NORSK LAG OM "HATE SPEECH"

Den norska regeringen överlämande den 14 december 2012 en proposition till Stortinget med förslag om kriminalisering av hot på internet. Man benämner dock det inte med begreppet ”hate speech” i propositionen. I ett pressmeddelande från det norska Justis- og beredskapsdepartementet anges följande beträffande lagförslaget:

I dag legger regjeringen frem et lovforslag for Stortinget som innebærer at hatefulle ytringer og oppfordring til straffbar handling på Internett kan straffes. Slike handlinger skal kunne forfølges i Norge uansett hvor de er fremsatt fra og av hvem som har fremsatt dem.

– Jeg mener det er på høy tid at vi også må kunne forfølge strafferettslige ytringer på Internett. Lovforslaget retter opp den mangelen ved dagens rettstilstand som ble påpekt av Høyesterett i den såkalte «blogger-saken» fra i sommer, sier justis- og beredminister Grete Faremo.

Internett er en viktig arena for offentlige diskusjoner og fremsettelse av ytringer. Tidligere skjedde dette i trykt skrift som aviser og andre trykksaker. Dette er også grunnen til at straffeloven 1902 § 7 nr. 2 angir og begrenser offentlig handling på denne måten.

Bakgrunnen for lovforslaget er Høyesteretts ankeutvalgs kjennelse 2. august 2012. I denne kjennelsen kom ankeutvalgets flertall til at uttalelser fremsatt i en blogg på Internett ikke var fremsatt «offentlig» i straffelovens forstand. Flertallet pekte samtidig på at oppfordringer til drap på polititjenestemenn på Internett var klart straffverdig.  

I propositionen anges bl.a. följande. 

Justis- og beredskapsdepartementet foreslår i denne proposisjonen å endre definisjonen av offentlig sted og offentlig handling i almindelig borgerlig straffelov 22. mai 1902 (straffeloven 1902). Hensikten er å muliggjøre straffeforfølgning av ytringer i det offentlige rom som etter sitt innhold er straffbare, uavhengig av hvilket medium som er brukt til å spre ytringen. [- - -] 

Bakgrunnen for lovforslaget er Høyesteretts ankeutvalgs kjennelse 2. august 2012, inntatt i Rt. 2012 side 1211. I denne kjennelsen kom ankeutvalgets flertall til at uttalelser fremsatt i en blogg på Internett ikke var fremsatt «offentlig» i straffelovens forstand. I enkelte straffebestemmelser er det et vilkår for straff at handlingen er begått «offentlig». Dette gjelder blant annet straffeloven 1902 § 140, som rammer offentlig oppfordring eller tilskyndelse til å utføre en straffbar handling, eller forherligelse av en slik handling. Etter straffeloven 1902 er en handling begått offentlig blant annet dersom den er foretatt ved utgivelse av «trykt Skrift» (§ 7 nr. 2, jf. § 10). Etter Høyesteretts ankeutvalgs kjennelse 2. august 2012 må det legges til grunn at dette ikke omfatter ytringer som er publisert på Internett.  

I dag er det like praktisk å bruke Internett for å fremsette ytringer rettet mot offentligheten, som trykt skrift. Ytringer på Internett er omfattet av definisjonen av «offentlig» i lov 20. mai 2005 nr. 28 om straff (straffeloven 2005), som ikke er trådt i kraft. I et forslag som ble sendt på høring 12. september 2012 forslo Justis- og beredskapsdepartementet å endre definisjonen av «offentlig» i straffeloven 1902, i påvente av ikrafttredelsen av straffeloven 2005. Forslaget tok sikte på å muliggjøre straffeforfølgning av ytringer i det offentlige rom som etter sitt innhold er straffbare, uavhengig av hvilket medium som er brukt til å spre ytringen.

I høringsnotatet foreslo departementet å erstatte definisjonen i straffeloven 1902 § 7 med den tilsvarende definisjonen i straffeloven 2005 § 10. I høringsnotatet ble det også bedt om høringsinstansenes syn på behovet for å gjøre endringer i jurisdiksjonsbestemmelsen i straffeloven 1902 § 12 første ledd. 

Förslaget ska behandlas i det norska justitieutskottet den 5 februari 2013. 

