Skriver om Eritrea på Politikerbloggen

　

　
Eritrea

Eritreas informationsminister Ali Abdu Ahmed som flytt landet träder idag fram och berättar att det är rutin att misstänkta oppositionella arresteras utan domstolspapper. Utan dokumentation och rättslig prövning försvinner de från anhöriga och vänner. Idag lever även Ahmed i samma osäkerhet som tusentals andra eritreaner om vad som hänt deras anhöriga.
Vi förutsätter att alla relevanta kontakter som kan bringa klarhet i Dawit Isaaks öde tas.

Eritrea har styrts av en ordförande och ett parti, Folkfronten för demokrati och rättvisa, ända sedan självständigheten 1993. President Isaias Afawerki har uppvisat en näst intill total oförmåga att leda landets övergång till ett civilt vardagsliv. Landets regim är hemlighetsfullare än vad befrielserörelsen en gång var. Transparency International rankar Eritrea som ett av de mest korrupta länderna i världen. En majoritet av den arbetsföra befolkningen bär uniform, för många är enda valet att gå med i armén. De ungas missnöje växer i takt med att deras möjligheter krymper.

Eritrea är i desperat behov av resurser som kontanter, kontakter, kompetens och som regimen ser det, även vapen. Eritrea har, med undantag av Nordkorea, fler soldater per invånare än något annat land. Såväl Etiopien som Eritrea har att vinna på att bilägga gränskonflikten. Men medan Etiopien har tillväxt står Eritrea nära en ekonomisk kollaps. Uppgifter gör gällande att drygt hälften av eritreanerna lever under fattigdomsgränsen. Samtidigt fortsätter omvärlden att negligera diasporans ansträngningar att organisera en paraplyorganisation och forma en politisk plattform.

Eritreas strategiska läge vid Adenviken mitt emot Arabiska halvön gör att landet trots sina monumentala problem följs med intresse av flera länder i dess omvärld. Sydafrika som oroar sig över vad en ökad polarisering på Afrikas horn kan leda till har ökat sina kontakter och säger sig vilja medverka till att uppnå fred och stabilitet. Man Eritrea har få vänner kvar sedan även Qatar vänt dem ryggen. Det finns länder som skulle tjäna på att få kontroll över Eritrea. Och i dagens läge kan man även fråga sig vem som har kontroll över utvecklingen inne i landet. Delar av armen gjorde nyligen myteri – eller var det möjligen ett kuppförsök? Eritreas president Isaias Afawerki sitter kvar men det är endast en tidsfråga innan han på nytt kommer att tvingas konfronteras ett kraftigt motstånd. Det finns inte längre någon återvändo för det isolerade landet med sin förtryckta befolkning.

Trots alla oklarheter så tog en process sin början den 21 januari i år i Asmara när Afawerki, om än tillfälligt, tappade kontrollen över delar av sina styrkor. Vi minns de politiska utrensningarna efter att femton höga politiker (den s.k. 15-gruppen eller G15) som i en serie brev till Eritreas president vintern 2001 krävde främst demokratiska reformer. Detta tände en livlig debatt i huvudstaden Asmara. Nu fängslas människor åter igen.

I Asmara som rymmer såväl en romersk-katolsk katedral, en koptisk kyrka och en moské ställer regimen nu religioner mot varandra. Den grupp soldater som intog Informationsministeriet tog över den statliga TV och krävde ett frisläppande av politiska fångar samt att konstitutionen från 1997 skulle införas i grundlagen. Nu beskylls de för att vara islamister. Medan människorättsgrupper anklagar regeringen för tortyr och summariska avrättningar. Vi har erfarit att samtal nu pågår inom regeringskretsen för en intern kompromiss för att räddas sig kvar vid makten.

Men vad händer om Eritreas regim faller? Omvärlden har hittills ställt sig vid sidan om, vilket är ett svek. Att nöja sig med det enkla, att kritisera President Isaias Afewerki duger inte. Att Utrikesminister Carl Bildt via twitter framfört att "vi följer utvecklingen i Eritrea så nära som möjligt" kan inte uppfattas som kraftfullt vare sig här eller i Asmara. Ännu saknas initiativ såväl från den svenska regering som från omvärlden. Vare sig Catherine Ashton, Europeiska rådet, eller delegationen i landet har kommit med några uttalanden med anledning av att en grupp militärer nyligen utmanade Eritreas auktoritära styre. Sveriges Stockholmsbaserade ambassadör för Eritrea, var vid tidpunkten på plats i Asmara men inget har fått rapporteras från UD. EU:s delegation i Asmara finns kvar och hålls bemannad utan att någon tycks vet hur kontoret konstruktivt ska användas.

