Slutdokumentet från ICPD Istanbul

Istanbul Statement of Commitment

Keeping Promises – Measuring Results

We the representatives of our people from all the regions of the world gather in Istanbul, Turkey, from 24-25 May 2012, to set a course of continued action in the coming years for the implementation of the Programme of Action of the International Conference on Population and Development (ICPD) by 2014 and beyond. 

This meeting takes place at a key moment as we engage in national, regional and global reviews of the implementation of the Programme of Action. We will also have the opportunity to influence the definition of a new international development framework to follow the Millennium Development Goals in 2015 through on-going national consultations. We must mobilize our constituents, parties and governments to ensure that the vision, principles, objectives and goals of the ICPD Programme of Action are advanced through these two key processes, emphasizing that the new development agenda supports human rights, equity, equal opportunity, and democratic principles.

We note that while some progress has been made by our countries towards the achievement of the goals of the International Conference on Population and Development, challenges remain to put concrete measures in place to fully implement the agenda.  This calls for, amongst others, systematically integrating population dynamics in national and international development strategies and policies, addressing ageing and lowering fertility, climate change, natural disasters, conflict and displacement, reversing the HIV pandemic and comprehensively addressing international migration i the context of the ICPD.   

Towards this end, we reaffirm our commitment to the ICPD Programme of Action, recognizing that its implementation  is essential for countries to reduce poverty, and social and economic  inequality, improve the lives of all their peoples, safeguard the health and rights of women, men, girls and boys, including sexual and reproductive health and rights,  promote gender equality and women’s health, create conditions in which all can live in dignity, protect the environment and ensure sustainable development. We further reaffirm the commitments made at the previous IPCIs and stress our commitment to act with a sense of urgency.

We Parliamentarians, consistent with the principles of the ICPD, are determined to play our roles in:

 I. Mobilising the Necessary Resources for the ICPD agenda

We will advocate for the allocation of increased funding for the entire implementation of the ICPD agenda from national budgets, external donors and other sources, including the private sector, both local and multinational, especially to fulfil sexual and reproductive rights and to achieve access to sexual and reproductive health services, including family planning, information and comprehensive sexuality education for youth and maternal health coverage.

 We will:

1. Work with the Governments involved in the Family Planning Summit and the Bill and Melinda Gates Foundation as well as the United Nations Population Fund, UNFPA, to ensure that no new funding mechanisms are created for the resources to be made available for the family planning initiative in order to ensure scaling up of activities in commodity security, including influencing market mechanisms, social mobilization and strengthening health systems.

2. Engage both our executive bodies and donors to ensure resources for the implementation of the ICPD Programme of Action, and ensuring that funding is channelled in a coherent, coordinated, and transparent manner. 

3.  Strengthen our national, regional and global parliamentary networks and engage leaders of G8 and G20 countries to include in their agenda a review of the implementation of the commitments to women and children’s health at the G8 Summit in Muskoka, Canada in 2010. 

4. Hold parliamentary hearings to assess the contributions of our Governments with a view to ensuring compliance with international commitments. 

5. Include in the agenda of our parliaments an annual debate on trends and other factors related to and impacting funding for sexual and reproductive health and rights, including family planning. Furthermore, request reports, as part of the annual budget process, on measures to eliminate distortions in allocation of resources to various components of the ICPD agenda and ensure equity in the allocation of resources through the budget process and advocate for such outcomes in parliamentary debates.

6.  Strive to attain at least 10 per cent of national development budgets and development assistance budgets for population and reproductive health programmes including HIV and AIDS prevention and especially, family planning and reproductive health commodities, and further ensure the target of 0.7 per cent of GNP for official development assistance is met.

II. Strengthening Parliamentary Oversight in the Implementation of the ICPD agenda

We commit to pass appropriate legislation, review existing legislation and mobilize strong support for laws consistent with the ICPD agenda as well as to monitor implementation and hold governments accountable, so that, such laws lead to sustainable development.

We will:

1. Request relevant government bodies and civil society partners to map the areas of the ICPD that require legislative focus and hold hearings to identify the needs and interests of our communities in order to promote appropriate legislation.

2. Involve all relevant partners, especially civil society organizations, women, and youth, in the drafting of legislation on ICPD issues to ensure such laws reflect the broad spectrum of development needs of our peoples.
 

3. Hold hearings on the sexual and reproductive health and rights, including family planning, indicators, including coverage of services for various population groups, especially youth and vulnerable groups.  Indicators should aim to assess the coverage of the range of services in the Programme of Action and the methods of data collection, including disaggregated data according

(Som ledamot i den kommitte som förhandlade fram texten är jag nöjd och välkomande att texten kunde antas i enighet. Jag tackar för gott samarbete och stöd från inte minst svenska och nordiska kolleger. Texten står i kontrast till det hårt kritiserade tal Premiärminster Erdogan höll till oss strax efteråt.)    

