Som ledamot av Europarådets svenska delegation kan jag konstatera att arbetet för kvinnors rättigheter både blir allt viktigare och möter på allt hårdare motstånd ute i Europa.
I Europarådet pågår för närvarande en intensiv debatt där Sveriges ståndspunkt spelar en viktig roll. Därför är det av största vikt att Sverige kan vara en stark och kraftfull röst för kvinnors rättigheter.
Men jag kunde under förra mandatperioden tyvärr ofta konstatera att alliansens företrädare såväl från regeringen som riksdagsledamöter avstod från att ta debatten om aborträtten ute i Europa. Det gällde såväl under ordförandeskapet i Europarådet som i EU.
Mot den bakgrunden är det nu direkt oroande att kända abortmotståndare som Marietta de Pourbaix-Lundin och Michael Oscarsson, tidigare ordförande i organisationen Ja till livet får plats i den svenska delegationen.
Pourbaix-Lundin är dessutom för denna mandatperiod delegationsordförande. Det är anmärkningsvärt att såväl Folkpartiet och Centerpartiet accepterat detta. Liksom att förbundsordföranden för Liberala kvinnor Birgitta Ohlsson och Centerkvinnorna Annika Qarlsson inte har gett utryck för någon avvikande mening inom alliansen.
Svaret till Sverige och Europas kvinnor är, att Fp och C utan betänkligheter i alliansens förhandlingar sålde ut abortfrågan men att också Moderaterna internt bejakar denna utveckling. Men Kd är destå nöjdare över kristdemokratiska abortmotståndare liksom meningsfränder inom M ges plattform efter plattform.
Kanske dags för fler att oroas över att en abortmotståndare blir delegationsordförande i Europarådet. Notera också att den svenska OSSE-delegationen leds av Walburgas Habsburg Douglas, ännu en moderat abortmotståndare.
Vad blir abortmoståndarnas nästa steg?
fredag 29 oktober 2010
Irans besök i Sverige
Nyligen firade S-kvinnor 90 år. Hedersgäst och talare var Parvin Ardalan, journalist och kvinnorättsaktivist från Iran, mottagare av Olof Palmes pris år 2007. S-kvinnor kräver att Sakineh friges och protesterar mot dödsstraff. Har hållit seminarium, demonstrerat och skrivit kritiska artiklar. Vi kan säkert lätt enas om att vi såväl behöver som att vi alla kan göra mer. Demokratirörelsen har också rätt att förvänta sig stöd från omvärlden. Det tog alldeles för lång tid innan oppositionen fick ett erkännade, jag tror att den delförklaring är att demokratirörelsen till så stor del drivs och befolkas av kvinnor.
Jag har lyssnat på President Ahmadinejad i FN:s Generalförsamling. Och även tidigare mött iranska politiker som regeringsföreträdare och parlamentariker men också NGO.
Så när en delegation från det iranska parlamentet kommer till Sverige nästa vecka så vet jag av erfarenhet att detta besök kommer att uppmärksammas, men också väcka reaktioner. Även berättigat.
Det svenska utrikesdepartementet är ansvarigt för delegationens program under besöket. Bland alla programpunkter också finns två möten i riksdagen.
Jag har erfarit att den besökande delegationen kommer att träffa ledamöter i utbildningsutskottet då det är ett område de arbeter med i Iran. Det mötet kommer jag själv inte att delta i.
Men delegationen kommer också att träffa oss ledamöter i utrikesutskottet vid ett möte där vi kommer att tala om demokrati och mänskliga rättigheter. Något vi vet behövs. De mänskliga rättigheterna är djupt eftersatta i Iran. Övervåldet efter presidentvalet, avrättningar av oppositionella och stening av kvinnor är bara några av alla fruktansvärda exempel.
När nu några debattörer förespråkar bojkott av den iranska delegationens möten i riksdagen så reagerar jag. Som socialdemokrat har jag alltid haft övertygelsen om att samtal och dialog ger mer resultat än isolering. Vi samtalar som regel med grupper och företrädare även om vi inte delar deras åsikter.
