Abbas Vaez-Tabasi, talesman för Irans högste andlige ledare Ali Khamenei. har uttalat att
– De som ligger bakom upproret är mohareb (Gudsfiender) och lagen är mycket tydlig när det gäller bestraffning av en mohareb.
Vi hör män placeras sig sjävla bredvid GUD. Män som räds en öppen debatt pekar ut såväl iranier som kritiker utifrån, män och kvinnor, som Gudsfiende. Högermuslimer som låter som de jag hört i Stockholms förort. Men såväl i Iran som här representera de inte majoriteten muslimer heller. En stat ska vara sekulära och tron privat. Irans regim har lika lite rätt som den högerkristna Bush att göra sin tolkning av en tro till övergripande politik. Men Bush kunde röstas bort. Medan iranierna har hållit hårt kritiskerade val med känt resultat.
Hemsidan Rahesabz uppger att journalisterna Mashallah Shamsolvaezin och journalisten Morteza Kazemian samt kvinnorättsaktivisten Mansoureh Shojai tillhör de som gripits.
Ingår skrev jag om att Nobelpristagaren Shirin Ebadis syster doktor Nooshin Ebadi, som inte är känd som aktevist hade arresterats. Men jag skrev även om oron över vad som unde hända idag? Nu kom ett av svaren - hot om dödstraff.
Sveriges ordförandeskap i EU kunde gjort mer men också att Utrikesminister Carl Bildt man kan göra mer. Att regeringen nöjer sig med att via ett statsråds blogg recensera händelserna i Iran är svagt. Ännu väntar jag på Utrikesminister Carl Bildts stöd till kvinnorörelsen. Tvärtom drar regeringen ner stöd till organisationer i Sverige som vill vara samverkanspartners med iranska mr-försvarare. Ambassaden har inte förstärkts. Iniativ låter vänta på sig medan värdefull tid rinner bort.
Rapporteringen från Teheran visar på en allt mer stressad regim. Fd presidentkandidat Mousavis brorson sköts ihjäl i söndags. Osäkerhet om var hans kroppen befinner sig understryker obehaget för vad som sker. Efter 30 vid makten är den försvagade legitimiteten uppenbar.
Den avgörande frågan är vad som blir nästa steg, säger Ardalan Shekarabi, socialdemokratisk politiker med iranska rötter.
Sammanstötningar i Theran men också från några andra stöder kommer rapporter om oroligheter. Och då har senaste året präglatas av oroligheteret. Våldtäkter och tortyr i fängelserna demaskerar regimen. Och kontrollen i sammhället mot de egna medborgarna blir allt hårdare. Media och social media begränas av den allt hårdare censuren. Och jag hörde att Revolutionsgardet har köpt upp landets mobilnät.
Ska Sverige aktivt kunna främja yttrandefrihet och pressfrihet krävs att politiken följer med när ny teknik som sociala medier och opinionsbildning på nätet. Vi använder i dag såväl e-post, bloggar, Facebook och Twitter i en alltmer ökande omfattning – nya vägar för kommunikation som också visat sig kunna tränga förbi regimers kontrollerande ögon. När regeringens sätter företagens konkurrens först ifrågasätter jag om det är den långsiktigt hållabara vägen ens för företagen. Konsumenter kan snabbt skifta över till att använda sin konsumentmakt mot förtryck.
Den kamp vi ser för demokrati och mänskliga rättigheter är fullständigt berättigad. En dragkamp inom regimens egen krests tycks också förekomma mellan de hårdföra och de som vill vissa förändringar.
Inte ens shahen dödade sina landsmän under Ashura, sa oppositionspolitikern Mehdi Karroubi. Flera personer har dödats av säkerhetsstyrkorna. Hundratals har fängslats. Repressionen fotsätter öka. Just nu ser det dystert ut för en fredlig reformering av Iran. Det är den vägen som skulle ha det breda stödet. Men vilken väg kan iranier nu pressas in på?
Fördömande upprepas. Jag uttrycka mitt fulla stöd för de som kämpar för demokrati i Iran. Har förväntningar på direktiv till EU-ambassader. Mänskliga rättighter ska respekteras.
Utrikesminister Carl Bildt, EU och omvärlden kan göra mer.
onsdag 30 december 2009
måndag 28 december 2009
Som foten av en mockasin på granit - Sabuni
Det svenska EU-ordförandeskapet rinner ut. Men Jämstäldhetsminister Nyamko Sabuni avtryck under ordförandeskapet är lika tydligt som foten av en mockasin på granit. Sabuni har som Jämställdhetsminister inte drivit några tydliga sakfrågor, inte tagit några initiativ och inte lyckats nå någon märkbar framgång för sitt ansvarsområde. Framgången för Sabuni blir att ha lyckats förändrat bilden av Sverige från ett land där jämställdhet prioriteras till något för den enskilda att fixa själv vid köksbordet. En förskjutning från politiskt ansvar till den privata sfären som innebär en tydlig nedprioritering och i många fall en bortprioritering.
Samtidigt har Fp har en lång tradition av jämställdhetssträvan, om än inte för breda samhällsgrupper, så detta är ännu ett stort svek mot kvinnorörelsen. Jag varnade redan innan såväl valet 2006 som inför ordförandeskapet för att Fp sålt ut jämställdhetsfrågorna för maktens taburetter. Däremellan låg Sveriges ordförandeskap i Europarådet med sina dystra erfarenheter.
Så när utvärderingar snart ska göras blir det centralt att leta efter konkreta resultat. Men redan nu har vi ett bekymmersamt facit i handen.
