Igår träffade jag under FN-förbundets besök i Rwanda President Paul Kagame. Under det två timmar långa mötet diskuterades bland annat förhållandet till grannlandet Demokratiska republiken Kongo, demokrati och mänskliga rättigheter samt förutsättningarna för frivilligorganisationer att verka i landet. Jag la mitt fokus på att ta upp frågan om att mineraler driver konflikter i regionen. Och fick ett utförligt svar. Och på en punkt är vi helt ense, mottagarländerna av mineralerna har ett ansvar. Efter att pratat mycket om inte minst CSR, (Corportate Social Responsibilty) under de senaste åren var detta ett utmärkt tillfälle för mig att föra den frågan ett steg vidare. Och Kagame är en ovanlig ledare, bra det att han inte är korrupt bryter av mot många andra ledare i denna regionen.
Men vi hade även tillfälle att träffa några av våra kollegor i Rwandas parlament. Parlamentet är kanske mest känt i omvärlden för den stora andelen kvinnliga parlamentariker, högst i världen med dryga 50 procent. Många länder i Europa är inte i närhetan av det antalet kvinnor i sina parlament. Och kvinnor har makt i parlamenter och i regeringen. Flera länder varken inser det demokratiska underskottet eller har viljan att göra någonting åt problemet. Därför är det extra glädjande att få ta del av goda exempel från andra kontinenter.
Man bli imponerad av de ekonomiska och sociala framsteg som skett i Rwanda under senare år. Fattigdomen var omfattande redan före folkmordet 1994 och blev katastrofal efter massakrerna. Vi hr också lagt ner en krans vid ett center till minnet av offren. Fera rwandiska parlamentariker pekade på landets insatser för att uppfylla millenniemålen, där också biståndet har sin betydelse.
Igår hade vi även möten med FN samt Rwandas utrikes- och finansministrar. På FN fick parlamentarikerna information om hur Rwanda som ett av åtta pilotländer förverkligar projektet One UN – Delivering as One, ett initiativ som ska reformera FN:s arbete på fältet och som initierades 2005 - äntligen kan jag säga.
Tidigare under veckan var vi i Goma, Kongo. Och där hade vi möten med talmannen Leon Bariyanga Rutuye i det lokala parlamentet för Nordkivu samt guvernören Julien Paluku Kahongya. Frågor som FN-missionen MONUC:s ev bortdragande från DR Kongo under 2010 togs upp och vad dets i så fall skulle innebära för freden och säkerheten i landet. Andra teman var återvändande flyktingar och internflyktingar i Kongo.
Den kanske allra viktigaste frågan är hur civilbefolkningen ska skyddas mot övergrepp, sexuella och andra, utförda av rebellgrupper och Kongos egen armé och polis. Vissa förband i MONUC anklagas också för framför allt sexuella övergrepp på kvinnor. Flera rapporterade fall har dessvärre visat sig vara sanna.
I Goma finns det många enskilda organisationer som arbetar med humanitärt bistånd men också med mer långsiktigt utvecklingsarbete. De svenska parlamentarikerna träffade företrädare för flera organisationer, bland dessa Norska flyktingrådet, Pingstmissionen och Internationella Röda Kors-kommittén. Ett par dagar innan den svenska gruppens besök i Goma hade åtta biståndsarbetare från Röda Korset kidnappats av en rebellgrupp. De var fortfarande bortförda när vi var på besök men vid gott mod, kunde Röda Kors-chefen i Goma, Antoine Grand, berätta för gruppen. Han hade telefonkontakt med dem ett par gånger per dag. Kidnappningar och andra övergrepp på biståndsarbetare är dessvärre inte ovanliga i östra Kongo och incidenter ökar nu. Men Röda Korset har inte drabbads att kidnappningar tidigare men däremot av tragiska dödsfall. Idag nås jag av det glädjande beskedet om att de åtta har släppts fria.
Besök i en skola för unga människor som inte tidigare gått i skolan. Ungdomarna var mellan 14 och 25 år. De fick lära sig läsa och skriva. Det fanns yrkesutbildningar: hårfrisör, snickare, bagare, kock, sömmerska.