Men det är inte vi socialdemokrater som har bjudit in delegationen från Iran och vi är inte ansvariga för deras besök här. Men deras besök är ett faktum och därför är det bra att programmet innehåller möten där vi kan kritisera bristen på mänskliga rättigheter och ställa krav på en demokratisk framtid. Det är betydligt bättre än om deras vistelse inte hade inneburit möten med sådana samtal. Vi ser dessa möten som en möjlighet att kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Iran. Att bojkotta möten ger inget resultat alls.
Vi minns hur USA:s tidigare hårda sanktionslinje, som företräddes av George W Bush och Dick Cheney, inte ledde framåt. Nu förespråkar president Obama därför dialog.
FN:s säkerhetsråd skärpte tidigare i år sanktionerna mot Iran angående landets kärnenergiprogram. Vi socialdemokrater fann det då oroande att Carl Bildt tog så lätt på FN:s beslut och det är snarare mot honom folkpartiets Fredrik Malm, en av de mest högljudda bojkottsivrarna, borde rikta sin kritik. Inte till oss i den demokratiska oppositionen i Sverige.
UD ansvarar för delegationens program och jag borde inte behöva påpeka att det mötet också måste innehålla en punkt där utrikesminister Carl Bildt framför kritik mot bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag har inte för avsikt att bojkotta ett möte där jag kan ge andra en röst, inte minst kvinnors.
Parvin Ardalan, jag bär med mig dina väl avväga ord.
Jag har lyssnat på President Ahmadinejad i FN:s Generalförsamling. Och även tidigare mött iranska politiker som regeringsföreträdare och parlamentariker men också NGO.
Så när en delegation från det iranska parlamentet kommer till Sverige nästa vecka så vet jag av erfarenhet att detta besök kommer att uppmärksammas, men också väcka reaktioner. Även berättigat.
Det svenska utrikesdepartementet är ansvarigt för delegationens program under besöket. Bland alla programpunkter också finns två möten i riksdagen.
Jag har erfarit att den besökande delegationen kommer att träffa ledamöter i utbildningsutskottet då det är ett område de arbeter med i Iran. Det mötet kommer jag själv inte att delta i.
Men delegationen kommer också att träffa oss ledamöter i utrikesutskottet vid ett möte där vi kommer att tala om demokrati och mänskliga rättigheter. Något vi vet behövs. De mänskliga rättigheterna är djupt eftersatta i Iran. Övervåldet efter presidentvalet, avrättningar av oppositionella och stening av kvinnor är bara några av alla fruktansvärda exempel.
När nu några debattörer förespråkar bojkott av den iranska delegationens möten i riksdagen så reagerar jag. Som socialdemokrat har jag alltid haft övertygelsen om att samtal och dialog ger mer resultat än isolering. Vi samtalar som regel med grupper och företrädare även om vi inte delar deras åsikter.
Men det är inte vi socialdemokrater som har bjudit in delegationen från Iran och vi är inte ansvariga för deras besök här. Men deras besök är ett faktum och därför är det bra att programmet innehåller möten där vi kan kritisera bristen på mänskliga rättigheter och ställa krav på en demokratisk framtid. Det är betydligt bättre än om deras vistelse inte hade inneburit möten med sådana samtal. Vi ser dessa möten som en möjlighet att kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Iran. Att bojkotta möten ger inget resultat alls.
Vi minns hur USA:s tidigare hårda sanktionslinje, som företräddes av George W Bush och Dick Cheney, inte ledde framåt. Nu förespråkar president Obama därför dialog.
FN:s säkerhetsråd skärpte tidigare i år sanktionerna mot Iran angående landets kärnenergiprogram. Vi socialdemokrater fann det då oroande att Carl Bildt tog så lätt på FN:s beslut och det är snarare mot honom folkpartiets Fredrik Malm, en av de mest högljudda bojkottsivrarna, borde rikta sin kritik. Inte till oss i den demokratiska oppositionen i Sverige.
UD ansvarar för delegationens program och jag borde inte behöva påpeka att det mötet också måste innehålla en punkt där utrikesminister Carl Bildt framför kritik mot bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag har inte för avsikt att bojkotta ett möte där jag kan ge andra en röst, inte minst kvinnors.
