Som ledamot av Europarådets svenska delegation kan jag konstatera att arbetet för kvinnors rättigheter både blir allt viktigare och möter på allt hårdare motstånd ute i Europa.
I Europarådet pågår för närvarande en intensiv debatt där Sveriges ståndspunkt spelar en viktig roll. Därför är det av största vikt att Sverige kan vara en stark och kraftfull röst för kvinnors rättigheter.
Men jag kunde under förra mandatperioden tyvärr ofta konstatera att alliansens företrädare såväl från regeringen som riksdagsledamöter avstod från att ta debatten om aborträtten ute i Europa. Det gällde såväl under ordförandeskapet i Europarådet som i EU.
Mot den bakgrunden är det nu direkt oroande att kända abortmotståndare som Marietta de Pourbaix-Lundin och Michael Oscarsson, tidigare ordförande i organisationen Ja till livet får plats i den svenska delegationen.
Pourbaix-Lundin är dessutom för denna mandatperiod delegationsordförande. Det är anmärkningsvärt att såväl Folkpartiet och Centerpartiet accepterat detta. Liksom att förbundsordföranden för Liberala kvinnor Birgitta Ohlsson och Centerkvinnorna Annika Qarlsson inte har gett utryck för någon avvikande mening inom alliansen.
Svaret till Sverige och Europas kvinnor är, att Fp och C utan betänkligheter i alliansens förhandlingar sålde ut abortfrågan men att också Moderaterna internt bejakar denna utveckling. Men Kd är destå nöjdare över kristdemokratiska abortmotståndare liksom meningsfränder inom M ges plattform efter plattform.
Kanske dags för fler att oroas över att en abortmotståndare blir delegationsordförande i Europarådet. Notera också att den svenska OSSE-delegationen leds av Walburgas Habsburg Douglas, ännu en moderat abortmotståndare.
Vad blir abortmoståndarnas nästa steg?
fredag 29 oktober 2010
Irans besök i Sverige
Nyligen firade S-kvinnor 90 år. Hedersgäst och talare var Parvin Ardalan, journalist och kvinnorättsaktivist från Iran, mottagare av Olof Palmes pris år 2007. S-kvinnor kräver att Sakineh friges och protesterar mot dödsstraff. Har hållit seminarium, demonstrerat och skrivit kritiska artiklar. Vi kan säkert lätt enas om att vi såväl behöver som att vi alla kan göra mer. Demokratirörelsen har också rätt att förvänta sig stöd från omvärlden. Det tog alldeles för lång tid innan oppositionen fick ett erkännade, jag tror att den delförklaring är att demokratirörelsen till så stor del drivs och befolkas av kvinnor.
Jag har lyssnat på President Ahmadinejad i FN:s Generalförsamling. Och även tidigare mött iranska politiker som regeringsföreträdare och parlamentariker men också NGO.
Så när en delegation från det iranska parlamentet kommer till Sverige nästa vecka så vet jag av erfarenhet att detta besök kommer att uppmärksammas, men också väcka reaktioner. Även berättigat.
Det svenska utrikesdepartementet är ansvarigt för delegationens program under besöket. Bland alla programpunkter också finns två möten i riksdagen.
Jag har erfarit att den besökande delegationen kommer att träffa ledamöter i utbildningsutskottet då det är ett område de arbeter med i Iran. Det mötet kommer jag själv inte att delta i.
Men delegationen kommer också att träffa oss ledamöter i utrikesutskottet vid ett möte där vi kommer att tala om demokrati och mänskliga rättigheter. Något vi vet behövs. De mänskliga rättigheterna är djupt eftersatta i Iran. Övervåldet efter presidentvalet, avrättningar av oppositionella och stening av kvinnor är bara några av alla fruktansvärda exempel.
När nu några debattörer förespråkar bojkott av den iranska delegationens möten i riksdagen så reagerar jag. Som socialdemokrat har jag alltid haft övertygelsen om att samtal och dialog ger mer resultat än isolering. Vi samtalar som regel med grupper och företrädare även om vi inte delar deras åsikter.