Såvitt jag kan utröna syftar lagförslaget till att åtgärda en lucka i lagen som har uppstått till följd av att 2005 års nya strafflag ännu inte har trätt i kraft. Enligt den nu gällande strafflagen från 1902 är det t.ex. inte möjligt att döma någon för uppvigling som begåtts genom användning av internet. Det är tveksamt om motsvarande lucka i lagen finns i svensk rätt. Men Hate Speech är en problematik som debatteraa alltmer och något vi har gemensamt, Norge har valt att markera en gräns. Vi har sett frivilliga åtagande på nätet men har som Norge anledning att fundera över fler steg också i Sverige.    

My written Question to the Committee of Ministers

Failure to provide assistance to rape victim in Cologne, Germany, 15 December 2012

On 15 December 2012 in Cologne, Germany, two Catholic clinics rejected assisting a suspected rape victim in providing a gynaecological check-up for reasons claimed to be related to the ethics rules and procedures governing the hospitals which fall under the authority of the Catholic hierarchy in Germany. The 25 year old young woman woke up on a bench in a public park after having been drugged at a party she attended in Cologne with no memory of what happened in the intervening hours. With her mother, she went to a general practitioner who suspected that the young woman could have been the victim of rape/sexual assault. The general practitioner prescribed emergency contraception which standard practice under German law in cases of rape/sexual assault, thus providing the young woman the ability to exercise her right to decide according to her own convictions whether to carry through or interrupt a possible pregnancy resulting from the sexual assault. After informing the police and in order to investigate possible criminal acts the general practitioner contacted two nearby hospitals for further medical testing, ie. conducting a ‘rape-kit’ – these were  St.Vinzenz-Krankenhaus in Cologne-Nord and Heilig-Geist-Krankenhaus in Longerich (both happen to belong to the Foundation of Cellitinnen of Holy Maria).

 

However, both hospitals rejected the check-up of the suspected rape victim. Their Ethics Commissions has held consultations with Catholic Church authorities, after which the decision was taken to rule out such gynaecological check-ups in such cases since they are connected with a possible unwanted pregnancy as well as providing the victim with emergency contraception. The refusal to provide medical treatment based on Catholic ethics was maintained by the two hospitals even after the general practitioner clarified that he had already provided the suspected rape victim with the emergency contraception (which the Catholic hospitals would therefore not have had to provide).

In Germany, failure to provide assistance to person in danger (unterlassene Hilfeleistung) is an offense according to paragraph 323c of the Strafgesetzbuch.

Can the Committee of Ministers:

-         state whether such actions by the Catholic hospitals in Cologne are in line with both the letter and the spirit of the laws in relation to the protection of victims of sexual assault/rape, specifically paragraph 323c of the Strafgesetzbuch?

-         state whether it is known how many hospitals / health centres may be able legally circumvent national laws in relation to the protection and assistance to victims of sexual assault based on so-called ‘ethical’ grounds in Council of Europe Member states?

-         State whether the public at large as well as victims’ associations and women’s groups should be informed in advance of all such hospitals / health centres in Council of Europe Member states which may legally be allowed to circumvent national laws in relation to the protection and assistance to victims of sexual assault based on so-called ‘ethical’ grounds so that they may be able to better guide victims of sexual assault/rape?

 

Carina Hägg (S) MP Sweden

Utsatta barn

Sedan år 2000 har 179 barn under 18 år förlorat sin mamma i ett mord eller dråp. För 126 av dessa barn var det pappan som dödade vilket innebar att barnen i praktiken förlorade båda sina föräldrar. 63 barn var hemma när mamman dödades och 33 av dem bevittnade mordet. Inget av dessa barn är i lagens mening brottsoffer.

Det här är siffror som presenterats i media under den gångna julhelgen. Samhällets misslyckande att rädda kvinnorna har fått ödesdigra konsekvenser. Lidandet som barnen utsätts för är obeskrivligt och oåterkalleligt. Men som om detta inte vore tillräckligt fortsätter mardrömmen för flera av barnen då det visat sig att problem kring vårdnadsfrågan är vanliga. Barn har tvingats flytta mellan familjehem och behövt vänta i flera år på att få hjälp av en psykolog. Det är inte ovanligt att pappan fortfarande är vårdnadshavare och därmed kan styra barnens liv trots att han avtjänar ett fängelsestraff. Det är upp till socialnämnden i kommunen om vårdnadsfrågan över huvud taget ska komma upp i domstolen. Detta är inte rimligt.