Att Eritrea är medlem i FN vilket ger en möjliggör dialoger, tom en kritisk sådan. Men spänningen har ökat sedan FN:s säkerhetsråd 2011 antog en resolution som fördömer Eritreas påtryckningar mot eritreaner som är bosatta i ett annat land. Något Sverige inte efterhört och regering har heller inte krävt öppenhet och utredning om den senaste tidens händelser. Carl Bildt har inte tillsatt den ambassadör för kontakt med oppositionen som vi efterfrågat. Den enda åtgärden är skärpta reserekommendationer till ett redan slutet land. Sverige och EU fortsätter neka stöd till den fredliga opposition som växer fram i diasporan och som även har kontakter in i landet. Har regeringen inget lärt från den Arabiska våren?


S-riksdagsledamöter Carina Hägg o Arhe Hamednaca på Politikerbloggen

Moderaterna - Billström - Migration

 

De två minsta partierna i den Moderat-ledda alliansen, småpartierna KD och Centern gungar på 4 procentspärren, det tredje partiet Folkpartiet är på väg att blir nästa krisparti. Då graderar Moderaterna upp sin möjlighet att behålla makten även utan ett eller flera av småpartierna. Inför valet 2010 stod det klart att Reinfeldt, Olofsson (C), Hägglund (KD) och Björklund (FP) var beredd att sitta kvar även om de skulle förlora majoriteten i valet. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville endast ge besked om han tänker bilda regering med Sverigedemokraterna eller inte om väljarna skulle ge dem vågmästarroll. I själv verket hade partiledaren redan intern klargjort att de skulle regera vida med passivt stöd av SD i riksdagen om de försattes i minoritet. Socialdemokraterna var däremot mycket tydliga i sin syn på SD, och är ska tilläggas.

Partiledare Jimmie Åkesson skrev också i Expressen att "Fredrik Reinfeldt har, trots krav på besked, varit tydlig med att inte på förhand ge några löften om att vägra regera vidare med stöd av SD efter valet. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han vill hålla dörren öppen, välmedveten om att hans väljare hellre ser ett samarbete med SD framför S."

Det är ännu inte försent att visa att Åkesson inte fick rätt! Trots meningsskiljaktigheter i sakpolitiken mellan politiska partierna så måste vi kunna samverka för grundidéer som allas lika värde, om vi inte kan acceptera främlingsfientlighet inom svensk politik. Om något eller några etablerade partier inte står upp för demokratiska värden utan faller för frestelsen att försöka vinna röster med SD:s enkelspåriga och trångsynta retorik, kommer det att skada de demokratiska krafterna i Sverige. Men också synen på varandra och på vårt land, Sverige.

Sedan valet 2010 har dock beklagligt nog en utpekande politik på område efter område med udden mot människor med invandrabakgrund kommit allt tätare från regeringen.

Många blev bekymrade när det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti blev en del av regeringsunderlaget i Danmark. Men då kändes det avlägset att denna utveckling skulle kunna ske i Sverige. Här fanns finns då ingen utbredd främlingsfientlighet. Men vid valet 2006 kom Sverigedemokraterna in i flera kommunfullmäktigeförsamlingar och kunde bygga vidare på sin organisation. Vår syn på vad som skulle kunna hända även i Sverige förändrades, jag hörde hur retoriken på torg och vid fikabord, såg hur problemet nonchalerades av regeringen och runt om i kommunerna.

Det tog endast en mandatperiod med alliansregeringen innan SD tog säte i riksdagen. Arbetslöshet, barnfattigdom och bostadsbrist är exempel på socio-ekonomiska skillnader har fått fortsätta växa.

Nu när det blir tydligt att de allianspartiernas chanser att vinna nästa val tillsammans är allt mindre enligt opinionsinstitut, den interna kritiken inom partierna växer de är allt mer splittrade mellan partierna, då drar sig Moderaterna inte för att fiska efter röster i samma grumliga vatten som en gång Dansk Folkeparti. Partiets makt nu äntligen sjunkit ihop. Samtidigt växer högerpopulistiska partier i flera europeiska länder och vi känner igen retorik från 30-talet. Då kom ytterligare ett utspel från Migrationsminster Tobias Billström, nu om att den nuvarande asylinvandringen i Sverige inte är hållbar. Handlingsprogrammet till kommande valrörelse ska rikta sig mot en konservativ och enligt honom, en mer "hållbar" mottagningsspärr. Billström talar om människor, barn vuxna, äldre som en "Volym" och som dessutom är för stor idag.

