Lyd mitt råd Annie – visa upp Värnamos möjligheter

Många av Annie Lööfs Centersympatisörer har konstaterat att hon snurrat till det rejält angående partprogrammet, att det blivit ett oigenkännligt manifest med flera märkliga utvikningar. Men är man så färsk i partiledarrollen, som Annie, är det måhända lätt att gå vilse och påverkas av influenser som gärna drar iväg i icke tänkt riktning.

Men hur den där tokiga irrfärden gått till är Centerpartiets huvudvärk.

Däremot är det motiverat att komma med synpunkter på Annies aviserade alliansträff hemma i Maramö. Som Värnamobo är jag smärtsamt medveten om hur tufft regeringens beslut slagit mot min och Annies hemkommun. En inblick i vår småländska verklighet skulle inte skada.

Och även om Annies inre kompass tycks rotera okontrollerat borde hon i vart fall hitta rätt i hembygden och inse vad kollegorna bör stifta bekantskap med.

När invitationen gjordes sa Annie att inbjudan är lika med en nystart. Annie lanserade uttrycket Alliansen 2.0. I dagsläget känns siffran 2.0 mer som prognos på Centerpartiets valresultat nästa är än som symbol för ett allmänt uppvaknande inom Alliansen, men en givande rundtur i Värnamo kanske kan öppna ett eller annat öga.

Till att börja med inser förhoppningsvis den borgerliga gästpatrullen att man saknar en industripolitik värd namnet, att det är en av faktorerna till att arbetslösheten ökar i oroväckande takt och att deras reformer knappast haft någon effekt alls.

Kombineras den sortens rannsakan med en skymt av Värnamos mångsidighet kan det öppna för många spännande idéer. Sätt helt enkelt fokus på design och formgivning. När vi socialdemokrater var vid makten initierade vi ett flertal satsningar inför Designåret 2005. Statens konstråd, Svensk Industridesign och Nämnden för hemslöjdsfrågor, för att ta några exempel, vittnade om vilken positiv betydelse det hade. Dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin stämde in i deras uppskattande omdömen. ”Företag som satsar på design stärker sin ställning på marknaden och tryggar de anställdas sysselsättning” menade hon.

Regeringen torgförde för tre år sedan en ansats av liknande slag, men idag framstår de löften som då gavs enbart som en pliktskyldig påminnelse till sektorerna det gällde. Värnamo kan således tjäna som väckarklocka. Förutom att kommunen är en del av Möbelriket besitter man Vandalorum. En enastående idéverkstad. Det bevisades bland annat när Designregion Småland arrangerade en heldag i centret för att stimulera ett samarbete mellan företag och designers och den vägen kläcka nya produktförslag.

Med så många stimulerande intryck på näthinnan skulle partiledarkvartetten behöva vila ut på kvällen och bo över i Värnamo. På hotell vill säga. För att gynna ytterligare en bransch.

Det borde väl kännas angeläget för en näringslivsminister.

 Carina Hägg, riksdagsledamot (S), Värnamo

 Publicerat i Väranmo Nyheter

Skydd av kvinnors mänskliga rättigheter - ett särintresse!

Statsminster Fredrik Reinfeldt har deklarerat att försvaret är ett särintresse bland alla andra. Är minst sagt förbluffade över regeringens syn på en av statens primära kärnuppgift - att skydda sin befolkning. Försvaret är ett nationellt intresse men också statens ansvar. Kvinnor och mäns som tjänstgör inom försvaret såväl inom Sverige som på internationella uppdrag ska känna ett starkt stöd i riksdagen men också och av regeringen. Det är alltmer oroande att följa hur regeringen missköter försvarsfrågan och därmed skapar osäkerhet inför framtiden. Några av de frågor som tornar upp sig kan dock komma att biläggas under Försvarsberedningens pågående arbete. Omvärldens tilltro till svensk försvarsmakt byggs främst genom våra beslut men kan likaväl undermineras genom vårdslösa uttalande son nyligen från regeringen Reinfeldt.