Ett sjukhus för kvinnor som utsatts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp var omskakande. Jag gick runt till kvinnorna som låg i sjuksängaran och tog deras händer i mina. Det är så lite man kan göra i en sådan situation. Men att man visar sin respekt för fysiskt och psykiskt skadade kvinnor är viktigt. I Goma besökte parlamentarikerna vi även sjukhuset, Heal Africa, för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Abort är förbjudet i såväl Kongo som Rwanda.
Gränsen mellan Konga och Rwanda passerar man utan svårighetet men att det är två länder med olika ledarskap blir mycket tydligt för att inte säga övertydligt när man kan jämföra de båda länderna på plats.
Under resan rån Goma till Kigali hann vi även besöka ett reintegrationsläger för forna soldater. Flera män vittnade om hur de tvångsrekryterats till rebellgrupper, vilka fasor de genomlidit i djungeln och hur de med livet som insats flytt från våldet och vidrigheterna.
Framstegen i Rwanda imponerar men hoten mot de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet finns samtidigt där. Landet vill bli Afriaks Singapore. Och frågan är inte om Kagame senare i år kommer satt bli omvald utan med vilken procent.
fredag 16 april 2010
President Kagame
Under Svenska FN-förbundets besök i Rwanda träffade vi i Rwandas president Paul Kagame.
Under det två timmar långa mötet diskuterades bland annat förhållandet till grannlandet Demokratiska republiken Kongo, demokrati och mänskliga rättigheter samt förutsättningarna för frivilligorganisationer att verka i landet.
På förmiddagen hade parlamentarikerna tillfälle att träffa några av sina kollegor i Rwandas parlament. Parlamentet är kanske mest känt i omvärlden för den stora andelen kvinnliga parlamentariker, högst i världen med dryga 50 procent. Sverige får därmed se sig besegrat och hamnar på en andra plats i grenen kvinnorepresentation i parlamentet.
De svenska parlamentarikerna uttryckte stor uppskattning för den ekonomiska och sociala utveckling som skett i Rwanda under senare år. Fattigdomen var omfattande redan före folkmordet 1994 och blev katastrofal efter massakrerna. Flera rwandiska parlamentariker pekade på landets insatser för att uppfylla millenniemålen, där också biståndet har sin betydelse.
Under torsdagen hade den svenska gruppen möten även med FN samt Rwandas utrikes- och finansministrar. På FN fick parlamentarikerna information om hur Rwanda som ett av åtta pilotländer förverkligar projektet One UN – Delivering as One, ett initiativ som ska reformera FN:s arbete på fältet och som initierades 2005.
Tidigare under veckan har de svenska parlamentarikerna haft program i Goma i östra Kongo. Gruppen träffade bland andra talmannen Leon Bariyanga Rutuye i det lokala parlamentet för Nordkivu samt guvernören Julien Paluku Kahongya. En fråga som diskuterades var FN-missionen MONUC:s troliga bortdragande från DR Kongo under 2010. Vad skulle det innebära för freden och säkerheten i landet? Andra frågor handlade om återvändande flyktingar och internflyktingar. Hur ska Kongo kunna ta emot dessa? Hur ska de kunna försörja sig?
Den kanske allra viktigaste frågan är dock hur civilbefolkningen ska skyddas mot övergrepp, sexuella och andra, utförda av rebellgrupper och Kongos egen armé och polis. Vissa förband i MONUC anklagas också för framför allt sexuella övergrepp på kvinnor. Flera rapporterade fall har visat sig vara sanna.
I Goma finns det många enskilda organisationer som arbetar med humanitärt bistånd men också med mer långsiktigt utvecklingsarbete. De svenska parlamentarikerna träffade företrädare för flera organisationer, bland dessa Norska flyktingrådet, Pingstmissionen och Internationella Röda Kors-kommittén. Ett par dagar innan den svenska gruppens besök i Goma hade åtta biståndsarbetare från Röda Korset kidnappats av en rebellgrupp. De var fortfarande bortförda men vid gott mod, kunde Röda Kors-chefen i Goma, Antoine Grand, berätta för gruppen. Han hade telefonkontakt med dem ett par gånger per dag. Kidnappningar och andra övergrepp på biståndsarbetare är dessvärre inte ovanliga i östra Kongo.
Parlamentarikerna fick besöka en skola för unga människor som inte tidigare gått i skolan. Ungdomarna var mellan 14 och 25 år. De fick lära sig läsa och skriva. Det fanns yrkesutbildningar: hårfrisör, snickare, bagare, kock, sömmerska.