Parvin Ardalan, jag bär med mig dina väl avväga ord.
torsdag 14 oktober 2010
Vill se omtag för nedrustning
Jag deltog i översynskonferensen av icke-spridningsavtalet om kärnvapen som ägde rum i maj i år. I FN tog flera länder upp frågan om att agera för förhandlingar om en kärnvapenkonvention för ett totalförbud av kärnvapen som slutmål. Och några länder ville sätta igång snarast. Men Sverige var inte ett av dessa aktiva länder. Regeringen ställde sig vare sig positiva till- eller var beredda att driva på för en konvention.
Jag inser också att det är ett långsiktigt arbete. Men till skilland från Utrikesminster Carl Bildt ställde jag mig positiv till inriktningen av ett sådant arbete. Men jag är inte naiv utan ser svårigheter framför mig men det är inget skäl att vänta. Tvärtom, ser jag än större svårigheter för vår värld om vi inte vågar anstränga oss för nedrusning och icke spridning.
Vi vet att det idag finns det mer än 22 000 kärnvapen i världen varav ca 6 000 står i hög avfyrningsberedskap och kan användas inom några minuter. Samtidigt har dagens nedrustningsregim inte visat sig vara tillräcklig för att förmå kärnvapenstaterna att nedrusta sina arsenaler. En kärnvapenkonvention skulle kunna komma att utgöra ett ramverk för total nedrustning av kärnvapen till ett bestämt datum.
En konventionen skulle förbjuda utveckling, framställning, utplacering, lagring, överföring, test av och hot om användning samt användning av kärnvapen. Ett målet som vi väl alla vill uppnå. Då måste det också regleras, och då är i förlängnigen av detta arbete redskapet en konvention.
Kärnvapen är tillsammans med klimathotet det största hotet mot mänskligheten idag men till skillnad från klimathotet kan vi förbjuda kärnvapen.
Så Sverige regeringen borde ompröva sin passiva hållning och stödja ett internationellt arbetet för en kärnvapenkonvention som totalförbjuder kärnvapen, ett av de allra största hoten mot mänskligheten.
Jag inser också att det är ett långsiktigt arbete. Men till skilland från Utrikesminster Carl Bildt ställde jag mig positiv till inriktningen av ett sådant arbete. Men jag är inte naiv utan ser svårigheter framför mig men det är inget skäl att vänta. Tvärtom, ser jag än större svårigheter för vår värld om vi inte vågar anstränga oss för nedrusning och icke spridning.
Vi vet att det idag finns det mer än 22 000 kärnvapen i världen varav ca 6 000 står i hög avfyrningsberedskap och kan användas inom några minuter. Samtidigt har dagens nedrustningsregim inte visat sig vara tillräcklig för att förmå kärnvapenstaterna att nedrusta sina arsenaler. En kärnvapenkonvention skulle kunna komma att utgöra ett ramverk för total nedrustning av kärnvapen till ett bestämt datum.
En konventionen skulle förbjuda utveckling, framställning, utplacering, lagring, överföring, test av och hot om användning samt användning av kärnvapen. Ett målet som vi väl alla vill uppnå. Då måste det också regleras, och då är i förlängnigen av detta arbete redskapet en konvention.
Kärnvapen är tillsammans med klimathotet det största hotet mot mänskligheten idag men till skillnad från klimathotet kan vi förbjuda kärnvapen.
Så Sverige regeringen borde ompröva sin passiva hållning och stödja ett internationellt arbetet för en kärnvapenkonvention som totalförbjuder kärnvapen, ett av de allra största hoten mot mänskligheten.
tisdag 12 oktober 2010
Borg och hans malajer fortsätter den blå vägen
Sitter i Kammaren och lyssnar på budgetdebatten i Kammaren och hör Finansminister Anders Borg presentera regeringens budget. Och jag hur småpartierna gör några stödjande inlägg. Det är tydligt att Moderaterna såväl har kopplat greppet om budgeten som att jämställdheten är ändå lägre prioriterad än tom tidigare. Konstaterar att regeringen för en politik som fortsätter dra isär Sverige.