Som socialdemokrat menar jag att beskrivning av vår säkerhetspolitik från 2002 fortfarande är giltig, socialdemokraternas nej till medelemskap i Nato ligger fast. Däremot ser vi pragmatiskt på samverkan med dagens Nato. Men kan vi utgår från att regeringens syn på Nato är likartad som på det svenska försvaret, dvs ett särintresse - fast några storlekar större. Vi socialdemokrater har genom åren med all tydlighet visat att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria. Socialdemokratisk säkerhetspolitik vilar på fyra fundament: den militära alliansfriheten, ett ökat samarbete i Norden och över Östersjön, ett stärkt EU-samarbete och ett starkare FN. För att stärka vår egen säkerhet måste Sverige också samarbeta inom Norden, EU och det internationella samfundet.

Alla bör ha sett hur en ekonomisk kris i ett land och eller en i region snabbt kan få globala konsekvenser. När arbetslöshet, fattigdom och hat får växa ger det mylla åt nationalism och extremism. Något som även framgår av Handlingsplanen Ansvar och engagemang – en nationell strategi mot terrorism, för den som inte endast lyssnar utan också läst den. Dagens politik driver på växande sociala klyftor och är en verklig utmaning även inom säkerhetspolitiken. Vår gemensamma trygghet inom länder och mellan regioner är säkerhetspolitikens hårda kärna. Sambandet mellan säkerhet, nedrustning och utveckling är en lika aktuell fråga som under Inga Thorsson tid. FN:s fd särskilde representant i frågor som rör sexuellt våld mot kvinnor i konflikter Margot Wallström menar att massvåldtäkterna i Kongo är på väg att undergräva hela samhället och utgör det största hotet mot fred. En orsak är avsaknaden av en fungerade nationell arme och en närvarande stat men däremot just många särintressen. Brist på säkerhet och avsaknad av en politik för utveckling är påtaglig. Varje konflikt synliggör brister i, eller som så ofta, avsaknaden av ett förebyggande arbete. Vi delar vare sig vi vill eller inte varandras framgångar snabbt via internet men även varandras problem.

Jag följer noga vad som sker från Maghreb över Sahel över Mellanöstern och till Syrien. På Afrikas horn och ut över Adenviken, från Mali ner till Nigeria varifrån rapporter om Boko Haram terrordåd når oss. Kommer läget att stabiliseras eller har en brand över Sahel startats som i förläningen kommer att påverka även oss som lever norr om Medelhavet. Eller är gnistorna på väg att släckas ut. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sa, ”Ett krig löser inte den fruktansvärda situationen med brott mot mänskliga rättigheter i Irak.” Som exempel på Anna Lindhs insatser, vill jag peka på hennes arbete för att stoppa ett fullskaligt krig i Makedonien våren 2001. Lindh såg till att världssamfundet och EU använde sina påtryckningsmedel till att pressa gerillan och den makedonska regeringen till förhandlingsbordet. Det lyckade, ett Balkankrig stoppades i sin linda. Sedan dess, 2012, har EU fått Nobels Fredspris efter en S-nominering. Men EU kan effektivare tas tillvara än det av idag alltför ofta av interna kriser så förlamade Bryssel. Ändå går det inte att smita från fredsprocesser. Varje konflikt har sina egna förtecken men alla har gemensamt att de hade kunnat undvikas. Kvinnorörelser får globalt sett småsmulor i anslag vilket snedvrider redan ojämställda maktförhållanden. Egyptiska kvinnor vittnar om att de får mindre stöd från Europa idag än under diktaturen.

Min mening är att Sverige bör ha beredskap för att kunna delta även i internationella insatser givet att det finns FN-mandat och jag vill i konsekvens med detta se svenska bidrag i fler FN-ledda missioner. Men avgörande ställningstaganden från regerings fortsätter dra ut på tiden. Ingen kan heller längre vara omedveten om sexuellt våld i krig och konflikter. Socialdemokraterna verkar aktivt för implementering av FN:s kvinnokonventionen, CEDAW och resolutionerna 1325 och 1825 med systerresolutioner. Har även välkomnat en över tiden ökad politisk medvetenhet om att kvinnors rättigheter, värden som måste fortsätta få större genomslag i arbetet för fred och säkerhet. Dock omvandlas denna kunskap sig inte automatiskt till konkreta insatser i givna situationer. Här står regeringen inför ytterligare utmaningar - men ser Reinfeldt också skydd av kvinnors mänskliga rättigheter som ett särintresse?