När Turkiets författningsdomstol nyligen förbjöd DTP, Demokratik Toplum Partis.och bannlyste dess ledare från all politisk verksamhet i fem år var vi många som reagerade. Min fb-status "Författningsdomstolen förbjuder DTP och PKK-vänner även här går i taket men ev personkopplingar med terrorism ska självfallet granskas. Däremot är det inte min väg att upplösa politiska partier. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogans politiska linje försvåras också av domen" fick PKK vänner, som jag förutsett, att gå i taket, men också att dämpa sig.
Och de högerpolitiker som vill se en Författningsdomstol även i Sverige kände sig obekväma. För domstolens enhälliga beslut innebar att DTP:s tillgångar skulle beslagtas och att dess 37 parlamentsledamöter förbjöds att arbeta politiskt i fem år. Domstolen hävdar att DTP är den politiska grenen av den kurdiska separatistgerillan PKK, som under året deltagit i strider med turkiska soldater.
DTP som sedan tidigare anklagats för en koppling till PKK har inte distanserat sig från PKK våld. DTP har en observatörsplats i Socialistinternationalen. Socialistinternationalen tog för en tid sedan ställning för att Republikanska Folkpartiet CHP skulle utsättas för en särskild granskning om partiet lever upp till de demokratiska värden som SI står för. Den proscessen bör fortsätta.
Media brukar presentera DTP som det kurdiska partiet. Och utan tvekan är partiet helt dominerat av kurder. DTP är ett pro-kurdiskt parti. Men då jag utgår från att DTP vill vara mer än ett etniskt parti så skulle jag välkomna även en debatt om partiets politiska program. Bakgrunden är kurdernas långa kamp för vad som borde vara självklara rättigheter. Vi som vill veta mer har läst Ingmar Karlssons bok "Kurdistan landet som icke är. Karlsson är fd generalkonsul i Istanbul och kommer från Burseryd i grannkommunen.
Nu hade TV-sändningar startats i Ankara, kurdiska samhällen får bra kurdiska namn och politiken gett nya möjligheter kom den olyckliga domen. Och jag har upplevt på besök i Turket att det finsn en ny öppenhet att tala om kurdernas situation men även andra minoriteter som armenier och assyrier/syrianer. Även om jag är medveten om att mycket återstår. Jag har berättat om hur samer historiskt har behandlats i Sverige och det finns fler exempel och långt värre exempel från Euroaps och Turkiets egen historia som vi ska dra lärdom av för framtiden.
Domen är ett stort avsteg från den väg vi vill att Turkiet ska vandra för att uppfylla de kriterier som ett EU-medlemskap kräver. Domen är ett bakslag för den turkiska regeringen som tagit en rad steg för att stärka kurdernas rättigheter, något som är ett krav från EU för Turkiets medlemskap. Turkiets regerande parti AKP har också nära i tiden erfarenheter av liknande hot om förbud.
Leyla Zana var länge fängslad och ett fall riksdagens tvärpolitiska MR-grupp vid upprepade tillfällen vädjade för. Efter uppståndelse, ilska och besked om att DTP ledamöter i parlamentet skulle lämna sin uppdrag hände något. Som väntat lämnade de 19 ledamöterna inte de parlamentet i protest mot Författningsdomstolens beslut. Istället valde de att tacka ja till ett erbjudande om att gå med i Freds- och demokratipartiet, BDP.
- Det viktigaste för oss är vår demokratiska strävan. Våra väljare och landet har bett oss att stanna i parlamentet, sade DTP-ledaren Ahmet Türk, som till skillnad från de andra ledamöterna förbjudits att arbeta politiskt.
Konstitutionen behöver förändras. För mig är det klart att domslutet gynnar extrema krafter och försvårar reformarbetet. Det är nu viktigt att stödet för de nödvändiga reformerna och ett framtida turkiskt EU-medlemskap är fortsatt starkt. Reformer utgör den hållbaraste vägen för att stärka kurdernas rättigheter liksom mänskliga rättigheter generellt i Turkiet.
Jag vill se Turkiet som medlem i EU. Men det är innebär samtidigt en politisk linje som kräver tydlighet och samverkan. Medan ropen om bojkott varken främjar minoriteterna, Turkiet eller oss i EU. Att ropen på bojkott hörts förut visar bara idag att det varit en klok politik att inte lyssna till de kraven. Men för Turkiet var domen ett bakslag i dess strävan att gå med i EU.
Och jag förvånas hur lätt svenska politiker från hela det politiska fältet gör sig till tolk för extrema grupper som inte tar avstånd från våld och terror. Men de i Turkiet som inte vill se reformer välkomnar förstås dessa röster. Och vips så har ytterkanterna i turkisk politik än en gång omfamnat varandra. I Ankara undras det nog över spretigheten i den svenska debatten.
Och när jag möter sekulära fundamentalister känner jag ofta att debatten i EU länderna hamnat på fel utgångspunkt. Räddast för högermuslimer är andra muslimer. De är rädda för religiös extremism på sammas sätt som vi kristna kan skrämmas av högerkristnas politik. Två grupper högerut som alltför ofta förenas i arbetet mot kvinnors rättigheter som människor.