Ett sjukhus för kvinnor som utsatts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp besöktes också. Det var ett omskakande besök. De sexuella övergreppen i östra Kongo är omfattande. Detta sjukhus är ett av många mindre sjukhus och vårdcentraler som tar emot svårt fysiskt och psykiskt skadade kvinnor. Vårdcentralerna ligger i skogarna runt Goma, där byarna ligger, för att kvinnor ska ha nära till akut vård.
I Goma besökte parlamentarikerna ett annat sjukhus, Heal Africa, för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp,.
På vägen från Goma till Kigali besökte gruppen ett reintegrationsläger för forna soldater. Flera män vittnade om hur de tvångsrekryterats till rebellgrupper, vilka fasor de genomlidit i djungeln och hur de med livet som insats flytt från våldet och vidrigheterna.
- Resan har tydliggjort vikten av att omvärlden fortsätter att engagera sig för Kongo, inte minst med fokus på mänskliga rättigheter och säkerheten för civilbefolkningen. På motsvarande sätt måste världens länder välkomna den positiva utvecklingen i Rwanda efter folkmordet 1994, men samtidigt ge akt på hoten mot de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet, inte minst medias och MR-organisationers förutsättningar att verka, säger Aleksander Gabelic.
- FN-förbundets parlamentarikerresa har bidragit till att öka medvetenheten och kunskapen bland svenska riksdagsledamöter om utvecklingen i en del av Afrika som står inför stora utmaningar, avslutar Gabelic.
Under det två timmar långa mötet diskuterades bland annat förhållandet till grannlandet Demokratiska republiken Kongo, demokrati och mänskliga rättigheter samt förutsättningarna för frivilligorganisationer att verka i landet.
På förmiddagen hade parlamentarikerna tillfälle att träffa några av sina kollegor i Rwandas parlament. Parlamentet är kanske mest känt i omvärlden för den stora andelen kvinnliga parlamentariker, högst i världen med dryga 50 procent. Sverige får därmed se sig besegrat och hamnar på en andra plats i grenen kvinnorepresentation i parlamentet.
De svenska parlamentarikerna uttryckte stor uppskattning för den ekonomiska och sociala utveckling som skett i Rwanda under senare år. Fattigdomen var omfattande redan före folkmordet 1994 och blev katastrofal efter massakrerna. Flera rwandiska parlamentariker pekade på landets insatser för att uppfylla millenniemålen, där också biståndet har sin betydelse.
Under torsdagen hade den svenska gruppen möten även med FN samt Rwandas utrikes- och finansministrar. På FN fick parlamentarikerna information om hur Rwanda som ett av åtta pilotländer förverkligar projektet One UN – Delivering as One, ett initiativ som ska reformera FN:s arbete på fältet och som initierades 2005.
Tidigare under veckan har de svenska parlamentarikerna haft program i Goma i östra Kongo. Gruppen träffade bland andra talmannen Leon Bariyanga Rutuye i det lokala parlamentet för Nordkivu samt guvernören Julien Paluku Kahongya. En fråga som diskuterades var FN-missionen MONUC:s troliga bortdragande från DR Kongo under 2010. Vad skulle det innebära för freden och säkerheten i landet? Andra frågor handlade om återvändande flyktingar och internflyktingar. Hur ska Kongo kunna ta emot dessa? Hur ska de kunna försörja sig?
Den kanske allra viktigaste frågan är dock hur civilbefolkningen ska skyddas mot övergrepp, sexuella och andra, utförda av rebellgrupper och Kongos egen armé och polis. Vissa förband i MONUC anklagas också för framför allt sexuella övergrepp på kvinnor. Flera rapporterade fall har visat sig vara sanna.
I Goma finns det många enskilda organisationer som arbetar med humanitärt bistånd men också med mer långsiktigt utvecklingsarbete. De svenska parlamentarikerna träffade företrädare för flera organisationer, bland dessa Norska flyktingrådet, Pingstmissionen och Internationella Röda Kors-kommittén. Ett par dagar innan den svenska gruppens besök i Goma hade åtta biståndsarbetare från Röda Korset kidnappats av en rebellgrupp. De var fortfarande bortförda men vid gott mod, kunde Röda Kors-chefen i Goma, Antoine Grand, berätta för gruppen. Han hade telefonkontakt med dem ett par gånger per dag. Kidnappningar och andra övergrepp på biståndsarbetare är dessvärre inte ovanliga i östra Kongo.