Men det är inte vi socialdemokrater som har bjudit in delegationen från Iran och vi är inte ansvariga för deras besök här. Men deras besök är ett faktum och därför är det bra att programmet innehåller möten där vi kan kritisera bristen på mänskliga rättigheter och ställa krav på en demokratisk framtid. Det är betydligt bättre än om deras vistelse inte hade inneburit möten med sådana samtal. Vi ser dessa möten som en möjlighet att kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Iran. Att bojkotta möten ger inget resultat alls.
Vi minns hur USA:s tidigare hårda sanktionslinje, som företräddes av George W Bush och Dick Cheney, inte ledde framåt. Nu förespråkar president Obama därför dialog.
FN:s säkerhetsråd skärpte tidigare i år sanktionerna mot Iran angående landets kärnenergiprogram. Vi socialdemokrater fann det då oroande att Carl Bildt tog så lätt på FN:s beslut och det är snarare mot honom folkpartiets Fredrik Malm, en av de mest högljudda bojkottsivrarna, borde rikta sin kritik. Inte till oss i den demokratiska oppositionen i Sverige.
UD ansvarar för delegationens program och jag borde inte behöva påpeka att det mötet också måste innehålla en punkt där utrikesminister Carl Bildt framför kritik mot bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag har inte för avsikt att bojkotta ett möte där jag kan ge andra en röst, inte minst kvinnors.
Parvin Ardalan, jag bär med mig dina väl avväga ord.
Jag har lyssnat på President Ahmadinejad i FN:s Generalförsamling. Och även tidigare mött iranska politiker som regeringsföreträdare och parlamentariker men också NGO.
Så när en delegation från det iranska parlamentet kommer till Sverige nästa vecka så vet jag av erfarenhet att detta besök kommer att uppmärksammas, men också väcka reaktioner. Även berättigat.
Det svenska utrikesdepartementet är ansvarigt för delegationens program under besöket. Bland alla programpunkter också finns två möten i riksdagen.
Jag har erfarit att den besökande delegationen kommer att träffa ledamöter i utbildningsutskottet då det är ett område de arbeter med i Iran. Det mötet kommer jag själv inte att delta i.
Men delegationen kommer också att träffa oss ledamöter i utrikesutskottet vid ett möte där vi kommer att tala om demokrati och mänskliga rättigheter. Något vi vet behövs. De mänskliga rättigheterna är djupt eftersatta i Iran. Övervåldet efter presidentvalet, avrättningar av oppositionella och stening av kvinnor är bara några av alla fruktansvärda exempel.
När nu några debattörer förespråkar bojkott av den iranska delegationens möten i riksdagen så reagerar jag. Som socialdemokrat har jag alltid haft övertygelsen om att samtal och dialog ger mer resultat än isolering. Vi samtalar som regel med grupper och företrädare även om vi inte delar deras åsikter.
Men det är inte vi socialdemokrater som har bjudit in delegationen från Iran och vi är inte ansvariga för deras besök här. Men deras besök är ett faktum och därför är det bra att programmet innehåller möten där vi kan kritisera bristen på mänskliga rättigheter och ställa krav på en demokratisk framtid. Det är betydligt bättre än om deras vistelse inte hade inneburit möten med sådana samtal. Vi ser dessa möten som en möjlighet att kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Iran. Att bojkotta möten ger inget resultat alls.
Vi minns hur USA:s tidigare hårda sanktionslinje, som företräddes av George W Bush och Dick Cheney, inte ledde framåt. Nu förespråkar president Obama därför dialog.
FN:s säkerhetsråd skärpte tidigare i år sanktionerna mot Iran angående landets kärnenergiprogram. Vi socialdemokrater fann det då oroande att Carl Bildt tog så lätt på FN:s beslut och det är snarare mot honom folkpartiets Fredrik Malm, en av de mest högljudda bojkottsivrarna, borde rikta sin kritik. Inte till oss i den demokratiska oppositionen i Sverige.