Sverige hade goda förutsättningar att framgångsrikt kunna leda EUs jämställdhetsarbete på ett sätt som skulle kunna bidra till långsiktiga resultat. Men nu kommer istället de möjligheter som inte togs till vara att påverka EU långsiktigt. Sabuni krängde snabbt av Sverige ledartröjan. Och kraften i alla enskildas, organisations representanter, myndigheter och konstruktiva regeringsrepresentantes i Europa togs inte tillvara.
Regeringen har även snålat med medel och platser i delegationer. Man har hållit information hårt intill sig för att undvika en öppen debatt. Kvinnorörelsen har sammantaget behandlats styvmoderligt.
Att Sveriges regering skulle klara det bättre än Tjecken var väntat. När deras regering kollapsade under Tjeckens ordförandeskap hade det förvånat om Sverige inte fått bättre förutsättningar. Jag mötte även tjeckiska kvinnor som berättade om hårt trängda jämställdhetsfrågor men också hur svårt det var för dem att driva på jämställdhetsfrågor såväl i parlamentet som i respektive parti. Även de kvinnorna hoppades på Sveriges ordförandeskap. Och att mindre länder kan leda EUs jämställdhetsarbete framgångsrikt visade vårt tidigare ordförandeskap. Men då hade vi en S-regering med en feminist som jämställdhetsminister.
Att vara jämställdhetsminister innebär att inte alltid själv synas. Ministern ska driva på sina kolleger så att de lägger fram jämställdhetsförslag på sina respektive ansvarsområden samt följer upp konsekvenserna av tidigare beslut. Som exempel skulle Finansminister Borg tagit med brister i jämställdhet i sin analys av finanskrisen, Justitieminister Beatrice Ask skulle tillsett att konventionen mot trafficking hade ratificerats, Utrikesminister Carl Bildt skulle stött kvinnorörelsen i Iran, Miljöminister Andreas Carlgren skulle i Köpenhamn tagit hänsyn till hur klimatförändringarna påverkar de fattigaste av det fattiga - kvinnorna och Arbetsmarknadsminister och Sven Otto Littorin skulle dragit slutsatser av diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden.
Och regeringen har vägrat att tala om sexköpslagen likaså abortfrågan. Av den utlovade lagstiftnings mot tvångsäktenskap blev det inget. Bolagen får fortsätta styras av män trots kritik även utifrån. Med låga ambitioner redan på hemmaplan är det svårt att pressa på andra för förändring. Och har ni hört att regeringen har några ambitioner för det nya europeiska jämställdhetsinstitutet EIGE (European Institute for Gender Equality).
Jag hade gärna sett att statsministern för ordförandelandet Sverige överraskat mig med att regeringen gått före på åtminstone något jämställdhetsområde.
Statsministern beskriver hur han flugit över 27 varv runt jorden men jag vill veta vad hans mfl ministrars resande betytt för Sveriges, Europas och världens kvinnor mer än de många möterna med flygvärdinnor. Så när utvärderingen snart ska göras är det centralt att leta efter konkreta resultat inom de av Sabuni och regeringen inte minst inom de av de själva prioriterade områdena.
Toppmöte efter toppmöte har rullat förbi utan skärpa i jämställdhetsmanus. Och oron för att Barosso ska ge gentjänster till vännerna i katolska sekten Opus Dei har varit obesvarad.
Lissabonfördraget är på plats och den nya EU-kommissionen tillträder i början av nästa år. Kommissionärerna utses av ministerrådet för fem år i taget och ansvarar för EU:s budget, lagstiftning och uppföljning. Alla 27 medlemsländer utser varsin kommissionär men än så är kommissionen preliminär. EU-parlamentet ska också godkänna dem efter den obligatoriska utfrågningen. Där kommer valet av frågor att bli viktiga men hur tuffa kan vi förvänta oss att ett blåare EU-parlament kommer att vilja vara.
Tillsättningen av de nya toppjobben gav en möjlighet för att ge EU en efterlängtad omstart för jämställdhetspolitiken. Men när Herman Van Rompuy, Belgien känd för negativa uttalande om abort kommer att leda ministerrådet sjönk förväntningarna. När sedan det katolska Malta blir ansvarigt för EU:s hälsofrågor och homofoba Lettland får ansvar för biståndet känndes det istället chockerande. Sveriges nästa EU-kommissionär Cecilia Malmström har i uppgift att tillse att homo- och heterosexuella par har samma möjligheter att röra sig fritt i Europa. Där menar jag att hon kan spela en konstruktiv roll. Men Malmström ingår i samma regering, för samma politik och är partikamrat med Jämställdhetsministern - så på jämställdhetsområdet har hon allt kvar att bevisa i sin kommande roll som kommissionär.
Minns ni Joe Borg en maltesisk EU-kommissionär med med ansvar för fiske och sjöfart. Han ansvarade inledningsvis för utvecklings- och biståndsfrågor vilket vi då framgångsrikt protesterade emot. Istället för ansvar för kvinnors rättigheter fick han ansvar för de mer för honom lämpliga fiskefrågorna.
Jämställdhetsministern har däremot inte sagt något annat än, ja, ja, ja till de portföljer som tilldelas medlemsländernas kandidater till kommissionen genom Reinfeldts samordning. Ändå sålde Reinfeldt snabbt ut SRHR-frågorna inklusive abortfrågan till Malta. Och åndå lovade Fp så sent som under EU-valet att prioritera aborträtten inom EU men redan nu kom resultatet till väljarna. Kvinnors rättigheter har än en gång sålts ut av Fp för maktens taburetter.
