Artikeln publicerad i Efter Arbetet:
Under veckan kom nyheten att Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva mera känd som "Lula" tillsammans med Turkiets president Abdullah Gül, undertecknat ett avtal om Irans anrikning av uran. Avtalet i sig lär bli granskad i detalj av experter inom kort men det som är offentligt är själva tanken som går ut på att Iran ska lämna ifrån sig en stor del av sitt låganrikade uran och istället få tillbaka kärnbränsle till en medicinsk forskningsreaktor. Det som är väldigt intressant att analysera för tillfället är relationen mellan avtalets stora spelare och deras hemliga agenda.
När den islamistiske Abdullah Gül kom till makten började Turkiets relationer med Iran att blomstra och Gül var snabb med att skicka signaler om utökad handelsförbindelserna med Iran trots USA:s hårda motstånd. Teheran svarade med lovord om en ljus framtid för den turkisk-iranska relationen med Abdullah Gül vid makten och inom knappa året skrevs ömsesidiga avtal på många viktiga industriella och energi- områden. Turkiet är numera försäkrad en betydande tillgång till de enorma iranska naturgasresurser till ett pris som närmast ska betraktas som "kompispris". Iran och Turkiet är utan tvekan de största aktörerna i mellanöstern och efter Turkiets 180 gradiga svängning vad gäller relationen till Israel så verkar inte Turkiets vilja att agera som medlare i den kris som uppstått kring Irans anrikning av uran särkilt anmärkningsvärt. Turkiet vill också i sammanhanget fungera som en stabil bro i relationerna mellan EU och Iran vilket skulle kunna fungera som ett vinnande kort under Turkiets pågående förhandlingar för ett EU-medlemskap.
Däremot är jag övertygad om att många ögonbryn höjdes när Lulas namn dök upp i sammanhanget. Lula är en respekterad och pragmatisk ledare för ett av världens mäktigaste industriländer. Han har som en sann socialdemokrat valt att fokusera all sin politiska kraft på förbättring av landets ekonomi och välfärdens utveckling och hans målmedvetna arbete har lett till att Brasilien verkligen fått den viktiga plats som landet förtjänar internationellt.
Avståndet mellan Brasilien och Iran är betydande både geografiskt, kulturellt och historiskt och ländernas handelsutbyte är näst intill utan betydelse i förhållande till ländernas storlek och folkmängd. Brasilien har dessutom till skillnad från många andra stora industriländer inget behov av billig olja från Persiska viken där Irans roll och makt inte kan undgå någon. Hur kunde då Lula efter mindre än sjutton timmars intensiv avtalsförhandling få till en uppgörelse som de mäktigaste ledarna inklusive FN och IAEA misslyckats med under fem års tid kan man fråga sig.
Faktum är att Lula befinner sig i slutet av sin andra och sista mandatperiod. Det är ingen hemlighet i FN:s korridorer att Lula redan påbörjat en kraftsamling och mer eller mindre öppen kampanj för att få medlemsländernas stöd inför kommande val av posten som FN:s Generalsekreterare. Det fick jag personligen höra under min senaste visit i egenskap av riksdagsledamot.
För att kunna uppnå målet måste ju han visa fram fötterna på den stora internationella arenan. Och vad passar bättre än att med några snabbvisiter i drakens fäste (värt att nämna är att Lula numera tillhör de fåtal ledare som fått besöka Irans högste ledare Khamenei personligen) få till ett avtal som i princip lugnat ner ledarna för de andra giganterna i säkerhetsrådet. Ryssland och Kina som efter hårda påtryckningar från Obama och EU, precis var på väg att ändra sina vänliga inställningar till Iran har nu fått väldigt goda skäl att inte behöva offra sina viktiga relationer med Teheran. Lula försöker slå två flugor i en smäll, dels att skynda på Brasiliens tillträde som permanent medlem i säkerhetsrådet och dels få uppmärksamhet och sympati av världens ledare inför kommande utnämning av det prestigefyllda jobbet som FN:s högste chef. Mina år i Riksdagens utrikesutskott har lärt mig att diplomatin på den internationella arenan är alltid förenad med stora risker. Man ger och man tar men alla parter är förpliktade att agera utifrån sitt lands geopolitiska, ekonomiska och militära intressen. Kommer de risker som Lula och Abdullah Gül tar genom att skaka hand med den kraftigt försvagade regimen i Iran att betala sig bra för de inblandade? Jag ställer mig tveksam till detta. Min bedömning är att Ahmadinejad och hans vapendragare återigen försöker vinna tid och samtidigt orsaka en djup splittring i FN:s säkerhetsråd. I slutändan är risken överhängande att både Turkiet och inte minst Brasilien med Lula i spetsen står där som de stora förlorarna samtidigt som Teheranregimen åter igen får stå där trotsig och fortsätta med sina provokationer mot världssamfundet.
De miljontals frihetskämpande iranierna i Iran och alla vi som hoppas och tror på fred i Mellanöstern förtjänar lyhördhet från världens ledare, inte sympati och olika "Quick fix" som i slutändan förlänger den fundamentalistiska Teheranregimens livslängd vid makten.
Carina Hägg
