måndag 10 augusti 2009
Regeringens tydliga ovilja
På Brännpunkt, SvD skriver jag, Carina Ohlsson och Björn von Sydow - Trafficking innebär en cynisk och hänsynslös handel med andra människor. Ofta utgör denna handel en del i den organiserade brottslig- heten där vinsterna är mycket stora.Trots en ökad kunskap och debatt ökar människohandeln för varje år. The International Labour Organisation, ILO, beräknar antalet utsatta till flera miljoner varje år. Majoriteten av de drabbade är kvinnor och barn. Nära hälften utnyttjas för huvudsakligen sexuella ändamål, sexslaveri.Europas länder är i varierande grad destinationsländer, transitländer o ch ursprungsländer för människo handlarna. Till Sverige transpor- teras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, samt ett okänt antal barn. Mörkertalet är stort.Det här barbariska slaveriet är ofta nära kopplat till prostitution och annan grov organiserad brottslighet.En av Europarådets viktigaste uppgifter är att garantera och skydda de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna. I Europarådets uppgifter ingår att söka hitta gemensamma lösningar på samhällsproblem som människohandel, organiserad brottslighet och brott mot barn.Därför tillkom den 16:e maj 2005 Europarådets konvention mot människohandel som ett led i den viktiga gemensamma kampen mot människohandel. Hittills har dock endast sju länder ratificerat konventionen. Sverige är genant nog inte ett av dessa länder.Under 2008 var Sverige ordförande i Europarådet och den svenska regeringen hade en möjlighet att driva frågan om människohandel in i det framtida arbetet – och en möjlighet att tydligt markera Sveriges ställningstagande. Regeringen hade också möjlighet att tydliggöra kopplingen mellan människohandel och sexköp. Att förbjuda sexköp är ett nödvändigt steg i att bekämpa människohandeln.Men den svenska regeringen avstod från att utnyttja sina chanser och undvek således ett tydligt ställningstagande i kampen mot människohandeln, samtidigt som rati-ficeringen fortsätter att dröja. Detta trots att det enbart krävs en begränsad svensk lagändring för att Sverige ska kunna tillträda konventionen.Regeringen skyller på krångliga och långdragna byråkratiska processer för genomförandet av lagändringen. Det är ett ohållbart svepskäl. Om viljan finns är det inget som hindrar att den behöv- liga lagändringen kan genom- drivas snabbt.Det är bekymmersamt att Sverige som tidigare ordförandeland i Europarådet inte har klarat av sin egen ratificering. Än mer besvärande är att ratificering nu inte kommer att kunna ske före det svenska EU-ordförandeskapet. De diplomatiska och juridiska konsekvenserna av att stå utanför konventionen är mycket stora, inte minst när det gäller myndigheternas samarbete över Europas gränser.Sverige har anledning att vara stolt över tidigare meriter som föregångsland i kampen mot sexslaveriet. Vi har haft en stark röst i världen – en röst som nu är kraftigt försvagad. Kanske är det också regeringens tydliga ovilja och dess uppenbara passivitet i frågan som underblåser en stark rörelse inom flera av de liberala partierna för att legalisera sexköp igen.Inför Europaparlamentsvalet uttrycker flera av de borgerliga kandidaterna att de skall kämpa för de mänskliga rättigheterna i EU-parlamentet.Samtidigt uppmanar de sin regering att sätta arbetet mot människohandeln på agendan under det svenska ordförandeskapet. Gott så! Men de tycks glömma att Sveriges ratificering av konventionen är en förutsättning för att Sverige ska kunna driva på den europeiska – och den internationella processen.Utan att ha skrivit under har Sverige ingen trovärdighet i frågan. Utan att ha skrivit under blir Sverige och dess regering inget annat än en lam anka i den viktiga kampen mot människohandeln – den kamp som för så många är på liv och död.