En utredning om hur kommunerna arbetar i dessa frågor är inte en tillräcklig åtgärd. Det är nödvändigt att agera med barnens bästa i fokus. En lagändring om en automatisk prövning av vårdnadsfrågan bör införas.

Både Maria Larsson och Beatrice Ask har nu äntligen uttalat sig, en utredning ska tillsättas, en miljöpartist har skrivit en interpellation, och jag har tagit initiativ till att fråga, avser regeringen ta för att en lagändring med barnens bästa i åtanke ska kunna åstadkommas? Nu väntar vi på svar och resultat.

 

PS ni har väl läst artiklarna i Aftonbladet av reportrarna Kristina Edblom och Kerstin Weigl. De har gjort en granskning om barnen som blev kvar när pappa mördat mamma. DS

En ung 23:årig indiska gruppvåldtogs, mördades.

Du okända kvinna vars öde berör så starkt. En 23-årig kvinna blev brutalt gruppvåldtagen i Indien. Vi följde förfärande och oroligt din kamp för det liv som togs ifrån dig. Mördad som följd av gruppvåldtäkt. Offret är ett bland tusentals namnlösa kvinnor som dödats till följd av våld mot kvinnor, inte bara i Indien utan även i andra länder, Europa och vårt land Sverige är inget undantag.

 

Könsrelaterat våld berövar kvinnor om deras rättigheter, drabbar deras fysiska- och psykiska välbefinnande. Samtidigt krossas unga kvinnors tilltro till samhället och drömmar om framtiden. En kär anhörig sörgs.

 

Våld mot kvinnor skadar kvinnor allvarligt, påverkar deras familjer och vänkrets. Begränsar livsutrymmet. Många i Indien har nu öppet vittnat om sin oro över att röra sig i det offentliga rummet.

 

Omfattande demonstrationer och protester i Indien visar på en stark kraft i samhället att vilja slå tillbaka mot våldet med politiska åtgärder. Jag delar deras uppmaning till beslutsfattare om handling för att granska såväl politiken som attityder i sina samhällen. Värna kvinnor och flickors rättigheter genom att se till att lagstifnigen ger skydd mot alla former av könsrelaterat våld. (är motståndare till dödsstraff)

Det är oacceptabelt att så många kvinnors liv förloras och förstörs av könsrelaterat våld. Vi måste, män och kvinnor, som medlemmar i organisationer, på arbetsplatser och som politiker kräva att samhället skydda våra döttrar, partner, barnbarn, mödrar, mormödrar, syskonbarn och kvinnliga vänner från alla former av våld.

 

Kvinnor reser för studier, till jobbet och i vardagärende. De kan lätt identifieras sig med den indiska kvinna som med sin blivande make steg på en buss samtidigt som hennes öde blev ofattbart grymt. Många över världen har uttalat sitt stöd för först den unga kvinnan, sedan för demonstranterna och för krav på åtgärder och förändringar.

 

Arbetet för att skydda kvinnor från alla former av våld kommer åter att ifrågsätta, kommer åter att nedprioriteras, att sakna resurser, förtalas men det kommer nu att finnas ett före och efter detta mord. Kraven på trygghet och rättssäkra processer kommer inte att avstanna.
 

Vi vet att könsrelaterat våld återfinns i alla delar av samhället från individer, familj, i gemenskaper upp till statlig nivå. Anmälningar av våld i hemmet av en närstående har stora mörkertal. Anmäler kvinnan sin nuvarande eller fd man för våld leder det påfallande sällan till en fällande dom. Våld mot kvinnor inklusive sexuellt våld är handlingar som inte kan hänföras till tradition, kulturella eller religiösa normer.

Slutligen, tack alla ni kvinnor som intagit gator och torg i Indien för att protestera, er kamp är också vår, är min kamp.

För övrigt har Sverige har ännu inte ratificerat Europarådets konvention mot mäns våld mot kvinnor.

Vart leder S-kvinnors nya pacifistiska linje?