I avsaknad av positiva resultat från Sverige går nu ansvaret snart över till till Spaniens premiärminister Zapatero. Han har redan börjat kommunicera en tydlig dagordning där Jämställdhet är en av de tydligt prioriterde frågor som ska sättas i fokus.
Samtidigt har Fp har en lång tradition av jämställdhetssträvan, om än inte för breda samhällsgrupper, så detta är ännu ett stort svek mot kvinnorörelsen. Jag varnade redan innan såväl valet 2006 som inför ordförandeskapet för att Fp sålt ut jämställdhetsfrågorna för maktens taburetter. Däremellan låg Sveriges ordförandeskap i Europarådet med sina dystra erfarenheter.
Så när utvärderingar snart ska göras blir det centralt att leta efter konkreta resultat. Men redan nu har vi ett bekymmersamt facit i handen.
Sverige hade goda förutsättningar att framgångsrikt kunna leda EUs jämställdhetsarbete på ett sätt som skulle kunna bidra till långsiktiga resultat. Men nu kommer istället de möjligheter som inte togs till vara att påverka EU långsiktigt. Sabuni krängde snabbt av Sverige ledartröjan. Och kraften i alla enskildas, organisations representanter, myndigheter och konstruktiva regeringsrepresentantes i Europa togs inte tillvara.
Regeringen har även snålat med medel och platser i delegationer. Man har hållit information hårt intill sig för att undvika en öppen debatt. Kvinnorörelsen har sammantaget behandlats styvmoderligt.
Att Sveriges regering skulle klara det bättre än Tjecken var väntat. När deras regering kollapsade under Tjeckens ordförandeskap hade det förvånat om Sverige inte fått bättre förutsättningar. Jag mötte även tjeckiska kvinnor som berättade om hårt trängda jämställdhetsfrågor men också hur svårt det var för dem att driva på jämställdhetsfrågor såväl i parlamentet som i respektive parti. Även de kvinnorna hoppades på Sveriges ordförandeskap. Och att mindre länder kan leda EUs jämställdhetsarbete framgångsrikt visade vårt tidigare ordförandeskap. Men då hade vi en S-regering med en feminist som jämställdhetsminister.
Att vara jämställdhetsminister innebär att inte alltid själv synas. Ministern ska driva på sina kolleger så att de lägger fram jämställdhetsförslag på sina respektive ansvarsområden samt följer upp konsekvenserna av tidigare beslut. Som exempel skulle Finansminister Borg tagit med brister i jämställdhet i sin analys av finanskrisen, Justitieminister Beatrice Ask skulle tillsett att konventionen mot trafficking hade ratificerats, Utrikesminister Carl Bildt skulle stött kvinnorörelsen i Iran, Miljöminister Andreas Carlgren skulle i Köpenhamn tagit hänsyn till hur klimatförändringarna påverkar de fattigaste av det fattiga - kvinnorna och Arbetsmarknadsminister och Sven Otto Littorin skulle dragit slutsatser av diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden.
Och regeringen har vägrat att tala om sexköpslagen likaså abortfrågan. Av den utlovade lagstiftnings mot tvångsäktenskap blev det inget. Bolagen får fortsätta styras av män trots kritik även utifrån. Med låga ambitioner redan på hemmaplan är det svårt att pressa på andra för förändring. Och har ni hört att regeringen har några ambitioner för det nya europeiska jämställdhetsinstitutet EIGE (European Institute for Gender Equality).
Jag hade gärna sett att statsministern för ordförandelandet Sverige överraskat mig med att regeringen gått före på åtminstone något jämställdhetsområde.
Statsministern beskriver hur han flugit över 27 varv runt jorden men jag vill veta vad hans mfl ministrars resande betytt för Sveriges, Europas och världens kvinnor mer än de många möterna med flygvärdinnor. Så när utvärderingen snart ska göras är det centralt att leta efter konkreta resultat inom de av Sabuni och regeringen inte minst inom de av de själva prioriterade områdena.
Toppmöte efter toppmöte har rullat förbi utan skärpa i jämställdhetsmanus. Och oron för att Barosso ska ge gentjänster till vännerna i katolska sekten Opus Dei har varit obesvarad.
Lissabonfördraget är på plats och den nya EU-kommissionen tillträder i början av nästa år. Kommissionärerna utses av ministerrådet för fem år i taget och ansvarar för EU:s budget, lagstiftning och uppföljning. Alla 27 medlemsländer utser varsin kommissionär men än så är kommissionen preliminär. EU-parlamentet ska också godkänna dem efter den obligatoriska utfrågningen. Där kommer valet av frågor att bli viktiga men hur tuffa kan vi förvänta oss att ett blåare EU-parlament kommer att vilja vara.
Tillsättningen av de nya toppjobben gav en möjlighet för att ge EU en efterlängtad omstart för jämställdhetspolitiken. Men när Herman Van Rompuy, Belgien känd för negativa uttalande om abort kommer att leda ministerrådet sjönk förväntningarna. När sedan det katolska Malta blir ansvarigt för EU:s hälsofrågor och homofoba Lettland får ansvar för biståndet känndes det istället chockerande. Sveriges nästa EU-kommissionär Cecilia Malmström har i uppgift att tillse att homo- och heterosexuella par har samma möjligheter att röra sig fritt i Europa. Där menar jag att hon kan spela en konstruktiv roll. Men Malmström ingår i samma regering, för samma politik och är partikamrat med Jämställdhetsministern - så på jämställdhetsområdet har hon allt kvar att bevisa i sin kommande roll som kommissionär.