Landet styrs av en regering som saknar majoritet i riksdagen. Trots detta så agerar regeringen som om de hade kvar en egen majoritet. Borg kom till Kammarens talarstol utan någon plan för hur omvärlden ska våga känna förtroende för Sverige. Hur ska landets styras och hur ska förslag med breda stabila majoriteter kunna arbetas fram och nå beslut. Jag hörde inte några svar på dessa berättigade frågor idag.
Enligt regeringens egna beräkningar kommer arbetslösheten att uppgå till över åtta procent nästa år och visar att långtidsarbetslösheten biter sig fast. Trots det saknas viktiga insatser för att skapa nya jobb. Det är anmärkningsvärt också mot bakgrund av att Moderaterna i två valrörelser har gått till val på att skapa fler jobb. Jag tror att väljarna hade förväntat sig skarpa åtgärder för att bryta arbetslösheten, men budgeten är i princip tom på nya förslag. Satsningar på jobb smälte ihop till att jobbcoachernas uppgifter vidgas till att även följa med den jobbsökande arbetslöse till det ut annonserade lediga jobbet. Men det förslaget andas mer av kontroll än verkligt stöd.
Regeringens egna siffror visar att bara i år beräknas 15 000 välfärdsarbetare förlora jobben. Mellan 2007 och 2009 sa kommuner och landsting upp 33 000 personer. Dessutom visar prognoserna att kommunerna kommer att gå med stora underskott de närmaste åren, vilket kommer tvinga fram ytterligare besparingar och uppsägningar av lärare, förskolelärare och sjuksköterskor. Ändå innehåller budgeten inga nya tillskott till kommunerna.
Långtidsarbetslösheten biter sig fast och sjuka fortsätter att utförsäkras från sjukförsäkringen.
Trots hög tillväxt räknar regeringen med att arbetslösheten först 2014 är nere på 6 procent, samma nivå som rådde 2006. Efter åtta år vid makten beräknar regeringen att kunna vara tillbaka på ruta ett vid slutet av denna mandatperiod. Utanförskapet fortsätter öka.
Långtidsarbetslösheten biter sig fast och sjuka fortsätter att utförsäkras från sjukförsäkringen.
Cancersjuka plågas av ett sjukförsäkringssystem som införts för att - enligt regeringens egen beskrivning - "sänka skatten".
Trots de allvarliga missförhållandena i sjukförsäkringen finns inga förslag på förändringar. Jag ser med stor oro på utvecklingen, medan Kd talar om skavanker men i övrigt är de nöjda. Fp vill i brist på utrymme i regeringen för en liberal politik flytta fokus till S valanalys och C fortsätter hävda att jobben kommer bara unga blir rättslösa på arbetsmarknaden. Ni la alla ägg i en korg och tappade den sa Thomas Östros S i en tydlig sammanfattning om högerns arbetsmarknads politik inte minst för de unga.
Jag är kritisk till bristen på en jobbskapande politik, småföretagarpolitik och de bristande satsningarna exportfrämjandet. Jämfört med 2006 har anslaget minskat kraftigt. Sverige är en exportberoende nation och med tanke på världskonjunkturen borde regeringen satsat mer på exportfrämjandet. Regeringen har bestämt sig för att sitta still i båten och väntar på en eventuell konjunkturuppgång ska lösa alla problem.
När det gäller små och medelstora företaget är det angeläget att nu satsa på exportfrämjande med tanke på lågkonjunkturen. De bristande ambitionerna från regeringen gör att färre små och medelstora företag får en chans att ta steget ut på exportmarknaden. Det här försvagar Sveriges konkurrenskraft och ökar beroendet av de stora exportföretagen. I förlängningen innebär detta en ökad sårbarhet och färre jobb. Jag kan endast vara kritiskt till regeringens bristande satsningar på exportfrämjande insatser.
Konstaterar fler utförsäljningar och skattelättnader för utlandsboende men att alla de bostadslösa runt om i landet hänvisas till att leva som inneboende.
Om två veckor presenterar vi vårt alternativ med investeringar i ekonomisk tillväxt för fler jobb och bättre kvalitet i välfärden.