Idag, första dagen under 2013 gör jag några reflektioner på min kammare. Skulle denna text stimulera till debatt vore det välkommet. Men jag börjar med fredsforskaren Matthias Finger. Han skrive,r utskilj pacifismen som ett borgerligt ursprung i den skola där man såg skiljedomsförfarandet som lösningen. Men här finns olika teoretisk doktriner som antikrig, icke-våld och civil olydnad. Finger pekar på tre ideologiska strömningar i fredsrörelsen, dessa är utöver pacifism, anti-militarism och kärnvapenmotstånd. Pacifismens misslyckades med att stoppa andra världskriget. Nationalismen visade sig istället än en gång vara starkare än de antimilitaristiska krafterna. Det senare, antimilitaristiska vill påverka det politiska systemet och värnar om att försvarsmakten ska underställas demokratiska beslut. Den allmänna värnplikten skapade såväl insyn i försvaret som gav folklig förankring men var en huvudsakligen en manlig värld. När kärnvapenmotståndet växte fram på 1950- 1960-talet blev det av nödvändighet den centrala kampen i fredsrörelsen i de flesta av våra industrialiserade länder. Kampen mot kärnvapen engagerade stora grupper av kvinnor. I Sverige var det S-kvinnor som ledde den kampen mot kärnvapen, dessutom framgångsrikt nationellt. S-kvinnor nej till kärnvapen la samtidigt grunden för en internationellt viktig roll under Kalla kriget.
 
Alva Myrdal tilldelades Nobels fredspris för sina insatser i nedrustningsförhandlingarna. Inga Thorsson, ordförande för S-kvinnor ledde såväl FNs första granskningskonferens av ickespridningsfördraget som FN-kommittén om nedrustning-konvertering, dvs övergång från militär till civil produktion. Thorsson blev även ordförande för FN-konferensen om sambandet mellan nedrustning och utveckling. S-kvinnor var pådrivande och Socialdemokratiska regeringar gav prioritet till nedrustningsarbete. Undén presenterade 1961 ett förslag, Undénplanen i FN om en kärnvapenfri klubb av länder som skulle avstå från vapnen. Sverige skrev under ickespridningsfördraget 1968. När Statsminister Palmes regering sa nej till kärnvapen så var det samtidigt, trots nedskärningar för Försvaret samtidigt ett fortsatt svenskt ja till invasionsförsvaret. Fler politiker och tjänstemän gavs under den här perioden möjlighet att aktivt bidra till nedrustning-arbetet. Vi fick kompetens och förtroende i vår omvärld. Vid den internationell konferens i Hiroshima 1977 föreslogs att Olof Palme skulle leda kommissionen om nedrustning. Kommissionen kom senare att presentera rapporten om Gemensam säkerhet. Som Utrikesminster tillsatte Anna Lindh på FNs anhållan Hans Blix för en kommission om massförstörelsevapen. Men Bildt tillträdde som Utrikesminister och Blix-kommissionens förslag stoppades ner i en byrålåda på UD. Trots att arbetet för icke-spridning och kärnvapennedrustning inte är mindre angelägen idag. Tvärtom, oron för spridning till icke-statliga organisationer ökar. Ingvar Carlsson, före detta partiordförande och statsminister och medförfattare till FN-rapporten ”Our Global Neighbourhood”, har uttryckt att vi tyvärr åter är i en situation där vi måste diskutera kärnvapenhotet. Fortfarande är den viktigaste internationella organisationen Förenta nationerna och sambandet mellan nedrustning och utveckling är en lika aktuell fråga som under Thorsson tid.

Socialdemokraterna la under förra mandatperiodgen fram ett eget 12-punktsprogram mot massförstörelsevapen och för nedrustning Jag menar att det finns ett brett stöd för att utveckla även S-kvinnor arbetet för kärnvapenedrustning. Den välkomna sommarskursen för S-kvinnors på Marieborg Folkhögskola ska ses som ett bidrag i den riktningen. Men ett arbete som tillsammans med egen kunskapsuppbyggnad även med fördel sker i samverkan med andra organisationer. På mitt initiativ ställde sig S-kvinnor positiva- men bör även aktivt stödja arbetet med att ta fram en konvention mot kärnvapen. Målet är en fullständig avveckling av alla massförstörelsevapen. Men politiska kvinnoorganisationer är inte ensamma om att behöva omformulera sina krav för ny tid, det är något vi delar med andra organsiationer. Nya generationers kvinnor måste ges plats. Men lika ofta möter jag en okunskap om vad som trots allt har uppnåtts.

