Anf. 2 CARINA HÄGG (S):
Herr talman! Mali har drabbats hårt. Mali är också ett land som utrikesutskottet har haft möjlighet att besöka under en av sina formella resor.
Socialdemokraterna ställer sig bakom det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets förslag om Sveriges deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali och yrkar avslag på reservationen.
Vi socialdemokrater ser det som en förutsättning att det finns en bred majoritet när kammaren tar denna art av beslut, och det finns det också. De män och kvinnor som deltar i utlandsmissioner ska känna att deras uppdrag vilar på riksdagens breda stöd. Det är en förutsättning som också föreligger när det gäller insatsen i Mali.
Vi vill understryka vårt samlade ansvar och vikten av att ledamöter ska kunna följa utvecklingen också framdeles. Ta beslutet här i dag på stort allvar, något som också ärendets art förtjänar. Det är ett viktigt och allvarligt beslut att sända ut män och kvinnor i missioner utomlands.
Insatsens bidrag är begränsat till 70 personer inom en ram om högst 160 personer. Det måste finnas en marginal för oförutsedda händelser.
Uppdraget är ett definierat bidrag för väpnad styrka utifrån FN:s säkerhetsråds mandat, vilket är en utgångspunkt men också en förutsättning för oss socialdemokrater, liksom för de flesta här i kammaren, för att fatta denna typ av beslut.
Jag vill även framföra att vi välkomnade Frankrikes insats. Malis suveränitet, enhet och territoriella integritet var uppenbart hotad efter att islamister intagit stora delar av Malis territorium. Bland annat uppmärksammades situationen i den historiska staden Timbuktu. Längre norrut var det svårare att få adekvat information. Vi hörde dock berättelser från människor som flydde och som berättade om sin situation, och vi fick rapporter om övergrepp. Vi såg hur själva landet och också grannländerna söderut påverkades.
Tidsmarginalen krympte snabbt när president Hollande och Frankrike tog beslutet att agera. Genom samverkan med Mali blev Frankrikes stöd en välkommen vändpunkt. Det är dock långt kvar, herr talman.
Utifrån redan existerande radikala grupper, ofta med ursprung i algeriska konstellationer, räknar man bildandet av Aqim till 2006, alltså för några år sedan. Bildandet tillkännagavs av Usama bin Ladins efterträdare Ayman al-Zawahiri. Strukturen kom att vara decentraliserad under ledning av Abdelmalek Droukdel.
Redan 2007 kom självmordsbombningarna med FN:s verksamhet som mål och mot offentliga byggnader. Man spred sig och sina extrema uppfattningar över ett stort geografiskt område och kommunicerade via sociala medier.
Huvudparten av vapnen kom från plundrade militärförråd i Mali. Eftersom det har saknats övergripande strategier och resurser för att övervaka vapendepåer och kontrollera smuggling av vapen över landets gränser har ett vapenflöde från Libyen också konstaterats.
Aqim har en regional agenda och utöver Mali är Niger och Mauretanien särskilt påverkade.
Vi har under senare år kunnat se hur extremistiska hot växt i Nordafrika och Sahel. EU har genom sin samlade strategi för säkerhet och utveckling i Sahel identifierat regionen som ett strategiskt viktigt område där sammantagna och långsiktiga insatser krävs för att skapa en stabil ekonomisk, politisk och social utveckling. Trots det har man inte orkat arbeta tillräckligt förebyggande med länderna själva. Liksom omvärlden har människorna i Mali överraskats av den snabba utvecklingen. Dock bör det poängteras att islamisternas intåg i norra Mali tidigt möttes av protester inte minst bland lokalbefolkningen.
Terroristgrupperna i norra Mali kunde pressas tillbaka, och företrädare för landet har framfört sitt tack till Frankrike och välkomnar det beslut som vi kommer att fatta här i dag. Malis nationalförsamling har antagit en färdplan för övergång till normalitet igen. Det är viktigt att den får stöd och att den genomförs. I den ingår en bred nationell dialog med befolkningen.
Det har sedan länge funnits ett missnöje norrut, men de strävandena ska inte förväxlas med det som föranleder den här insatsen. Bland tuaregerna i norr, som lever över sex länder, har krav på förändring men också krav på självständighet ställts. Burkina Fasos president har medlat i konflikten mellan Mali och tuaregerna och har även fört en dialog med Malis kuppmakare och Ecowas. Men det är en annan del. Det är inte det som vi nu har sett.