Landet styrs av en regering som saknar majoritet i riksdagen. Trots detta så agerar regeringen som om de hade kvar en egen majoritet. Borg kom till Kammarens talarstol utan någon plan för hur omvärlden ska våga känna förtroende för Sverige. Hur ska landets styras och hur ska förslag med breda stabila majoriteter kunna arbetas fram och nå beslut. Jag hörde inte några svar på dessa berättigade frågor idag.
Enligt regeringens egna beräkningar kommer arbetslösheten att uppgå till över åtta procent nästa år och visar att långtidsarbetslösheten biter sig fast. Trots det saknas viktiga insatser för att skapa nya jobb. Det är anmärkningsvärt också mot bakgrund av att Moderaterna i två valrörelser har gått till val på att skapa fler jobb. Jag tror att väljarna hade förväntat sig skarpa åtgärder för att bryta arbetslösheten, men budgeten är i princip tom på nya förslag. Satsningar på jobb smälte ihop till att jobbcoachernas uppgifter vidgas till att även följa med den jobbsökande arbetslöse till det ut annonserade lediga jobbet. Men det förslaget andas mer av kontroll än verkligt stöd.
Regeringens egna siffror visar att bara i år beräknas 15 000 välfärdsarbetare förlora jobben. Mellan 2007 och 2009 sa kommuner och landsting upp 33 000 personer. Dessutom visar prognoserna att kommunerna kommer att gå med stora underskott de närmaste åren, vilket kommer tvinga fram ytterligare besparingar och uppsägningar av lärare, förskolelärare och sjuksköterskor. Ändå innehåller budgeten inga nya tillskott till kommunerna.
Långtidsarbetslösheten biter sig fast och sjuka fortsätter att utförsäkras från sjukförsäkringen.
Trots hög tillväxt räknar regeringen med att arbetslösheten först 2014 är nere på 6 procent, samma nivå som rådde 2006. Efter åtta år vid makten beräknar regeringen att kunna vara tillbaka på ruta ett vid slutet av denna mandatperiod. Utanförskapet fortsätter öka.
Långtidsarbetslösheten biter sig fast och sjuka fortsätter att utförsäkras från sjukförsäkringen.
Cancersjuka plågas av ett sjukförsäkringssystem som införts för att - enligt regeringens egen beskrivning - "sänka skatten".
Trots de allvarliga missförhållandena i sjukförsäkringen finns inga förslag på förändringar. Jag ser med stor oro på utvecklingen, medan Kd talar om skavanker men i övrigt är de nöjda. Fp vill i brist på utrymme i regeringen för en liberal politik flytta fokus till S valanalys och C fortsätter hävda att jobben kommer bara unga blir rättslösa på arbetsmarknaden. Ni la alla ägg i en korg och tappade den sa Thomas Östros S i en tydlig sammanfattning om högerns arbetsmarknads politik inte minst för de unga.
Jag är kritisk till bristen på en jobbskapande politik, småföretagarpolitik och de bristande satsningarna exportfrämjandet. Jämfört med 2006 har anslaget minskat kraftigt. Sverige är en exportberoende nation och med tanke på världskonjunkturen borde regeringen satsat mer på exportfrämjandet. Regeringen har bestämt sig för att sitta still i båten och väntar på en eventuell konjunkturuppgång ska lösa alla problem.
När det gäller små och medelstora företaget är det angeläget att nu satsa på exportfrämjande med tanke på lågkonjunkturen. De bristande ambitionerna från regeringen gör att färre små och medelstora företag får en chans att ta steget ut på exportmarknaden. Det här försvagar Sveriges konkurrenskraft och ökar beroendet av de stora exportföretagen. I förlängningen innebär detta en ökad sårbarhet och färre jobb. Jag kan endast vara kritiskt till regeringens bristande satsningar på exportfrämjande insatser.
Konstaterar fler utförsäljningar och skattelättnader för utlandsboende men att alla de bostadslösa runt om i landet hänvisas till att leva som inneboende.
Om två veckor presenterar vi vårt alternativ med investeringar i ekonomisk tillväxt för fler jobb och bättre kvalitet i välfärden.
Inbjudan till S-kvinnors 90 års firande
KVINNORS KAMP FÖR EN JÄMSTÄLLD VÄRLD FORTSÄTTER!