Minns ni Joe Borg en maltesisk EU-kommissionär med med ansvar för fiske och sjöfart. Han ansvarade inledningsvis för utvecklings- och biståndsfrågor vilket vi då framgångsrikt protesterade emot. Istället för ansvar för kvinnors rättigheter fick han ansvar för de mer för honom lämpliga fiskefrågorna.
Jämställdhetsministern har däremot inte sagt något annat än, ja, ja, ja till de portföljer som tilldelas medlemsländernas kandidater till kommissionen genom Reinfeldts samordning. Ändå sålde Reinfeldt snabbt ut SRHR-frågorna inklusive abortfrågan till Malta. Och åndå lovade Fp så sent som under EU-valet att prioritera aborträtten inom EU men redan nu kom resultatet till väljarna. Kvinnors rättigheter har än en gång sålts ut av Fp för maktens taburetter.
I avsaknad av positiva resultat från Sverige går nu ansvaret snart över till till Spaniens premiärminister Zapatero. Han har redan börjat kommunicera en tydlig dagordning där Jämställdhet är en av de tydligt prioriterde frågor som ska sättas i fokus.
Så har regeringen prioriterat ner aborträtten
Nalin Pekgul och Carina Hägg S-kvinnor, Esabelle Dingizian Mp och Marianne Ericsson V skriver tillsammans:
Borgarnas politik uppvisar många exempel på att kvinnor och flickor kliva åt sidan när de "stora" politiska frågorna ska behandlas. Det gäller inrikespolitiken såväl som utrikespolitiken.
Med den marknadsliberala ideologin som drivkraft strävar regeringen tillsammans med sina politiska meningsfränder i kommuner och landsting att utvidga den än så länge begränsade marknaden för välfärdstjänster. Frågan har hög prioritet, välfärdstjänsterna utgör en betydande del av BNP. Hinder på vägen undanröjs utan betänkligheter. Hänsynslösheten blev tydlig under den privatisering av primärvård och öppen psykvård som forceras fram i Stockholms läns landsting. Flickor och kvinnor hör till dem som får kliva åt sidan. Vad vi befarade redan från början framstår nu som uppenbart för alla; privatiseringen resulterar i en segmentering av vården på religiös eller etnisk grund. En valfrihetsreform säger det moderata sjukvårdslandstingsrådet men för kvinnor som lever i patriarkala eller religiösa miljöer kan familjens frihet att välja en vårdcentral på religiös/etnisk grund innebära en mycket stor inskränkning av den personliga friheten. För de unga kvinnorna och för flickorna kan det få förödande konsekvenser. Det har nämligen visat sig att just primärvården förmår fånga upp deras problem; ett samtal om magont eller huvudvärk har ofta blivit ingången till fortsatt stöd för unga människor som lever under stor press i strikta introverta miljöer. Ett sammanhängande problem är den negativa inställningen till preventivmedel och abort som finns i vissa religiösa kretsar. Om ledning och personal vid en vårdcentral delar denna negativa inställning är det svårt att tänka sig att det inte skulle färga av sig hur de bemöter kvinnor som söker abort eller vill få råd om preventivmedel.
Denna höst har utrikespolitiken dominerats av Sveriges ordförandeskap i EU. Regeringen Reinfeldt gick in för uppgiften med höga ambitioner och kunde dessutom glädja sig åt att ordförandeskapet inföll under ett ovanligt händelserikt halvår. Under hösten har vi läst och hört mycket om den finansiella krisen, Lissabonfördraget, Köpenhamnskonferensen och tillsättandet av viktiga poster. Vi har förstått att statsminister Reinfeldts förhandlingsförmåga låg bakom den balanserade utnämningen av en brittisk kvinna från labour som EU:s "utrikesminister" och en belgisk man med konservativa värderingar och därtill djupt troende katolik som permanent ordförande. Det har däremot talats och skrivits betydligt mindre om att andra halvåret 2009 kunde bli ett avgörande år för kvinnors rättigheter och om den insats EU:s ordförande skulle kunna göra i frågor som berör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).
Reproduktiv hälsa blev ett internationellt betydelsefullt begrepp när den internationella befolkningskonferensen i Kairo (IPCD), 1994, för första gången kopplade samman befolkningstillväxten med kvinnors rättigheter och livsvillkor. I det femte av FN:s åtta tidsbestämda och kvantifierade millenniummål från år 2000 ingår förbättrad mödrahälsa, med tillgången på mödravård, preventivmedel och förekomsten av ungdomsgraviditeter som indikatorer. Bushregimens vägran att lämna biståndsmedel till organisationer som arbetar med information eller rådgivning om abort blockerade emellertid effektivt den rika världens bistånd till de fattiga länderna.
Under andra halvåret 2009 uppstod ett ovanligt gynnsamt läge för en kraftfull internationell uppslutning kring Kairomötets handlingsplan och uppfyllande av det femte millenniummålet. EU fick ett ordförandeland med internationellt renommé av engagemang och kunskap i SRHR-frågor. Med Barack Obama som president i USA och Hillary Clinton som utrikesminister hade USA återkommit som en stark aktör för kvinnors rättigheter. Biståndsrestriktionerna från Bushregimen hade tagits bort. Smolk i glädjebägaren var dock att EU:s insatser kan hämmas av det starka motståndet mot säkra och legala aborter från medlemsländer där den katolska kyrkan har en stark ställning.
