Industrin har länge varit motorn i svensk ekonomi. Som ett exportberoende land har starka och konkurrenskraftiga storföretag bidragit till såväl sysselsättning som välfärd i vårt land. Idag arbetar omkring 600 000 inom industrin. Sedan mitten av 1970-talet har antalet sysselsatta inom industrin i princip halverats. Detta är påtagligt också för småföretagandet och bland Gnosjö-bygdens underleverantörer.
Intressant är att i en så kallad input-outputanalys gjord av Almega och Unionen är omkring 350 000 arbetstillfällen inom tjänstesektorn beroende av leveranser till industrin. Och granskar vi den industriella produktionen i Sverige kan vi också se att den kompletteras med allt mer tjänster och ökat kunskapsinnehåll. Produkten som produceras följs av serviceåtagande, programmeringsuppdateringar och kundanpassningsprogram. Uppdelning mellan industri- och tjänsteproduktion blir allt mer otydlig och irrelevant. Många av de nya jobb som växer fram inom tjänstesektorn är en direkt konsekvens av den industriella utvecklingen. Ett nog så viktigt skäl till att en stark industri även fortsättningsvis vara en viktig del i en långsiktigt hållbar tillväxtstrategi. Kopplingarna mellan industrin och tjänstesektorn har aldrig varit starkare än nu.
Funktions- eller innovationsupphandling har varit en viktig faktor bakom svenska industriella framgångar. Även om vi är en liten marknad för teknik- och innovationsdrivna företag och att investeringar i forskning och utveckling innebär en hög risk. Så finns också betydande skalfördelar i produktionen. Under många decennier kompenserades den lilla hemmamarknaden genom att staten övertog risk i stora utvecklingsprojekt, försvarsindustrin är ett tydligt exempel, men långt ifrån det enda.
Som en följd av den snabba globaliseringen och utvecklingen mot mer specialiserad och innovationsdriven tillväxt har hemmamarknadens relativa litenhet inte blivit mindre uttalad, tvärtom. Men under de senaste decennierna har också förutsättningarna för samverkan mellan stat och näringsliv förändrats. Företagen agerar idag på en väsentligt mer internationaliserad marknad. Sverige, hemmamarknaden, är inte längre det naturliga brohuvudet för kommersialisering av nya innovationer. Och näringslivets struktur är väsentligt annorlunda än för femtio år sedan. Det har skett en tydlig tyngdpunktsförskjutning när det gäller FoU-verksamhet. Små och medelstora företag står inte bara för en allt större del av de nya jobben. Även den innovativa verksamheten, FoU-investeringarna, sker i allt högre grad inom mindre företagsstrukturer. Och inom våra större internationella koncerner koncentreras FoU till några få internationella enheter, i hård intern internationell konkurrens - något som i dagarna varit tydligt inom de pågående omstruktureringarna inom läkemedelsindustrin. Något Tomas Eneroth S från Näringsutskottet tydligt har lyft fram.
Sverige behöver utveckla en modern modell för stärkt konkurrenskraft och för förbättrad samverkan mellan stat och näringsliv, och mellan akademi och näringsliv. Rimligt är att då möta den utveckling vi nu ser med att generellt öka de tillväxtdrivande statliga investeringarna i forskning, utbildning och transportinfrastruktur. Att tillsammans med näringslivet forma strategier som syftar till att optimera användningen av statens och näringslivets utvecklingsinvesteringar inom strategiska områden. Inte minst genom att samordna kunskapsspridning mellan branschernas nyckelaktörer, en förmåga som idag är svagt utvecklad.
En viktig plattform för de två sistnämnda komponenterna är att fortsätta och vidareutveckla de branschprogram som initierades 2005, program som den borgerliga regeringen avvecklat med hänvisning till att de är ett uttryck för en föråldrad syn på näringspolitik!
Den kunskaps- och kompetenslinje i näringspolitiken som tidigare socialdemokratiska regeringar initierade bryts dessvärre nu av en passiv borgerlig näringspolitik med sänkta utbildningsambitioner. Det finns ett uppenbart starkt intresse att skapa en låglönesektor på svensk arbetsmarknad.
Och vi känner moderata oviljan att satsa på annat än några få stora universitet. "Bygdehögskolor" var epitetet som moderata företrädare satte på de starka regionala högskolor som nu både bidrar med välutbildad arbetskraft starka utvecklingsmiljöer för innovationer, jag är glad att vi har Internationella Handelshögskolan i Jönköping, eller som de också heter, Jönköping International Business School (JIBS). Epitetet "Bygdehögskola" är nedlåtande och avslöjande för de som använder utrycket.