I år fyller S-kvinnor 90 år och detta ska firas! Därför arrangeras ett seminarium och en mottagning där det bjuds på mat och dryck.
Inga Thorsson, f.d. ordförande för S-kvinnor, sade: "Världen kan inte besvärjas med ord. Det är i handling vi visar hållbarheten i våra solidaritetsförklaringar."
S-kvinnor har sedan organisationen bildades genomfört solidaritetsarbete i stort sett hela världen. I samband med kvinnoförbundets 90-års jubileum vill vi därför uppmärksamma kvinnors kamp för en jämställd värld genom ett seminarium. Efter seminariet fortsätter firandet med en mottagning på Sveavägen 68 där det bjuds på förtäring.
Tid: Fredagen den 15 oktober kl. 13:00-15:00
Plats: ABF – huset, Sveavägen 41, Stockholm
Medverkande: NALIN PEKGUL, förbundsordförande S-kvinnor
ANITA GRADIN, f.d. vice ordförande för S-kvinnor och f.d. jämställdhetsminister
PARVIN ARDALAN, journalist och kvinnorättsaktivist från Iran, mottagare av Olof Palmes pris år 2007
Mottagning från 16:00 på Sveavägen 68. Anmälan görs senast onsdagen den 13 oktober till hassan.maria@yahoo.se
I år fyller S-kvinnor 90 år och detta ska firas! Därför arrangeras ett seminarium och en mottagning där det bjuds på mat och dryck.
Inga Thorsson, f.d. ordförande för S-kvinnor, sade: "Världen kan inte besvärjas med ord. Det är i handling vi visar hållbarheten i våra solidaritetsförklaringar."
S-kvinnor har sedan organisationen bildades genomfört solidaritetsarbete i stort sett hela världen. I samband med kvinnoförbundets 90-års jubileum vill vi därför uppmärksamma kvinnors kamp för en jämställd värld genom ett seminarium. Efter seminariet fortsätter firandet med en mottagning på Sveavägen 68 där det bjuds på förtäring.
Tid: Fredagen den 15 oktober kl. 13:00-15:00
Plats: ABF – huset, Sveavägen 41, Stockholm
Medverkande: NALIN PEKGUL, förbundsordförande S-kvinnor
ANITA GRADIN, f.d. vice ordförande för S-kvinnor och f.d. jämställdhetsminister
PARVIN ARDALAN, journalist och kvinnorättsaktivist från Iran, mottagare av Olof Palmes pris år 2007
Mottagning från 16:00 på Sveavägen 68. Anmälan görs senast onsdagen den 13 oktober till hassan.maria@yahoo.se
tisdag 5 oktober 2010
Nyansera kärnkraftsdebatten
Kärnkraftdebatten i Sverige blev efter Centerpartiets sidbyte snabbt ensidig. Regeringen la på bekostnad av förnyelsebara alternativ fokus av kärnkraften utbyggnad på, och regeringspartierna sätter idag ensidigt den miljöfarliga kolkraften mot den riskfyllda kärnkraften. Högerpolitiker hävdar åter igen att kärnkraften är enda lösningen på energikrisen. Den opposition som fanns tidigare inom borgligheten mot kärnkraftens uppenbara risker är bortsopad och den tidigare avvecklingspolitiken är idag undangömd.
Borgarna tog under den gångna mandatperioden bort förbudet mot att bygga nya kärnkraftreaktorer och samma höger planerar redan för att bygga nya kärnkraftverk. Men låt oss påminna om att kärnkraft är en ändlig energikälla. Framtidens jobb inom energisektorn ligger därför inte i kärnkraften utan i framställningen av förnyelsebar energi. Dessutom är utbyggnaden av nya kärnkraftreaktorer väldigt kostsamt. I vårt grannland Finland har kraftverket "Olkilouto" hittills kostat tre gånger så mycket som det beräknades kosta. I en tid som präglas såväl av finanskris som klimathot borde politiken istället investera för mer hållbarutveckling, som gynnar både ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv.