Parlamentarikerna fick besöka en skola för unga människor som inte tidigare gått i skolan. Ungdomarna var mellan 14 och 25 år. De fick lära sig läsa och skriva. Det fanns yrkesutbildningar: hårfrisör, snickare, bagare, kock, sömmerska.
Ett sjukhus för kvinnor som utsatts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp besöktes också. Det var ett omskakande besök. De sexuella övergreppen i östra Kongo är omfattande. Detta sjukhus är ett av många mindre sjukhus och vårdcentraler som tar emot svårt fysiskt och psykiskt skadade kvinnor. Vårdcentralerna ligger i skogarna runt Goma, där byarna ligger, för att kvinnor ska ha nära till akut vård.
I Goma besökte parlamentarikerna ett annat sjukhus, Heal Africa, för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp,.
På vägen från Goma till Kigali besökte gruppen ett reintegrationsläger för forna soldater. Flera män vittnade om hur de tvångsrekryterats till rebellgrupper, vilka fasor de genomlidit i djungeln och hur de med livet som insats flytt från våldet och vidrigheterna.
- Resan har tydliggjort vikten av att omvärlden fortsätter att engagera sig för Kongo, inte minst med fokus på mänskliga rättigheter och säkerheten för civilbefolkningen. På motsvarande sätt måste världens länder välkomna den positiva utvecklingen i Rwanda efter folkmordet 1994, men samtidigt ge akt på hoten mot de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet, inte minst medias och MR-organisationers förutsättningar att verka, säger Aleksander Gabelic.
- FN-förbundets parlamentarikerresa har bidragit till att öka medvetenheten och kunskapen bland svenska riksdagsledamöter om utvecklingen i en del av Afrika som står inför stora utmaningar, avslutar Gabelic.
Men var är regeringens svar?
Har varit utanför nyhetsflödet i Sverige men har nu sett att min och Nalin Pekguls artikel i GP även gett uppföljande nyhetsinslag och debatter i såväl lokal- som riksmedia. Ett av alla dom inläggen klipper jag in nedan. Men var är regeringens svar på våra krav?
"Det krävs nya och hårdare tag mot våldtäkter i Sverige, tycker de båda socialdemokraterna Nalin Pekgul och Carina Hägg i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
De kräver nu en oberoende granskningskommission som ska utreda hur rättsväsendet hanterar våldtäktsfallen.Pekgul är ordförande för S-kvinnorna, medan Hägg är riksdagsledamot, och båda ansluter sig till den kritik som Amnesty International nyligen riktade mot Sverige och de andra nordiska länderna just när det gäller hanteringen av våldtäktsfallen.
Genom att tillsätta en speciell granskningskommission kunde man få förslag till hur arbetet kan förbättras, anser Pekgul och Hägg.
Man skulle också kunna kartlägga olikheterna i kvalitet mellan olika polisdistrikt och åklagarkammare, påpekar de.Antalet anmälda våldtäkter har fyrdubblats de senaste 20 åren. Samtidigt har andelen åtal och fällande domar minskat och konsekvensen är att våldtäkter inte tas på allvar, skriver de båda.
Publicerad 15 april 2010 - 05:42 svt.se
"Det krävs nya och hårdare tag mot våldtäkter i Sverige, tycker de båda socialdemokraterna Nalin Pekgul och Carina Hägg i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
De kräver nu en oberoende granskningskommission som ska utreda hur rättsväsendet hanterar våldtäktsfallen.Pekgul är ordförande för S-kvinnorna, medan Hägg är riksdagsledamot, och båda ansluter sig till den kritik som Amnesty International nyligen riktade mot Sverige och de andra nordiska länderna just när det gäller hanteringen av våldtäktsfallen.
Genom att tillsätta en speciell granskningskommission kunde man få förslag till hur arbetet kan förbättras, anser Pekgul och Hägg.
Man skulle också kunna kartlägga olikheterna i kvalitet mellan olika polisdistrikt och åklagarkammare, påpekar de.Antalet anmälda våldtäkter har fyrdubblats de senaste 20 åren. Samtidigt har andelen åtal och fällande domar minskat och konsekvensen är att våldtäkter inte tas på allvar, skriver de båda.
Publicerad 15 april 2010 - 05:42 svt.se
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)