Att den okända konventionen är just Kvinnokonventionen är ingen slump. Kvinnors rättigheter som människor utmanar alltid maktstrukturer i hem samhälle och inom politiken. Men Kvinnokonventionen, CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor finns i min verklighet oberoende av hur många som väljer att blunda såväl för dess existens som dess innehåll. Efter att den hade antagits av FN 1979 har ändå hittills 186 stater ratificerat konventionen. En av de stater som ännu står utanför är USA. Därmed står USA även utanför tilläggsprotokoll, granskning och skyldigheten att vart fjärde år rapportera till kommittén samt redovisning till FN-organet Ecosoc. Klagorätten för kvinnor i USA åsidosätts därmed.
Nu finns förväntningar hos kvinnor i USA om att kunna åstadkomma förändringar. Initiativ tas men processen internt av amerikanarna kan understödjas av Sveriges regering och EU. Men även av oss som enskilda och organisationer som vi i UNIFEM. Och tänk om vi kunde se avgörande steg i USA under innevarande år när CEDAW också celebrerar 30 år. Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA.
Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Så även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och man vet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen. Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention.
Men när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.B ildts kollega Hillary R Clinton hävdar däremot gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor och på UD.
På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyer. Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal.
Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskapet för EU till Clinton.
För den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen också att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
fredag 18 september 2009
USA tillträd Kvinnokonventionen
Att den okända konventionen är just Kvinnokonventionen är ingen slump. Kvinnors rättighter som människor utmanar alltid maktstrukturer i hem samhälle och inom politiken. Men Kvinnokonventionen, CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor finns i min verklighet oberoende av hur många som väljer att blunda såväl för dess existens som dess innehåll. Efter att den hade antagits av FN 1979 har ändå hittills 186 stater ratificerat konventionen. En av de stater som ännu står utanför är USA. Därmed står USA även utanför tilläggsprotokoll, granskning och skyldigheten att vart fjärde år rapportera till kommittén samt redovisning till FN-organet Ecosoc. Klagorätten för kvinnor i USA åsidosätts därmed. Nu finns förväntningar hos kvinnor i USA om att kunna åstadkomma förändringar. Initiativ tas men processen internt av amerikanarna kan understödjas av Sveriges regering och EU. Men även av oss som enskilda och organisationer som vi i UNIFEM. Och tänk om vi kunde se avgörande steg i USA under innevarande år när CEDAW också celebrerar 30 år.
Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA. Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Men även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och manvet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen.Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention. Och när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.
Bildts kollega Hillary R Clinton däremot hävdar gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor. På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyn och representerar.
Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal. Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskap för EU till Clinton. Och den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA. Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Men även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och manvet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen.Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention. Och när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.
Bildts kollega Hillary R Clinton däremot hävdar gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor. På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyn och representerar.
Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal. Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskap för EU till Clinton. Och den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
måndag 14 september 2009
på röda mattan i Venedig
När jag gick röda mattan fram vid The 66th Venice Film Festival så konstaterade jag att dagen blev en framgång. Och det kändes som att ha tagit tjuren vid hornen mitt i manegen.
Filmstjärnor, regissörer och filmkritiker alla andra som är förutsättningarna för filmproduktion var där. Men vad gjorde jag, en svensk politiker och feminist där undrar du säkert. Och du ska få svar på några av dina frågor. Andra svar få vi svar på längre fram. Vi vill att filmen ska rulla vidare men fler rutor.
Mitt syfte var att i samverkan med italienska kolleger lyfta upp problematiken om mäns våld mot kvinnor. Men också hur kvinnor framställs i filmen och inom media i vidare bemärkelse än filmen. Att göra något konstruktivt i Italien har känts allt mer angeläget i och med att problem växt. Så då satt vi där tillsammans och pratade om framställning av kvinnor och det inkluderade även sexualisering i media. Men vi synliggjorde även kopplingen till mäns våld mot kvinnor. Och det märktes att vi i Italien, det land där media spelar en särskilt stor roll hade hittat en väg för att kommunicera Europarådets konventioner med värderingar. Vi arbeter nu på en konvetion mot detta våld. Vi stora problemt i alla länder och då krävs också mer av gemnsamma lösningar.
Premiärminister Silvio Berlusconi, är även en finansman och mediamogul. Och Berlusconi har fått berättigad kritik såväl för sin kvinnosyn som hur man använder sin makt och då inte minst media av mig. Mot den bakgrunden var det extra viktigt att på plats få diskutera min kommittés agenda tillsammans med italienare i Italien.
Så onsdagen den 9 september anordnade italienska kolleger i Europarådets parlamentariska församling arrangemang i samverkan med Europarådet. Samtidigt som högtidlighöll Europarådets 60 års jubileum.
Presidenten för den parlamentarisk församlingen, Luis Maria de Puig höll öppningstalet tal. Jag var där som ordförande för The Committee on Violense againstr women. Kolleger från Amenien, Österrike, Finland, Frankrike, Irland, Ungern och Azerbadjan och så jag från Sverige, var på plats.Vi genomförde ett seminarie med deltagare som inte minst, Vice-President of the Italian Chamber of Deputies, Antione Leone och Vice-President of the Italian Senate, Vannino Chaiti höll tal. Deborah Bergamini Chari of teh North-South Center och liksom jag Europarådets kontakt parlamentariker för dessa frågor våra respektive parlamentet. Även Google var på plats och talade om vad de kan göra. Stefania Craxi kom från Italiens UD mfl. Och det var viktigt med deltagande på hög nivå.