Effektivisera istället i vind och vattenkraft, samt ge resurser till forskning som leder till nya, smarta energikällor istället för att bygga ut kärnkraften! Görs inte detta kommer vi alla att förr eller senare stå inför en ny energikatastrof , i värsta fall i samband med en eller flera kärnkraftsolyckor. Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl ses av många som ett uttjatat och föråldrat exempel, men trots att det har gått 24 år sedan olyckan påverkar dess effekter.
Fortfarande föds missbildade barn i en stor del av Ukraina och Kazakstan, samtidigt som risken för cancer är mycket större än normalt i de områdena. Ett exempel på en kvardröjande konsekvens är att i orten Semipalatinsk aborteras i två tredjedelar av alla foster bort där . Vidare visade i början av 2009 en tysk forskningsrapport på förhöjd risk för barnleukemi för boende kring kärnkraftverk. Dessutom är enligt forskning kvinnor är enligt forskning dubbelt så känsliga för strålning som män.
Människor som har oturen att leva i diktaturer och i länder med korrumperade regeringar har också högst risk att drabbas av kärnkraftsolyckor. Det går att avsätta en diktator, men en kärnkraftsolycka orsakad osäkra kärnkraftverk går inte att göra ogjord. Utökad kärnkraft leder också till ökad efterfrågan av den och där leder handeln med radioaktiva ämnen. Vilket i sin tur leder till större risk att dessa destruktiva ting hamnar i orätta händer.
En kapprustning, värre än den mänskligheten upplevde mellan 1940- och 1990-talen, skulle kunna bli en av konsekvenserna. Färska undersökningar visar förövrigt att majoriteten av kvinnor är emot kärnkraft medan männen är för. Och risker som girighet och terrorism ska inte underskattas idag eller i en okänd framtid.
Att avveckla kärnkraften i Europa är alltså inte bara en ekonomisk eller en miljöpolitisk fråga. En ny svensk generation behöver och vill också få information om riskerna med att använda kärnkraft. Som följd av en sådan debatt kommer också fler kunna anta en politisk ståndpunkt till kärnkraftens framtid. Hela kärnkraftsdebatten behöver både lyftas upp till allmän diskussion och samtidigt bli mer nyanserad.
Carina Hägg
riksdagsledamot S
Eva Swedberg
vice ordförande S-Kvinor Jönköpings län
Borgarna tog under den gångna mandatperioden bort förbudet mot att bygga nya kärnkraftreaktorer och samma höger planerar redan för att bygga nya kärnkraftverk. Men låt oss påminna om att kärnkraft är en ändlig energikälla. Framtidens jobb inom energisektorn ligger därför inte i kärnkraften utan i framställningen av förnyelsebar energi. Dessutom är utbyggnaden av nya kärnkraftreaktorer väldigt kostsamt. I vårt grannland Finland har kraftverket "Olkilouto" hittills kostat tre gånger så mycket som det beräknades kosta. I en tid som präglas såväl av finanskris som klimathot borde politiken istället investera för mer hållbarutveckling, som gynnar både ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv.
Effektivisera istället i vind och vattenkraft, samt ge resurser till forskning som leder till nya, smarta energikällor istället för att bygga ut kärnkraften! Görs inte detta kommer vi alla att förr eller senare stå inför en ny energikatastrof , i värsta fall i samband med en eller flera kärnkraftsolyckor. Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl ses av många som ett uttjatat och föråldrat exempel, men trots att det har gått 24 år sedan olyckan påverkar dess effekter.
Fortfarande föds missbildade barn i en stor del av Ukraina och Kazakstan, samtidigt som risken för cancer är mycket större än normalt i de områdena. Ett exempel på en kvardröjande konsekvens är att i orten Semipalatinsk aborteras i två tredjedelar av alla foster bort där . Vidare visade i början av 2009 en tysk forskningsrapport på förhöjd risk för barnleukemi för boende kring kärnkraftverk. Dessutom är enligt forskning kvinnor är enligt forskning dubbelt så känsliga för strålning som män.