UD ansvarar för delegationens program och jag borde inte behöva påpeka att det mötet också måste innehålla en punkt där utrikesminister Carl Bildt framför kritik mot bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag har inte för avsikt att bojkotta ett möte där jag kan ge andra en röst, inte minst kvinnors.
Parvin Ardalan, jag bär med mig dina väl avväga ord.
torsdag 14 oktober 2010
Vill se omtag för nedrustning
Jag deltog i översynskonferensen av icke-spridningsavtalet om kärnvapen som ägde rum i maj i år. I FN tog flera länder upp frågan om att agera för förhandlingar om en kärnvapenkonvention för ett totalförbud av kärnvapen som slutmål. Och några länder ville sätta igång snarast. Men Sverige var inte ett av dessa aktiva länder. Regeringen ställde sig vare sig positiva till- eller var beredda att driva på för en konvention.
Jag inser också att det är ett långsiktigt arbete. Men till skilland från Utrikesminster Carl Bildt ställde jag mig positiv till inriktningen av ett sådant arbete. Men jag är inte naiv utan ser svårigheter framför mig men det är inget skäl att vänta. Tvärtom, ser jag än större svårigheter för vår värld om vi inte vågar anstränga oss för nedrusning och icke spridning.
Vi vet att det idag finns det mer än 22 000 kärnvapen i världen varav ca 6 000 står i hög avfyrningsberedskap och kan användas inom några minuter. Samtidigt har dagens nedrustningsregim inte visat sig vara tillräcklig för att förmå kärnvapenstaterna att nedrusta sina arsenaler. En kärnvapenkonvention skulle kunna komma att utgöra ett ramverk för total nedrustning av kärnvapen till ett bestämt datum.
En konventionen skulle förbjuda utveckling, framställning, utplacering, lagring, överföring, test av och hot om användning samt användning av kärnvapen. Ett målet som vi väl alla vill uppnå. Då måste det också regleras, och då är i förlängnigen av detta arbete redskapet en konvention.
Kärnvapen är tillsammans med klimathotet det största hotet mot mänskligheten idag men till skillnad från klimathotet kan vi förbjuda kärnvapen.
Så Sverige regeringen borde ompröva sin passiva hållning och stödja ett internationellt arbetet för en kärnvapenkonvention som totalförbjuder kärnvapen, ett av de allra största hoten mot mänskligheten.
Jag inser också att det är ett långsiktigt arbete. Men till skilland från Utrikesminster Carl Bildt ställde jag mig positiv till inriktningen av ett sådant arbete. Men jag är inte naiv utan ser svårigheter framför mig men det är inget skäl att vänta. Tvärtom, ser jag än större svårigheter för vår värld om vi inte vågar anstränga oss för nedrusning och icke spridning.
Vi vet att det idag finns det mer än 22 000 kärnvapen i världen varav ca 6 000 står i hög avfyrningsberedskap och kan användas inom några minuter. Samtidigt har dagens nedrustningsregim inte visat sig vara tillräcklig för att förmå kärnvapenstaterna att nedrusta sina arsenaler. En kärnvapenkonvention skulle kunna komma att utgöra ett ramverk för total nedrustning av kärnvapen till ett bestämt datum.
En konventionen skulle förbjuda utveckling, framställning, utplacering, lagring, överföring, test av och hot om användning samt användning av kärnvapen. Ett målet som vi väl alla vill uppnå. Då måste det också regleras, och då är i förlängnigen av detta arbete redskapet en konvention.
Kärnvapen är tillsammans med klimathotet det största hotet mot mänskligheten idag men till skillnad från klimathotet kan vi förbjuda kärnvapen.
Så Sverige regeringen borde ompröva sin passiva hållning och stödja ett internationellt arbetet för en kärnvapenkonvention som totalförbjuder kärnvapen, ett av de allra största hoten mot mänskligheten.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)