Jag har sett jorderrosionen, oron för tilltagade torka och när regnen kommer är det med en kraft som förstör smt behovet att övergå till andra grödor. Det krävs öppenhet och demokratiskt arbete mer eller mindre i alla länder för att hantera dessa utmaningar. Situationen är alamerande. Etiopien som jag besökte nyligen anges som det 12 mest påverkade landet i världen och i Burkina Faso där nästan alla är jordbrukare säger man sig redan märka klimatförändringen. Men jag såg även solcells projekt och försöksodling av växter.
Men behovet av konkreta åtgärder och teknisk tillämpning i de allra fattigaste länderna nonchalers fortfarande. Afrika får inte komma i skymundan under FNs klimatmöte i Köpenhamn i december.
Debatterna har tenderat att fokusera kring klimatpåverkan hos oss. I och för sig inte så konstigt men det räcker inte. Och det blev påtagligt i vårt offentliga rum när kyrkorna klockor ringde in i lördags för att vi inte längre fram behöva ringa ut för klimatet. Vi här i Värnamo såväl i Rosenbad som globalt behöver påminnas om att Afrika är den kontinent som har bidragit minst till uppkomsten av klimatförändringar, men som drabbas hårdast av dess förödande konsekvenser.
Afrikas sårbarhet förvärras av dess geografiska läge, känsliga vattenresurser, ohållbara jordbruksmetoder och exploatering. Avskogning leder till jorderosion och förlorad marknäring. Konflikterna ökar när samhällen tvingas slåss om krympande resurser. Utökade ödemarker leder konsekvent till konflikter och förflyttningar, då befolkningen tvingas konkurrera om bristfälliga tillgångar av naturresurser.
Konflikterna i Darfur, Somalia och Elfenbenskusten är alla delvis orsakade av brist på jordbruksmark och beten. Afrikas utvecklingspotential kan förverkligas med kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarna konsekvenser. Genom att återplantera i stället för att avskoga går det att skapa kolsänkor, förbättra vattenbalans och mikroklimat. Detta skulle också, på ett uthålligt sätt, gynna jordbruk och livsmedelsförsörjning såväl som klimatet.
Sett i ett historiskt perspektiv, så bär Europa ansvar för Afrikas lidande. Slavhandel, kolonialism och exploatering har lämnat spår i Afrikas sårbara stater. Nu ser vi ett nytt geopolitiskt spel om råvaror på många håll. Klimatförändringarna kan betraktas som en ytterligare katastrof som den rika världen orsakat Afrika.
Inom vår socialdemokratiska familj finns dialoger. Och inom parlamenteriska nätverk pågår en dialog mellan afrikanska och europeiska politiker kring klimatfrågor. AWEPA (European Parliamentarians with Africa)har en dialog som bygger på ett samarbete mellan AWEPA och det Panafrikanska parlamentet och andra betydelsefulla parlamentariska aktörer, som tog sin början i Nairobi i augusti 2008. Som ett resultat av detta initiativ, har internationella konferenser ägt rum i Nairobi, Kapstaden, Paris, Prag, Dakar och Stockholm. Diskussionerna mellan afrikanska och europeiska parlamentariker har lett fram till konkreta handlingsplaner kring klimatåtgärder, sedda i ett nord/syd perspektiv och med särskild fokus på Afrika. Andra parlamentariska nätverk såsom GLOBE (Global Legislators Organisation), PGA (Parliamentarians for Global Action) och PNoWB (the Parliamentary Network of the World Bank) deltar i dialogen.
Men om målet att få upp Afrika högre på Köpenhamnsmötets agenda ska lyckas är ännu osäkert. Och jag minns Statsminister Reinfeldt förbluffande ord i början av mandatperioden om att det vara Afrikas tur att ta ansvar. Sedan har han rest världen runt och tonat ner förväntningarna på resultat och därmed sig själv. Så nu talas det redan om ett nästa möte i Mexiko.
Att NGO bidrar till information visade nyligen en undersökning. Och inte minst parlamentariker i Afrika behöver resurser för att skapa medvetenhet på lokal och nationell nivå kring hur hållbara jordbruksstrategier kan användas för att bemöta förändrade väderförhållanden och andra miljöförändringsfaktorer. Och som förhandlingsaktörer har alla länder en roll att spela i klimatpolitiken.
Men att begränsa klimatförändringarnas påverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser kostar pengar. Nu ser det ut som om medle för klimatinsatser bara ska plckas om från andra ändamå som för kvinnors rättighter. Och även om kvinnor i Afrika är jordbrukare så kan det åter bli män som får del av ev teknikstöd och ny kunskap. Med otydliga förpliktelserna och utan genderanalys finns oron för att kvinnorna åter ska ställas åt sidan och kampen mot fattidomen därmed kan komma att fördröjas.
Det är tid för EU och Afrika att inse det gemensamma ansvaret för Afrikas utveckling. Det krävs handling nu och inga bekväma målsättningar från ordförandelandet regeringen Reinfeldt