Nu är det bara en månad kvar, vad gör Regeringen? Biståndsminister Gunilla Carlsson hävdar att Sverige som ordförandeland varit särskilt mån om att se till att SRHR inklusive mödrahälsa och jämställdhetsfrågor lyfts. I sitt tal den 12 oktober 2009 på Sida exemplifierar hon med ett tal, ett evenemang och ett informationsmaterial.
Talet hölls samma dag i New York av statssekreterare Joakim Stymme med anledning av att FN firade 15-årsdagen av Kairokonferensen. Han talade å hela EU:s vägnar och betonade att tillgången till information och hälsovård som berör den reproduktiva hälsan måste bli mer omfattande om handlingsplanen från Kairomötet och det femte milleniummålet ska uppfyllas. Med andra ord, ska alla kvinnor, även de som bor i den tredje världen ha tillgång till preventivmedel, säkra aborter och bra mödravård.
Evenemanget hölls den 22-24 oktober när Sverige var värd för European Development Days. SRHR-frågor lyftes vid flera av de arrangemang som ingick i programmet.
Informationsmaterialet som är lättillgängligt handlar om SRHR och ska vara ett stöd i dialoger med mottagare och givare av utvecklingsbistånd.
Snart är det dags att utvärdera det svenska ordförandeskapet. Blev det ett genombrott för SRHR-frågorna i praktisk biståndspolitik 15 år efter Kairokonferensen? Har rätten till säker abort stärkts? Eller blev det i slutänden inte så mycket över till flickorna och kvinnorna sedan den finansiella krisen och klimatet fått sitt och EU en permanent ordförande. Kan det t o m vara så olyckligt att önskemål från de EU-länder som står för det starkaste abortmotståndet vägdes in i de förhandlingar som resulterade i att EU:s ordförande blir den konservative djupt troende katoliken Herman Van Rompuy? Vilken inställning har Van Rompuy i abortfrågan? Om allt detta vet vi som befann oss utanför förhandlingsrummen naturligtvis ingenting. Vi ser därför fram emot regeringens egen beskrivning av hur det i praktiken gick till när SRHR-frågorna lyftes.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/28/s-har-regeringen-prioriterat-ner-abortr-tten
Borgarnas politik uppvisar många exempel på att kvinnor och flickor kliva åt sidan när de "stora" politiska frågorna ska behandlas. Det gäller inrikespolitiken såväl som utrikespolitiken.
Med den marknadsliberala ideologin som drivkraft strävar regeringen tillsammans med sina politiska meningsfränder i kommuner och landsting att utvidga den än så länge begränsade marknaden för välfärdstjänster. Frågan har hög prioritet, välfärdstjänsterna utgör en betydande del av BNP. Hinder på vägen undanröjs utan betänkligheter. Hänsynslösheten blev tydlig under den privatisering av primärvård och öppen psykvård som forceras fram i Stockholms läns landsting. Flickor och kvinnor hör till dem som får kliva åt sidan. Vad vi befarade redan från början framstår nu som uppenbart för alla; privatiseringen resulterar i en segmentering av vården på religiös eller etnisk grund. En valfrihetsreform säger det moderata sjukvårdslandstingsrådet men för kvinnor som lever i patriarkala eller religiösa miljöer kan familjens frihet att välja en vårdcentral på religiös/etnisk grund innebära en mycket stor inskränkning av den personliga friheten. För de unga kvinnorna och för flickorna kan det få förödande konsekvenser. Det har nämligen visat sig att just primärvården förmår fånga upp deras problem; ett samtal om magont eller huvudvärk har ofta blivit ingången till fortsatt stöd för unga människor som lever under stor press i strikta introverta miljöer. Ett sammanhängande problem är den negativa inställningen till preventivmedel och abort som finns i vissa religiösa kretsar. Om ledning och personal vid en vårdcentral delar denna negativa inställning är det svårt att tänka sig att det inte skulle färga av sig hur de bemöter kvinnor som söker abort eller vill få råd om preventivmedel.
Denna höst har utrikespolitiken dominerats av Sveriges ordförandeskap i EU. Regeringen Reinfeldt gick in för uppgiften med höga ambitioner och kunde dessutom glädja sig åt att ordförandeskapet inföll under ett ovanligt händelserikt halvår. Under hösten har vi läst och hört mycket om den finansiella krisen, Lissabonfördraget, Köpenhamnskonferensen och tillsättandet av viktiga poster. Vi har förstått att statsminister Reinfeldts förhandlingsförmåga låg bakom den balanserade utnämningen av en brittisk kvinna från labour som EU:s "utrikesminister" och en belgisk man med konservativa värderingar och därtill djupt troende katolik som permanent ordförande. Det har däremot talats och skrivits betydligt mindre om att andra halvåret 2009 kunde bli ett avgörande år för kvinnors rättigheter och om den insats EU:s ordförande skulle kunna göra i frågor som berör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).
Reproduktiv hälsa blev ett internationellt betydelsefullt begrepp när den internationella befolkningskonferensen i Kairo (IPCD), 1994, för första gången kopplade samman befolkningstillväxten med kvinnors rättigheter och livsvillkor. I det femte av FN:s åtta tidsbestämda och kvantifierade millenniummål från år 2000 ingår förbättrad mödrahälsa, med tillgången på mödravård, preventivmedel och förekomsten av ungdomsgraviditeter som indikatorer. Bushregimens vägran att lämna biståndsmedel till organisationer som arbetar med information eller rådgivning om abort blockerade emellertid effektivt den rika världens bistånd till de fattiga länderna.