Anförande hölls men även rundabordssamtal fanns på programmet som gick i raskt tempo. Så det fanns inte plats vare sig för gondoler eller pasta under besöket, det var jobb och åter jobb. Men äntligen efter allt planering var vi i Venedig och allt fungerade så väl. Exempel på kampanjfilmer mot mäns våld mot kvinnor från olika delar av Europa rullade framför oss. Och på Lido of Vencie såg jag visningen av filmen Sheherazade, Tell me a Story, en Egyptisk film av Y. Nasrallah.
Jag tycker det var urbra att vi under filmfestivalen i Venedig fick upp teman om hur kvinnor framställs i media och våld mot kvinnor. Inser samtidigt att vi har en bit att gå, men nu har vi börjat, visat med vårt exempel att det går bara mn vill. Man behöver inte stanna vid att passivt konstatera samhällsutvecklingen under Berlusconi eller som högerpartieran i Sverige, åka dit för att stödja partivänner utan att ställa minsta krav. Det finns vägar för kosntruktivt arbete och politiker i Italien som vill samverka och organisationer som välkomnar stöd.
Jag har motionerat till riksdagen om en filmfestival med filmer mot mäns våld mot kvinnor. Så även om jag tillsammans med Kulturutskottet i riksdagen genomfört en filmvisning, trodde jag inte att det skulle bli i Italien som första steget skulle tas. Jag bjuder på ideen till den som seriöst plockar upp den, visst behövs filmer mot mäns våld mot kvinnor ges plats på existerande filmfestivaler men en helt egen filmkavalkad är såväl filmkonsten som frågan också värd.
Filmstjärnor, regissörer och filmkritiker alla andra som är förutsättningarna för filmproduktion var där. Men vad gjorde jag, en svensk politiker och feminist där undrar du säkert. Och du ska få svar på några av dina frågor. Andra svar få vi svar på längre fram. Vi vill att filmen ska rulla vidare men fler rutor.
Mitt syfte var att i samverkan med italienska kolleger lyfta upp problematiken om mäns våld mot kvinnor. Men också hur kvinnor framställs i filmen och inom media i vidare bemärkelse än filmen. Att göra något konstruktivt i Italien har känts allt mer angeläget i och med att problem växt. Så då satt vi där tillsammans och pratade om framställning av kvinnor och det inkluderade även sexualisering i media. Men vi synliggjorde även kopplingen till mäns våld mot kvinnor. Och det märktes att vi i Italien, det land där media spelar en särskilt stor roll hade hittat en väg för att kommunicera Europarådets konventioner med värderingar. Vi arbeter nu på en konvetion mot detta våld. Vi stora problemt i alla länder och då krävs också mer av gemnsamma lösningar.
Premiärminister Silvio Berlusconi, är även en finansman och mediamogul. Och Berlusconi har fått berättigad kritik såväl för sin kvinnosyn som hur man använder sin makt och då inte minst media av mig. Mot den bakgrunden var det extra viktigt att på plats få diskutera min kommittés agenda tillsammans med italienare i Italien.
Så onsdagen den 9 september anordnade italienska kolleger i Europarådets parlamentariska församling arrangemang i samverkan med Europarådet. Samtidigt som högtidlighöll Europarådets 60 års jubileum.
Presidenten för den parlamentarisk församlingen, Luis Maria de Puig höll öppningstalet tal. Jag var där som ordförande för The Committee on Violense againstr women. Kolleger från Amenien, Österrike, Finland, Frankrike, Irland, Ungern och Azerbadjan och så jag från Sverige, var på plats.Vi genomförde ett seminarie med deltagare som inte minst, Vice-President of the Italian Chamber of Deputies, Antione Leone och Vice-President of the Italian Senate, Vannino Chaiti höll tal. Deborah Bergamini Chari of teh North-South Center och liksom jag Europarådets kontakt parlamentariker för dessa frågor våra respektive parlamentet. Även Google var på plats och talade om vad de kan göra. Stefania Craxi kom från Italiens UD mfl. Och det var viktigt med deltagande på hög nivå.
Anförande hölls men även rundabordssamtal fanns på programmet som gick i raskt tempo. Så det fanns inte plats vare sig för gondoler eller pasta under besöket, det var jobb och åter jobb. Men äntligen efter allt planering var vi i Venedig och allt fungerade så väl. Exempel på kampanjfilmer mot mäns våld mot kvinnor från olika delar av Europa rullade framför oss. Och på Lido of Vencie såg jag visningen av filmen Sheherazade, Tell me a Story, en Egyptisk film av Y. Nasrallah.
Jag tycker det var urbra att vi under filmfestivalen i Venedig fick upp teman om hur kvinnor framställs i media och våld mot kvinnor. Inser samtidigt att vi har en bit att gå, men nu har vi börjat, visat med vårt exempel att det går bara mn vill. Man behöver inte stanna vid att passivt konstatera samhällsutvecklingen under Berlusconi eller som högerpartieran i Sverige, åka dit för att stödja partivänner utan att ställa minsta krav. Det finns vägar för kosntruktivt arbete och politiker i Italien som vill samverka och organisationer som välkomnar stöd.
Jag har motionerat till riksdagen om en filmfestival med filmer mot mäns våld mot kvinnor. Så även om jag tillsammans med Kulturutskottet i riksdagen genomfört en filmvisning, trodde jag inte att det skulle bli i Italien som första steget skulle tas. Jag bjuder på ideen till den som seriöst plockar upp den, visst behövs filmer mot mäns våld mot kvinnor ges plats på existerande filmfestivaler men en helt egen filmkavalkad är såväl filmkonsten som frågan också värd.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)