Som alldeles ny riksdagsledmot lyckades jag få till stånd en protestresa mot Frankrikes kärnvapenprover, det blev dåvarande statsrådet Margot Walsltröm reste iväg. S tog tydligt ställning. Socialdemokraterna har pressat fram beslut mot klustervapen. Under några år därförinnan var kampen mot personminor i vårt fokus. Jag nominerade den Globala kampanjen mot personminor till Nobels Fredspris, vilket de också kom att få 1997. Som försvarsminister sa Tage G Petterson farväl till dessa vapen. I december räddad vi kvar Swedec, vars tillblivelse ursprungligen kom efter mitt initiativ men också motionen som behandlades nu. S har konsekvent drivit på för FN:s resutlutionerna 1325 och 1820 med systerresolutioner. Idag kan heller ingen vara omedveten om sexuellt våld i krig och konflikter, så var det inte när jag först mötte frågorna i Östra Kongo. Då kunde jag inte tala lika öppet om det sexuella våldet men ett arbete startades. Efter en alltför lång resa utsågs Margot Wallström till FN:s särskilda representant. Jag har svåväl ställt krav på ett förnyat mandat som en uppföljning av Wallströms framlagda slutsatser. Politiken har utvecklats. Genom att konsekvent ta upp kvinnors villkor men också att lyfter fram dem som aktörer har vi påverkat såväl det politiska samtalet som beslut. Andra har fått förhålla sig till vår politik. SRHR-frågor har blivit en prioriterad fråga med och vi skriver om abort som en mänsklig rättighet, frågor som hänger ihop med kvinnors säkerhet liksom traffcking och våld mot kvinnor. Två konventioner som varav den ena efter års försening äntligen ratificerades. Nu står nästa på regeringens förseningslista. Sexköpslagen räddades till slut kvar. Alla tre frågor jag lagt mycket kraft på, för att nämna något.

Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sa, "Ett krig löser inte den fruktansvärda situationen med brott mot mänskliga rättigheter i Irak." Som exempel på Anna Lindhs insatser, vill jag peka på hennes insatser våren 2001 för att stoppa ett fullskaligt krig i Makedonien våren 2001. Lindh såg till att världssamfundet - och framförallt EU - använde alla påtryckningsmedel för att pressa gerillan och den makedonska regeringen till förhandlingsbordet. Det lyckade, ännu ett Balkankrig stoppades i sin linda. Sedan dess, 2012, har EU fått Nobels Fredspris efter en S-nominering. 

Vi ska vara aktiva medlemmar i EU. Tillblivelsen av ICC och FN:S beslut om Responsibility to Protect, R2P, Skyldighet att skydda har gett nya redskap men medför också samtidigt ansvar. En politisk rörelse får aldrig fasta, utan måste fortsätta utvecklas för att vara relevant för sin samtid. Socialdemokraterna motionerande i riksdagen har fått gehör, en översyn görs av krigsmateriel och ramarna kring denna. Mitt förslag om att även reglera import av krigsmateriel har hunnit vinna brett gehör. Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning som ges till uppgift att utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel.

Jag menar att krigsmaterielexport inte ska strida mot våra utrikespolitiska intressen, där utgör kvinnors mänskliga rättigheter en omistlig del. Hur Kommitten kommer att ställa sig till ett demokratikriterium återstår att se. S hållning utifrån kongressbeslut uttrycks genom motioner till riksdagen, läs gärna. Var står då S-kvinnor idag. Svaret är att man har en ledning som själv definierar sig som pacifist. Vi senaste kongressen togs också beslut om att S-kvinnor ska stävja svensk krigsmaterielproduktion, tillverkning ska upphöra, all försäljning av krigsmateriel ska förbjudas och vapenexport ska upphöra. Alternativa produkter ska hittas. En helt ny linje och ett försvar utan vapen är inget militärt försvar, därmed blir S-kvinnors nuvarnade hållning i förlängningen också ett nej till ett svenskt försvar. Inte heller kan Sverige delta i FN-ledda missioner eller missioner med annan ledning men med FN-mandat. I Arbetsutskottet vill man inte se ett svenskt deltagande i vare sig det ena eller det andra av detta. Detta gäller även vid folkmordssituationer. Därmed finns en total omsvängning från ett traditionellt stöd till FN vilket få utifrån noterat. 