Att påföra anhöriga försörjningskrav är inget ny moderatpolitik. Vi vet också att Billström sedan länge hävdat att medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska kunna återkallas. Ett förslag som skulle innebära en uppdelning av svenskar i första och andra klassens medborgare, där invandrare tilldelas ett andra klassens medborgarskap som kan återkallas. Att ha två typer av medborgarskap, varav ett som kan återkallas innebär de facto att olika fri- och rättigheter gäller för dessa två typer av medborgarskap. Detta är inte förenligt med demokratins grundläggande tanke om jämlikhet. Om Billström ansåg att det krävdes kunde istället högre krav ställts på utredningsförfarandets och fanns brister i prövningsförfarandet ska självfallet detta åtgärdas.

Vi måste ha en politik som svar på den oro människor känner säger partisekreterare Kent Persson (M). Att hänvisa till undersökningar som uppges visa att allt fler väljare rankar invandringspolitiken som en viktig fråga känns minst sagt olustigt. Jag frågar mig vems oro, idag SD-väljare och i morgon från Svenskarnas parti.

Att det inte är min oro som Moderaterna frågar efter svar på är uppenbart.

Lyd mitt råd Annie – visa upp Värnamos möjligheter

Många av Annie Lööfs Centersympatisörer har konstaterat att hon snurrat till det rejält angående partprogrammet, att det blivit ett oigenkännligt manifest med flera märkliga utvikningar. Men är man så färsk i partiledarrollen, som Annie, är det måhända lätt att gå vilse och påverkas av influenser som gärna drar iväg i icke tänkt riktning.

Men hur den där tokiga irrfärden gått till är Centerpartiets huvudvärk.

Däremot är det motiverat att komma med synpunkter på Annies aviserade alliansträff hemma i Maramö. Som Värnamobo är jag smärtsamt medveten om hur tufft regeringens beslut slagit mot min och Annies hemkommun. En inblick i vår småländska verklighet skulle inte skada.

Och även om Annies inre kompass tycks rotera okontrollerat borde hon i vart fall hitta rätt i hembygden och inse vad kollegorna bör stifta bekantskap med.

När invitationen gjordes sa Annie att inbjudan är lika med en nystart. Annie lanserade uttrycket Alliansen 2.0. I dagsläget känns siffran 2.0 mer som prognos på Centerpartiets valresultat nästa är än som symbol för ett allmänt uppvaknande inom Alliansen, men en givande rundtur i Värnamo kanske kan öppna ett eller annat öga.

Till att börja med inser förhoppningsvis den borgerliga gästpatrullen att man saknar en industripolitik värd namnet, att det är en av faktorerna till att arbetslösheten ökar i oroväckande takt och att deras reformer knappast haft någon effekt alls.

Kombineras den sortens rannsakan med en skymt av Värnamos mångsidighet kan det öppna för många spännande idéer. Sätt helt enkelt fokus på design och formgivning. När vi socialdemokrater var vid makten initierade vi ett flertal satsningar inför Designåret 2005. Statens konstråd, Svensk Industridesign och Nämnden för hemslöjdsfrågor, för att ta några exempel, vittnade om vilken positiv betydelse det hade. Dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin stämde in i deras uppskattande omdömen. ”Företag som satsar på design stärker sin ställning på marknaden och tryggar de anställdas sysselsättning” menade hon.

Regeringen torgförde för tre år sedan en ansats av liknande slag, men idag framstår de löften som då gavs enbart som en pliktskyldig påminnelse till sektorerna det gällde. Värnamo kan således tjäna som väckarklocka. Förutom att kommunen är en del av Möbelriket besitter man Vandalorum. En enastående idéverkstad. Det bevisades bland annat när Designregion Småland arrangerade en heldag i centret för att stimulera ett samarbete mellan företag och designers och den vägen kläcka nya produktförslag.

Med så många stimulerande intryck på näthinnan skulle partiledarkvartetten behöva vila ut på kvällen och bo över i Värnamo. På hotell vill säga. För att gynna ytterligare en bransch.

Det borde väl kännas angeläget för en näringslivsminister.

 Carina Hägg, riksdagsledamot (S), Värnamo

 Publicerat i Väranmo Nyheter