Minusma har huvudsakligen sju uppgifter, som skydd och nationell och internationell rättvisa. Det är de maliska myndigheterna som har det primära ansvaret för att skydda civilbefolkningen. Ett samarbete har också inletts med Internationella brottmålsdomstolen, som har påbörjat en utredning om brott och bevarande av kultur och så vidare.
Under perioden 2001–2011 ägde totalt sett 1 034 terroristincidenter rum i Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Det handlar alltså om grupper som rör sig över de här gränserna. Bryts dessa incidenter ned årsvis är det uppenbart att terrorismen har blivit ett tilltagande problem i Sahel, då det första attentatet inträffade först efter det att Aqim startades 2006. I Sahelregionen ökade de militanta aktiviteterna inte minst under 2012. Kidnappningarna som har följt har bidragit till att ge stora inkomsterna till de här grupperna. Sedan kanske organiserad kriminalitet har blivit en allt större inkomstkälla.
Extrem fattigdom, brist på utveckling och demokrati samt sociala strukturer som befäster ekonomiska, politiska och sociala ojämlikheter är delförklaringar till gruppens fotfäste i Sahel. Men det är inte helheten.
Sammanlagt har Mali drabbas hårt även ekonomiskt. Vi kan se att 8 000 jobb har försvunnit bara i turistsektorn, och det är nog fler i dag. Stödet till Mali måste bygga på landets egna prioriteringar och omfatta flera insatser som förutsätter varandra, varav vi kan diskutera några här i dag.
Den aktuella insatsen är alltså ett viktigt bidrag på väg mot normalitet och utveckling.
Jag är en av de få här i kammaren som länge har pekat på de socioekonomiska förhållandena, bristen på demokratisk utveckling och oron för organiserad kriminalitet och vad som händer när den möter extremism som Aqim i regionen. Att det i dag finns nätverkskontakter mellan al-Qaida-relaterade grupper som löper mellan Atlanten och Adenviken vet vi.
Av tradition har Sverige ganska lite fokus på de frankofona områdena på den afrikanska kontinenten. Jag vill mena att vårt grannland Norge, som redan före attacken på Statoils anläggning i södra Algeriet, liksom Danmark besitter mer kunskap och har följt de här områdena närmare än Sverige. Men Sverige ligger vi också i bakvattnet när det gäller att knyta ihop inhemska rörelser här i landet med internationella rörelser som kämpar mot demokrati och mänskliga rättigheter.
Ändå vet vi att där mänskliga rättigheter förtrycks hårdast drabbas kvinnor hårdast. Så är det också i Mali. I bred enighet har resolutionerna 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter skrivits in i utskottets betänkande.
Vi måste se på kopplingarna mellan rörelser i vårt land och andra länder och mellan länder. Grupper som vi känner från Afghanistan, al-Shabab i Somalia, Aqap i Jemen och Syriens al-Nusra Front eller andra grupperingar som anknyter till al-Qaida, hundratals jihadister från nordafrikanska länder, kanske speciellt från Tunisien, har anslutit sig och rest till Syrien. Man ska alltså sätta in Aqim i sammanhang med ultrakonservativa – kalla dem islamister eller extremister – som har en politisk agenda som inte innehåller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Efter Libyen och när det internationella fokuset låg på Syrien blossade konflikten i Mali upp. En fortsatt eskalering skulle komma att innebära en ökad risk för attentat även i Sverige. Jag tror att vi måste säga det vid något tillfälle, och nu gör jag det här.
För mig är extremism i grund och botten samma sak, för extremism är extremism oavsett syfte. Det är människor som anser sig äga rätt att utsätta andra människor för lidande, död och smärta och som inte respekterar demokratiska spelregler. Senast i går var det ensamresande krigare, jihadister, som reste för att ansluta sig till al-Nusra-fronten i Syrien en nyhet.
Invånarna i Mali har utsatts för en prövning. De efterfrågade omvärldens stöd och EU:s givarkonferens i Addis Abeba i januari var något av det som kom upp.
Vi kan inte säga att vårt bidrag är det som endast behövs. Vi kommer med ett viktigt bidrag tillsammans med andra och kan se att det är ett steg med vapen för att möjliggöra nästa steg, som är allmänna val. Mali behöver få tillbaka sin egen agenda, få tillbaka kontrollen över sitt eget land och kunna sätta sin egen agenda. I det ingår val, och i den processen kan vårt bidrag vara ett stöd.
Jag är tacksam att vi senare i dag kan fatta ett beslut.
klipp ur riksdagens snabbprotokoll