Kritik mot Turkiets Premiärminister Erdogan

Turkies premiärministern Erdogan har vid flera tillfällen uppmanat kvinnor att föda tre barn. Vidare har Erdogan gått till hårt angrepp mot rätten till abort men i sitt tal vid ICPD-konferensen i Istanbul kritiserade han även kejsarsnitt. Därmed ifrågasattes tillången för vård vid förlossning.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) gäller alla människors samlevnad, relationer och täcker hela livscykeln. Alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet.

Vidare handlar det om tillgång till kunskap och rådgivning om sexualitet och reproduktion, skydd mot hiv/aids och andra könssjukdomar, tillgång till preventivmedel samt frihet från sexuellt och annat könsrelaterat våld. Men också om säker abort i de länder där det är lagligt. Abort är en mänsklig rättighet. Erodgans frågsättande av såväl Kairoprogrammet och handlingsplanen som FN:s Millenniummål är djupt oroande.

Drygt 800 kvinnor dör varje dag i samband med förlossningar. UNFPA rapporterar att detta millenniemål – Att uppnå en bättre mödravård och minskad mödradödlighet, inte kommer inte att kunna uppnås om inte drastiska åtgärder vidtas. 

Mot bakgrund av att premiärminster Erodgan i tal ifrågsatt såväl Kairoprogrammet och handlingsplanen som FN:s Millenniummål går jag nu hemmkommen från Istanbul vidare och tar upp ämnet med den svenska regeringen.  Jag frågar Biståndsminister Gunilla Carlsson på vilket sätt regeringen agerat för kvinnors rättigheter i Turkiet, Europarådet och internationellt?

Säkerhetspolitiska val och Nato

Inget har framkommit i försvarsminister Karin Enströms (M) ställningstagande om hur regeringen vill integrera genusperspektivet i säkerhetspolitiken eller om man ens vill driva dessa frågor trots brett stöd i riksdagen. Vidare nöjde sig inför Natos toppmöte i Chicago Enström med att konstatera att Sverige inte är medlem av Nato men väjer för att tal om färdriktning.

Även regeringen är väl medveten om att den militära alliansfriheten har ett starkt stöd i den svenska opinionen. Människor har sett hur den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar vårt land väl. Men jag beklagar att försvarsministern inte uttrycker ett nej till medlemskap i Nato.
Socialdemokraternas säkerhetspolitik ligger fast och vi hävdar att vår militära alliansfrihet utgör en värdefull grund för ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet. Men vi följer Nato långsiktig förändringsprocess mot bakgrund av att även Sverige berörs om inte direkt så ändå indirekt av organisationens egna val. En sådan är beslut för utvecklingen av Smart Defense som är NATO:s strategiska svar på frågan om hur förmågor kan fortsätta utvecklas med vad som betecknas som begränsade resurser.

Vår alliansfrihet utesluter inte vare sig ett behov av information eller en bred diskussion om säkerhetspolitiken. Samtal om våra säkerhetspolitiska val kan inte lämnas över till professionen. Inte heller kan vi låta de som driver på för steg mot ett medlemskap i Nato ensidigt få föra debatten. Tvärtom så har just vi som säger nej till medlemskap i Nato intresse av att en bred debatt förs. Särskilt när såväl välkända debattörer som internationellt engagerade över landet inte har uppfattat hur Sveriges säkerhetspolitik har uppdaterats efter det kalla krigets dagar. Som om just säkerhetspoltiken frös fast medan samhället i övrigt gick vidare. Så är det naturligtvis inte, inte heller kan vi diskutera vapenexport utan att sätta in vårt krav på en ny krigsmateriellagstiftning i ett säkerhetspolitiskt sammanhang.

Arbetet mot kärnvapenspridning och för nedrustning är för mig ett högst levande argument mot medlemskap i Nato. Att länder inom Nato som innehar kärnvapen är demokratier är inget skäl emot nedrustning men borde ge länderna anledning till initiativ mot innehav av kärnvapen. Vi ska fortsätta peka på vikten av det förebyggande arbetet och ett breddat säkerhetsperspektiv.
Idag driver vi frågor som implementering av FN:s resolutioner 1325 och 1820 med systerresolutioner. Det finns numera en allmän kännedom om sexuellt våld i krig och konflikter. Så var det inte när jag en gång utsågs till ledamot i Utrikesutskottet. Men på eget initiativ kom jag att möta drabbade flickor och kvinnor inte minst i Kongo. Kvinnor som dessa fick mig att inse ansvaret för åtgärder i syfte att skydda befolkningar var otillräckligt.