Människor som har oturen att leva i diktaturer och i länder med korrumperade regeringar har också högst risk att drabbas av kärnkraftsolyckor. Det går att avsätta en diktator, men en kärnkraftsolycka orsakad osäkra kärnkraftverk går inte att göra ogjord. Utökad kärnkraft leder också till ökad efterfrågan av den och där leder handeln med radioaktiva ämnen. Vilket i sin tur leder till större risk att dessa destruktiva ting hamnar i orätta händer.
En kapprustning, värre än den mänskligheten upplevde mellan 1940- och 1990-talen, skulle kunna bli en av konsekvenserna. Färska undersökningar visar förövrigt att majoriteten av kvinnor är emot kärnkraft medan männen är för. Och risker som girighet och terrorism ska inte underskattas idag eller i en okänd framtid.
Att avveckla kärnkraften i Europa är alltså inte bara en ekonomisk eller en miljöpolitisk fråga. En ny svensk generation behöver och vill också få information om riskerna med att använda kärnkraft. Som följd av en sådan debatt kommer också fler kunna anta en politisk ståndpunkt till kärnkraftens framtid. Hela kärnkraftsdebatten behöver både lyftas upp till allmän diskussion och samtidigt bli mer nyanserad.
Carina Hägg
riksdagsledamot S
Eva Swedberg
vice ordförande S-Kvinor Jönköpings län
måndag 4 oktober 2010
Reinfeldt tillåter Sverigedemokraterna spela vågmästarrollen
Inför valet av Talman öppnade regeringen upp för att låta Sverigedemokraterna ha en vågmästarroll, men omständigheter gjorde att Sverigedemokraterna inte fick den vågmästarroll som många befarade den här gången. Per Westerberg (M) vann omröstningen av posten till Talman med stöd av 194 mandat mot 153. Det innebar att Alliansens kandidat blev omvald med bland annat stöd av Sverigedemokraterna.
Jag anser att valet av Talman hade kunnat skötas på ett annorlunda sätt av alliansregeringen där möjligheterna för Sverigedemokraterna att ha en vågmästarroll uteslutits totalt:
- När Reinfeldt nu valt att leda en minoritetsregering, i en riksdag med Sverigedemokraterna som vågmästare, måste han söka blocköverskridande samarbete i riksdagen om regeringen menar allvar med att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. När jag under valrörelsen påstod att alliansregeringen förmodligen skulle sitta kvar vid regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna, har bland annat Annie Johansson (C) sagt att det är patetiskt och lögnaktigt av mig att påstå något sådant.
Men idag ser vi att regeringen inte har några som helst problem med att acceptera passivt stöd från Sverigedemokraterna.
- Upplägget inför talmansvalet, där Sverigedemokraterna riskerade att få vågmästarrollen, är en olycklig konsekvens av att Reinfeldt inte valt att söka bredare blocköverskridande överenskommelse. Det har dessutom funnits tendenser från Alliansens håll att skjuta över ansvaret på oppositionen.
Jag hoppas att Reinfeldt och regeringen framledes ta ett större ansvar och eliminerar Sverigedemokraternas vågmästarroll i riksdagen.
Jag anser att valet av Talman hade kunnat skötas på ett annorlunda sätt av alliansregeringen där möjligheterna för Sverigedemokraterna att ha en vågmästarroll uteslutits totalt:
- När Reinfeldt nu valt att leda en minoritetsregering, i en riksdag med Sverigedemokraterna som vågmästare, måste han söka blocköverskridande samarbete i riksdagen om regeringen menar allvar med att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. När jag under valrörelsen påstod att alliansregeringen förmodligen skulle sitta kvar vid regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna, har bland annat Annie Johansson (C) sagt att det är patetiskt och lögnaktigt av mig att påstå något sådant.
Men idag ser vi att regeringen inte har några som helst problem med att acceptera passivt stöd från Sverigedemokraterna.
- Upplägget inför talmansvalet, där Sverigedemokraterna riskerade att få vågmästarrollen, är en olycklig konsekvens av att Reinfeldt inte valt att söka bredare blocköverskridande överenskommelse. Det har dessutom funnits tendenser från Alliansens håll att skjuta över ansvaret på oppositionen.
Jag hoppas att Reinfeldt och regeringen framledes ta ett större ansvar och eliminerar Sverigedemokraternas vågmästarroll i riksdagen.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)