Under andra halvåret 2009 uppstod ett ovanligt gynnsamt läge för en kraftfull internationell uppslutning kring Kairomötets handlingsplan och uppfyllande av det femte millenniummålet. EU fick ett ordförandeland med internationellt renommé av engagemang och kunskap i SRHR-frågor. Med Barack Obama som president i USA och Hillary Clinton som utrikesminister hade USA återkommit som en stark aktör för kvinnors rättigheter. Biståndsrestriktionerna från Bushregimen hade tagits bort. Smolk i glädjebägaren var dock att EU:s insatser kan hämmas av det starka motståndet mot säkra och legala aborter från medlemsländer där den katolska kyrkan har en stark ställning.
Nu är det bara en månad kvar, vad gör Regeringen? Biståndsminister Gunilla Carlsson hävdar att Sverige som ordförandeland varit särskilt mån om att se till att SRHR inklusive mödrahälsa och jämställdhetsfrågor lyfts. I sitt tal den 12 oktober 2009 på Sida exemplifierar hon med ett tal, ett evenemang och ett informationsmaterial.
Talet hölls samma dag i New York av statssekreterare Joakim Stymme med anledning av att FN firade 15-årsdagen av Kairokonferensen. Han talade å hela EU:s vägnar och betonade att tillgången till information och hälsovård som berör den reproduktiva hälsan måste bli mer omfattande om handlingsplanen från Kairomötet och det femte milleniummålet ska uppfyllas. Med andra ord, ska alla kvinnor, även de som bor i den tredje världen ha tillgång till preventivmedel, säkra aborter och bra mödravård.
Evenemanget hölls den 22-24 oktober när Sverige var värd för European Development Days. SRHR-frågor lyftes vid flera av de arrangemang som ingick i programmet.
Informationsmaterialet som är lättillgängligt handlar om SRHR och ska vara ett stöd i dialoger med mottagare och givare av utvecklingsbistånd.
Snart är det dags att utvärdera det svenska ordförandeskapet. Blev det ett genombrott för SRHR-frågorna i praktisk biståndspolitik 15 år efter Kairokonferensen? Har rätten till säker abort stärkts? Eller blev det i slutänden inte så mycket över till flickorna och kvinnorna sedan den finansiella krisen och klimatet fått sitt och EU en permanent ordförande. Kan det t o m vara så olyckligt att önskemål från de EU-länder som står för det starkaste abortmotståndet vägdes in i de förhandlingar som resulterade i att EU:s ordförande blir den konservative djupt troende katoliken Herman Van Rompuy? Vilken inställning har Van Rompuy i abortfrågan? Om allt detta vet vi som befann oss utanför förhandlingsrummen naturligtvis ingenting. Vi ser därför fram emot regeringens egen beskrivning av hur det i praktiken gick till när SRHR-frågorna lyftes.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/28/s-har-regeringen-prioriterat-ner-abortr-tten
Björn von Sydow och Carina Hägg:s KU-anmälan
Begäran om granskning av statsrådet Beatrice Ask beträffande hennes tjänsteutövning och handläggning av regeringsärendet om Sveriges ratificering av konventionen mot människohandel som utarbetats inom Europarådet.
Grov brottslighet ska alltid bekämpas. Mycket av finansieringen av den grova brottsligheten sker genom gränsöverskridande brottslighet så som narkotikahandel och människohandel, s.k. trafficking. Detta är också en uttalad målsättning hos regeringen. Så här står det i budgetpropositionen för 2010:”För att polis och åklagare på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet som människohandel och terrorism förutsätts en nära samverkan med berörda myndigheter i andra länder och ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet” .
Sverige undertecknade 2005 den nyöppnade konventionen om bekämpande av människohandel (CETS 197). Det har nu gått fyra och ett halvt år sedan det svenska undertecknandet men ratificeringen dröjer. Orsaken uppges vara att en ratificering fordrar en ändring i sekretesslagen. En utredning har utarbetat ett förslag till en sådan ändring och utredningen har remissbehandlats. Men ännu i propositionsförteckningen för riksmötet 2009/10 saknades propositionen. Ändringen är okontroversiell i riksdagen vilket framgått av flera debatter i kammaren. Regeringen har haft möjlighet att agera genom en särskild proposition i detta ärende. En annan möjlighet hade varit att regeringen lagt in frågan i andra propositioner av näraliggande innehåll, t ex i samband med den stora sammanläggningen av sekretesslagar i samband med prop. 2008/2009: 150 Offentlighets- och sekretesslag.
Vi ber därför konstitutionsutskottet granska om regeringens agerande oriktigt fördröjt eller försummat möjligheten att föreslå riksdagen den nödvändiga lagändringen och därpå ratificering av konventionen i enlighet med RF 10: 2 st 1. Granskningen bör också söka svar på frågan om hur agerandet i detta ärende står i förhållande till målsättningen om ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet i dessa frågor.
Vi bilägger två dokument som erinrar om hur riksdagens Europarådsdelegation handlat i syfte att få fram en proposition från regeringen till riksdagen under 2009.
Björn von Sydow Carina Hägg
Stockholm 2009-12-15
Grov brottslighet ska alltid bekämpas. Mycket av finansieringen av den grova brottsligheten sker genom gränsöverskridande brottslighet så som narkotikahandel och människohandel, s.k. trafficking. Detta är också en uttalad målsättning hos regeringen. Så här står det i budgetpropositionen för 2010:”För att polis och åklagare på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet som människohandel och terrorism förutsätts en nära samverkan med berörda myndigheter i andra länder och ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet” .