Det handlar om är förändra attityder och att satsa på delar som forskning, resurser, lagar och konventioner. Arbetet med lyfta och föra ihop jämställdhetsfrågor, frågor som hiv/aids, människohandel för sexuella ändamål och våld mot kvinnor till en integrerad del av utrikespolitiken har påverka även den säkerhetspolitiska dagordningen. Idag har detta politiska område gått från att ses över axeln till att bli en etablerad politik. Men något som också oförtröttligt måste hävdas av regeringen i internationella sammanhang. Men inget av detta återfanns när Karin Enströms höll sitt linjetal som ny moderat försvarsminster hos Folk och Försvar så sent som i maj i år. Ändå återfinns frågor som dessa numera även på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons bord. Vi välkomnade FN-principen om skyldighet att skydda som tillkom som konsekvens av folkmordet i Rwanda och massdödandet på Balkan under 90-talet. Omvärlden har idag att agera när staters ledare inte kan eller vill skydda sin egen befolkning. Därmed borde Säkerhetrådets vetorätten aldrig ges företräde över principen om skyldigheten att skydda utsatta.

Sverige har en tradition av att delta i FN-operationer och vi vill se fler FN-ledda missioner. Även framgent ska Sverige tillsammans med andra länder kunna delta i internationella operationer med FN-mandat. I det sammanhanget blir ett samarbetet med Nato viktigt. Med hänsyn till folkrättens krav och operationernas legitimitet och säkerhet ska ett FN-mandat utgöra ett krav.

Vi socialdemokraterna är mycket tydliga med var gränsen går för Sveriges samarbete med Nato. Sedan kalla krigets slut har Nato förändrats från att ha varit en tung organisation för säkerhetspolitiska beslut till att allt mer vara en militär verktygslåda och arena för diskussioner. Idag är Nato den organisation som sätter standarden för så gott som alla länders militära strukturer. Samarbete ska som jag ser det på merparten av områden utom artikel fem, artikeln om ömsesidiga försvarsgarantier. Socialdemokraterna säger nej till ett svenskt medlemskap i Nato. En modern svensk säkerhetspolitik innebär relationer till Nato men även att bygga vidare på ett ökat nordiskt samarbete, en aktiv Östersjöpolitik, ett fördjupat samarbete i EU, inom Europarådet och OSSE och ett starkare stöd till Förenta Nationerna.

/ artiekl av mig och publicerat på Politikerbloggen

Reifeldts missvisande räknesätt

När Statsministern Reinfeldt i måndags konfronterades med en obehaglig sanning så hade han kunnat erkänna att arbetslösheten i dag ligger över de nivåer som han själv kallade massarbetslöshet 2006. I stället valde han att fortsätta med att dra ifrån och lägga till för att skapa en tillrättalagd bild av verkligheten. Vid varje tillfälle upprepar man att att sysselsättningen har ökat i Sverige. Siffran brukar variera mellan 200 000 och 300 000. Sedan när mäter vi i Sverige sysselsättningen i absoluta tal? Som om det inte räckte med att han använde ett missvisande räknesätt så plussade statsministern på 100 000 jobb i den senaste partiledardebatten – jobb som faktiskt hade tillkommit under den förra socialdemokratiska regeringen.

Arbetslösheten i relation till folkmängden, så som den mäts av Statistiska Centralbyrån, var när Reinfeldt tillträdde 6,6 procent (oktober 2006). Vi den senaste mätningen (mars 2012) hade arbetslösheten stigit till 7,4 procent.

När OECD visade att klyftorna i hela Skandinavien ökar hävdade regeringen att detta inte gäller i Sverige. När Sveriges Radio frågade regeringen om hur detta hänger ihop fick man svaret att klyftorna inte ökar, om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst.

Samma logik tillämpade Fredrik Reinfeldt när han valde att förminska frågan om arbetslösheten med det anmärkningsvärda citatet:

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Genom att undanta både utrikes födda, ungdomar och äldre trollar Reinfeldt fram en arbetslöshetssiffra som är betydligt bekvämare för honom än sanningen. Finansminister Borg har följt det finanspolitiska regelverket, för det ska ges ett erkännande. Men de senaste månaderna har vi sett ett allt mer oroande sätt att hantera siffror och statistik. Moderaterna saknar uppenbarligen modet att erkänna att regeringen har misslyckats med jobben. Men om man inte vågar se verkligheten som den är kommer regeringen heller inte att förstå vad som behöver göras för att minska arbetslösheten.