S-kvinnor har lämnat den traditonellt pragmatiska linje som tjänat oss väl för att inta en ytterkantsposition i utrikes- försvars och säkerhetspolitiska frågor. En hållning som varken jag eller en majoritet av svenskar, män och kvinnor delar. Vi kan alla vara pacifister privat men det är omoraliskt av den som föräväntar sig att själv bli försvarad, också en klassisk klassfråga. All kan drömma men till slut måste politiker ta ansvar utifrån verkligheten och bedömningar av framtiden. Men det finns inga tecken på en korrigering inför årets Förbundsmöte i Stockholm. Risken är att S-kvinnor som ensidiga Nej-sägare inte blir relevanta, inte förmår bidra till det opinionsbildande arbetet eller upprätthålla sin roll som pådrivande på partiet. Det är i förhållande till socialdemokratiska partiet som S-kvinnor uppnått sina största segrar.

Om man fortsätter på den inslagna vägen riskerar S-kvinnor att spelar de som vill se Sverige som medlem i Nato, med kärnvapenmakter, i händerna. S nej till medelemskap i Nato ligger fast. Däremot ser jag pragmatiskt på en samverkan med Nato. Även ett ökat nordiskt samarbete på försvarsområdet kan skrotas om dagens linje skulle bli rådande. Konstaterar vidare att få företrädare ännu velat driva Förbundsmötet och AU ställningstagande i beslutande församlingar. Kan förutse att det inte är S-kvinnors pacifism som kommer att vägleda samverkan i Europa, inom Norden eller få gehör vare sig av Försvarsberedning eller i beslut i Kommitten kring krigsmaterielfrågan. 

Kriget i Syrien har synliggjort det internationella samfundet och regionenens misslyckande med att förebygga och hantera konflikten. Men inte heller inte fredsrörelsen har ett svar på hur dödandet ska stoppas. Konsekvenser har jag beskrivt från besök vid de Turkiska och Jordanska gränserna samt rapporterat om oron på Cyperns geografiska position. Att frågan om vapenmakt är en komplicerad materia blev tydligt även när jag förra året besökte det krigshärjade Somalia. I Mogadishu mötte i stort sett representanter för hela samhället ink kvinnoorganisationer, alla sa de, "säkerhet först, utan säkerhet finns ingen utveckling". I verkligheten är det sällan antingen eller utan ofta både ock. Afghanistan är ett sådant exempel men även från det besöket har jag rapporterar närmare annat tillfälle. Men varje krig, varje konflikt har sina egna förtecken men alla har det gemensamma att de hade kunnat undvikas. Ändå går det inte att smita från fredsprocesser. Det får heller inte vara så att det är först när Sverige sänder militär till en konflikt som det växer fram ett engagemang för en fredlig utveckling. 

S-kvinnor måste understödja sin nya pacifisktiska linje med med ett hur! och vad! hur vill man genomföra beslut, vad ska komma istället samt ta fram en tidtabell. Man måste dra ut konsekvenserna i beskrivningar. Om vikten av en breddad säkerhetsyn, vikten av förbyggande arbetet, om bistånd och om anda delar finns sedan länge en samsyn. Men om Förbundsmötet i år ska fylla S-kvinnors nya politik med ett innehåll så måste detta arbete starta snarast. Det bli ett spännande arbete som kan leda till förslag att välkomna såväl av mig, som vill ha kvar även ett militärt försvar under överskådlig tid, som av uttalade pacifister. I mitt engagemang för fred, nedrustning, och frihet, inte minst för kvinnor, har S-kvinnor varit en viktig del. 

Ett skäl till att vi socialdemokrater ska vinna valet 2014 är också för att i regeringsställning kunna föra en aktiv försvars- säkerhet- och utrikespolitik som inkluderar nedrustning. Om och hur S-kvinnors vill bidra till detta arbete återstår ännu att se. Men jag ser fram emot svar under kongressåret 2013 inför valåret 2014.