Sverige undertecknade 2005 den nyöppnade konventionen om bekämpande av människohandel (CETS 197). Det har nu gått fyra och ett halvt år sedan det svenska undertecknandet men ratificeringen dröjer. Orsaken uppges vara att en ratificering fordrar en ändring i sekretesslagen. En utredning har utarbetat ett förslag till en sådan ändring och utredningen har remissbehandlats. Men ännu i propositionsförteckningen för riksmötet 2009/10 saknades propositionen. Ändringen är okontroversiell i riksdagen vilket framgått av flera debatter i kammaren. Regeringen har haft möjlighet att agera genom en särskild proposition i detta ärende. En annan möjlighet hade varit att regeringen lagt in frågan i andra propositioner av näraliggande innehåll, t ex i samband med den stora sammanläggningen av sekretesslagar i samband med prop. 2008/2009: 150 Offentlighets- och sekretesslag.
Vi ber därför konstitutionsutskottet granska om regeringens agerande oriktigt fördröjt eller försummat möjligheten att föreslå riksdagen den nödvändiga lagändringen och därpå ratificering av konventionen i enlighet med RF 10: 2 st 1. Granskningen bör också söka svar på frågan om hur agerandet i detta ärende står i förhållande till målsättningen om ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet i dessa frågor.
Vi bilägger två dokument som erinrar om hur riksdagens Europarådsdelegation handlat i syfte att få fram en proposition från regeringen till riksdagen under 2009.
Björn von Sydow Carina Hägg
Stockholm 2009-12-15
söndag 27 december 2009
Vad händer i Iran
Vad händer i Iran? Vi hör om sammanstötningar mellan polis och demonstranter i centrala Teheran idag. Men under de senaste dagarna har även bud om dödsfall kommit. Bland demonstranterna finns unga och medelålders, och många uppges åter vara kvinnor.
Som så många följer jag med oro situationen i Iran. Det fortsätter komma ut information från Iran via sociala media samtidigt som regimen fortsätter se sociala media som ett hot. Och kommunikationsteknologi för twitter, facebook och bloggar säljs även till de som censurerar. Mitt förslag i riksdagen om rättvisemärkt kommunikation borde vara mer aktuellt än någonsin.
Jag har arrangerat, medverkat och tagit intiativ vid flera tillfällen till seminarium och paneldebatter om situationen i Iran. Har haft kontakt med iranier både i landet och bland de som lever i exil. Människor kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, inte minst i samband med det ifrågasatta valet.
Men vi är många socialdemokrater som visat vår stöd, vi är många som har agerat och demonstrerat. Medborgarrättsaktivisten Parvin Ardalan tilldelades Olof Palme-priset redan 2007. Men först i år i samband med Bokmässan i Göteborg kunde hon komma och personligen ta emot priset för ett omutliga arbete för män och kvinnors lika rättigheter.
Vår Partiledare Mona Sahlin sa tidigare idag "Deras kamp är fullständigt berättigad, och förtjänar vårt stöd och vår solidaritet. Dagens händelser visar en oacceptabel repression från myndigheterna. Det iranska folket måste kunna visa sitt missnöje i folkliga demonstrationer. Jag uppmanar de styrande i Iran att respektera mänskliga rättigheter och vill uttrycka mitt fulla stöd för de som kämpar för demokrati i Iran". Och jag ser tråden till Sahlin tal med tydliga ställningstagande i Almedalen.
Ardalan Shekarabi är en partivän som inte minst använder de av regimen så förhatliga sociala media för att dela med sig av information om utvecklingen men som också förmedlar det så viktiga framtidshoppet.
Och S-kvinnor glömmer inte de många iranska kvinnor hade stora förhoppningar inför valet, eftersom president Ahmadinejads styre har lett till en ökad diskriminering av kvinnor. När tusentals kvinnor tar mod till sig för att protestera mot den iranska regimens valfusk och för flickor och kvinnors rättighter ska de ha stöd. Vi stödjer den iranska kvinnorörelsen och dess rättmätiga krav på att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Och gläds över att allt fler tycks se de iranska kvinnornas kamp.
När advokaten Shirin Ebadis tilldelades Nobels fredspris var hon den första muslimska kvinna som tilldelades fredspriset. Oväntat för många som inte ville se kraften i kvinnors engagemang. Jag menar att de var alladeles för många av de män som styr i världen som inte såg- eller såg kvinnornas kamp över axeln, och därmed missades många möjligheter för stöd till nödvändiga förändringar.
Utrikesminister Carl Bildt M säger sig nu oroas över rapporterna om oroligheter i Teheran. Det vill jag tro på, men regeringens agerande under mandatperioden har undergrävt Sveriges trovärdighet. Stöd kvinnorörelsen! Bildt. Ett stöd till kvinnorörelsen är ett stöd till demokratiseringen av Iran.
Som så många följer jag med oro situationen i Iran. Det fortsätter komma ut information från Iran via sociala media samtidigt som regimen fortsätter se sociala media som ett hot. Och kommunikationsteknologi för twitter, facebook och bloggar säljs även till de som censurerar. Mitt förslag i riksdagen om rättvisemärkt kommunikation borde vara mer aktuellt än någonsin.
Jag har arrangerat, medverkat och tagit intiativ vid flera tillfällen till seminarium och paneldebatter om situationen i Iran. Har haft kontakt med iranier både i landet och bland de som lever i exil. Människor kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, inte minst i samband med det ifrågasatta valet.