Debattinlägg av mig och Thomas Strand (S) och publicerat i Värnamo Nu 

Sveket mot invandrartjejer i Jönköping

När jag krävde att avtalet om särskilda riktlinjer för muslimska barn och elever i Jönköpings skolor snarast skulle rivas upp. Så väckte det stark kritk även från politiker om än inte publik. Det är tillsammans med det faktum att avtalet så nyligen konfimerades en inikator på att frågan inte är avklarad. Men behöver göra mer inom Jönköpings kommun men det är primärt de lokala politikernas ansvar.      

Jag hävdade i fredags att det stred mot skolans uppdrag att isolera muslimska tjejer. Idag säger man själva efter ett nämndmöte i kommunen att avtalet strider mot lagen. Nu återstår att se vad Skolminister Björklund FP svarar mig i riksdagen. Men till viss del har vi redan fått svaret. Finns det då fler avtal i landet, finns det något likande på andra områden. Efter vad som framkommit i Jönköpings så ställer man sig fler frågor.

Jönköpings kommuns överenskommelse med de muslimska föreningarna, antagen 1994 och reviderad 2011 på tjänstemannanivå, som rör en rad aspekter inom skolmiljön. Jag har betecknat överenskommelsen som ett svek mot invandrartjejer i Jönköping. 

Uutbildningsförvaltningen i Jönköpings kommun blev anmäld till Skolverket i just det här ärendet.

Jag har även välkomnar insatser från föreningar och feministiska debattörers som bidrog till att avtalet sattes i fokus. Ansvariga behöver fundera varför ingen slagit larm tidgare, varför dröjde kritiken dröjst så länge när så många har haft kännedom om avtalet.   

- Att dela upp barn och unga i etniska och religiösa grupper är inte bara ett svek idag. Det är också ett svek mot deras framtida möjligheter. Hur ska de tjejer som mår dåligt våga söka hjälp och få den hjälpen när skolan avtalat bort rättigheterna över deras huvuden?  I bästa fall bygger avtalet på okunskap. Men detta är diskriminering av flickor. Däremot forsätter jag välkomna en dialog mellan skola och elever, hemmet, och omgivande samhälle. En dialog grundad på kunskap och inte för att befästa diskriminering eller avtala bort flickors rättigheter och möjligheter.

Barn, flickor som pojkar, ska ha samma rättigheter oavsett kön, ålder, etnisk eller religiös tillhörighet.

FN:s ambitioner ska vara högre än så.

Margot Wallström har beslutat sig för att avsluta sin nuvarande tjänst inom FN. Jag vill även här framföra mitt tack för hennes arbete. Det är samtidgt angeläget att arbetet går vidare. Så diskussionerna pågår sedan ett tag om vem som ska ersätta Wallström och vilka direktiv som ska formuleras. Jag har tidigt pekat på att det inte ska vara samma text, ambitioner ska vara högre än så. FN:s resolutioner, CEDAE och Wallströms slutsatser tillhör de som ska ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Jag har tidigare utryckt mig om mina konkreta förväntningar och åtgärder. Men jag vill komplettera med någon reflektion ikväll. En är vikten av kunskap i frågan sexuellt våld i konflikter och i relation till Internationell rätt - Folkrätten. Kvinnors brist på makt och de grundläggande orsakerna till sexuellt våld. Ta vara på erfarenheter på området, som från tjänsteleverantörer, jurister och NGO. Det som borde vara självklart, att lyssna på de utsatta kvinnorna själva är fortfarande inte det. Engagera de som arbetar inom rättsväsendet, säkerhets- och försvarsgrenar. Man har under senare år byggt upp betydande kunskap i och om FN-systemets förmåga att hantera frågor om sexualiserat våld. Men bidragande medlemsstater måste göra sin hemläxa – de utbildar personerna i sina bidragande grupper men även individuella bidrag. Och de som jobbar i en FN-systemet, i ett land, i en fredsbevarande operation måste integreras i arbetet. Risken finns alltid att arbete med jämställdhet läggs i ett eget stuprör oberoende om de tär en svensk arbetsplats eller en konflikt i ett komplicerat land. Det är relativt men det finns mönster som riskerar återkomma. Vi kan lära av varandra och att undvika att återupprepa misstag samt för att kunna nå resultat snabbare. Men man måste söka legitimitet i det samhälle man verkar. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Varför ser somliga män detta som lika självklart som jag medan andra blundar, eller i värsta fall begår övergrepp. Även mer forskning krävs kring det sexualiserade våldet i krig- och konflikter.

Men vad är då den rättslig grunden. Romstadgan har en stark och bred definition av sexualiserat våld. Något som framgår om man läser artikel 7 ”Brott mot mänskligheten” och artikel 8 ”Krigsförbrytelser”.

Artikel 7 säger att sexualiserat våld, om det ”begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet”, kan utgöra ett brott mot mänskligheten. Då inbegriper definitionen för sexualiserat våld: ”våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svårighetsgrad.”

I Artikel 8 sägs att sexualiserat våld kan utgöra en krigsförbrytelse med sexualiserat våld definierat som: ”våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en svår överträdelse av Genèvekonventionerna.” Sexualiserat våld kan utgöra krigsförbrytelse såväl under internationella väpnade konflikter som och under icke-internationella väpnade konflikter.

Att våldtäkt och andra former av sexualiserat våld kan utgöra tortyr, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och/eller folkmord har också bekräftats bland annat av stadgorna för tribunalerna för krigen i före detta Jugoslavien, ICTY och Rwanda, ICTR. Domstolen för Rwanda förlagd till Arusha, Tanzania har jag även själv besökt. Till Rwanda kom jag kort efter folkmordet.

Men ändå ingick inte sexualiserat våld när ICC fällde sin första dom mot den kongolesiska krigsherren Thomas Lubanga. Han fälldes däremot för att ha rekryterat och använt barnsoldater i konflikten i nordöstra Kongo 2002-2003. Jag känner förståelse för kritik som framkommit mot att denna dom inte inkluderade sexualiserat våld. Har man som jag rest och mött inte minst drabbade kvinnor, också barn. så har man också tagit del av uppgifter om att personer kopplade till UPC, och UPC – FPLC begått våldtäkter. ICC-domaren ska även själv ha nämnt att det förekommit sexualiserat våld men ändå blev det inte en fällande dom i denna del. Förklaringen kan vara densamma som vi så ofta möter vid sexualiserat våld, även här i ett land med fred- och rättsäkerhet. Våldtäkter utreds inte tillräckligt för att kunna inbegripas i domen eller leda till en fällande dom. Det duger inte men det är FN:s Generalsekreterare  Ban Ki-Moon också klar över.

Resolution 1325 för fler kvinnor som medlare

Har under mitt arbete som parlamentariker i Utrikesutskottet sällan mött en kvinna på ena sidan förhandlingsbordet vid en konflikt. Medling är ett värdefullt konfliktförebyggande arbete. Sverige kunde generellt bidra aktivare till medlingsarbete, vi saknar inte kompetens eller kompetenta män och kvinnor. Att vara medlare är oftast ett arbete i bakgrunden. Det är de förhandlande parterna som ska kunna träda fram i offentligheten för att presentera en uppgörelse.  

Fler kvinnor måste ges makt och inflytande och de som redan idag finns ska tas tillvara. En ambition med koppling till FN:s resolution 1325. Sverige har en Handlingsplan, vilket jag arbetat för och även kunnat välkoman. Men ändå ligger huvudsakliga tyngdpunkten i 325-processen på myndigheternas verksamhet. Regeringens politiska och diplomatiska arbete inom FN, EU, OSSE och Europarådet har inte utvärderas och ev direktiv redovisas inte. Handlingsplanen för 1325 utvärderas endast delvis. 

I riksdagen kräver vi konsekvent att 1325 skrivs in i betänkande från Utrikes- och Försvarsutskottet. Men samtidigt oroar jag min för att arbetet med 1325 blir smalt. En väga är att kräva en utökad rapportering från regeringen till riksdagen om regeringens 1325-arbete. Perspektivet med det konfliktförebyggande arbetet som inte är en direkt del av en myndighets arbete eller en militär mission får inte tappas bort.   

Jag har erfaret från kolleger i Storbritannien att regeringens där har rapporterat till parlamentet om verksamhet rörande 1325 och om utvärderingsarbetet. Men man stannade inte där utan regeringen bjöd in MP och NGO till diskussioner om regeringens arbete. När det är dags att ta ett nytt steg så finns det exempel att ta del av från andra länder. Jag är konstruktiv och vill utveckla dagens arbete. Ett steg är att en utvärdering av Sveriges Handlingsplan ska säkerställas med ledordet transparant, resultat och vi går vidare.

Allt för ofta tappas 1325 bort i det konkreta arbetet.  Vad förväntar sig Sverigesregering i möten med internationella organisationer och regeringar.  Som parlamenteriker tar jag upp vikten av 1325 i mötet med kolleger och institutioner men också att denna resolution tillsammans med 1820 också måste omsättas i praktiken. Ett mått på framgång är antalet kvinnor som medlare i konflikter.