Men vi är många socialdemokrater som visat vår stöd, vi är många som har agerat och demonstrerat. Medborgarrättsaktivisten Parvin Ardalan tilldelades Olof Palme-priset redan 2007. Men först i år i samband med Bokmässan i Göteborg kunde hon komma och personligen ta emot priset för ett omutliga arbete för män och kvinnors lika rättigheter.
Vår Partiledare Mona Sahlin sa tidigare idag "Deras kamp är fullständigt berättigad, och förtjänar vårt stöd och vår solidaritet. Dagens händelser visar en oacceptabel repression från myndigheterna. Det iranska folket måste kunna visa sitt missnöje i folkliga demonstrationer. Jag uppmanar de styrande i Iran att respektera mänskliga rättigheter och vill uttrycka mitt fulla stöd för de som kämpar för demokrati i Iran". Och jag ser tråden till Sahlin tal med tydliga ställningstagande i Almedalen.
Ardalan Shekarabi är en partivän som inte minst använder de av regimen så förhatliga sociala media för att dela med sig av information om utvecklingen men som också förmedlar det så viktiga framtidshoppet.
Och S-kvinnor glömmer inte de många iranska kvinnor hade stora förhoppningar inför valet, eftersom president Ahmadinejads styre har lett till en ökad diskriminering av kvinnor. När tusentals kvinnor tar mod till sig för att protestera mot den iranska regimens valfusk och för flickor och kvinnors rättighter ska de ha stöd. Vi stödjer den iranska kvinnorörelsen och dess rättmätiga krav på att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Och gläds över att allt fler tycks se de iranska kvinnornas kamp.
När advokaten Shirin Ebadis tilldelades Nobels fredspris var hon den första muslimska kvinna som tilldelades fredspriset. Oväntat för många som inte ville se kraften i kvinnors engagemang. Jag menar att de var alladeles för många av de män som styr i världen som inte såg- eller såg kvinnornas kamp över axeln, och därmed missades många möjligheter för stöd till nödvändiga förändringar.
Utrikesminister Carl Bildt M säger sig nu oroas över rapporterna om oroligheter i Teheran. Det vill jag tro på, men regeringens agerande under mandatperioden har undergrävt Sveriges trovärdighet. Stöd kvinnorörelsen! Bildt. Ett stöd till kvinnorörelsen är ett stöd till demokratiseringen av Iran.
söndag 20 december 2009
Ytterkanterna i Turkiet omfamnar varandra
När Turkiets författningsdomstol nyligen förbjöd DTP, Demokratik Toplum Partis.och bannlyste dess ledare från all politisk verksamhet i fem år var vi många som reagerade. Min fb-status "Författningsdomstolen förbjuder DTP och PKK-vänner även här går i taket men ev personkopplingar med terrorism ska självfallet granskas. Däremot är det inte min väg att upplösa politiska partier. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogans politiska linje försvåras också av domen" fick PKK vänner, som jag förutsett, att gå i taket, men också att dämpa sig.
Och de högerpolitiker som vill se en Författningsdomstol även i Sverige kände sig obekväma. För domstolens enhälliga beslut innebar att DTP:s tillgångar skulle beslagtas och att dess 37 parlamentsledamöter förbjöds att arbeta politiskt i fem år. Domstolen hävdar att DTP är den politiska grenen av den kurdiska separatistgerillan PKK, som under året deltagit i strider med turkiska soldater.
DTP som sedan tidigare anklagats för en koppling till PKK har inte distanserat sig från PKK våld. DTP har en observatörsplats i Socialistinternationalen. Socialistinternationalen tog för en tid sedan ställning för att Republikanska Folkpartiet CHP skulle utsättas för en särskild granskning om partiet lever upp till de demokratiska värden som SI står för. Den proscessen bör fortsätta.
Media brukar presentera DTP som det kurdiska partiet. Och utan tvekan är partiet helt dominerat av kurder. DTP är ett pro-kurdiskt parti. Men då jag utgår från att DTP vill vara mer än ett etniskt parti så skulle jag välkomna även en debatt om partiets politiska program. Bakgrunden är kurdernas långa kamp för vad som borde vara självklara rättigheter. Vi som vill veta mer har läst Ingmar Karlssons bok "Kurdistan landet som icke är. Karlsson är fd generalkonsul i Istanbul och kommer från Burseryd i grannkommunen.
Nu hade TV-sändningar startats i Ankara, kurdiska samhällen får bra kurdiska namn och politiken gett nya möjligheter kom den olyckliga domen. Och jag har upplevt på besök i Turket att det finsn en ny öppenhet att tala om kurdernas situation men även andra minoriteter som armenier och assyrier/syrianer. Även om jag är medveten om att mycket återstår. Jag har berättat om hur samer historiskt har behandlats i Sverige och det finns fler exempel och långt värre exempel från Euroaps och Turkiets egen historia som vi ska dra lärdom av för framtiden.
Domen är ett stort avsteg från den väg vi vill att Turkiet ska vandra för att uppfylla de kriterier som ett EU-medlemskap kräver. Domen är ett bakslag för den turkiska regeringen som tagit en rad steg för att stärka kurdernas rättigheter, något som är ett krav från EU för Turkiets medlemskap. Turkiets regerande parti AKP har också nära i tiden erfarenheter av liknande hot om förbud.
Leyla Zana var länge fängslad och ett fall riksdagens tvärpolitiska MR-grupp vid upprepade tillfällen vädjade för. Efter uppståndelse, ilska och besked om att DTP ledamöter i parlamentet skulle lämna sin uppdrag hände något. Som väntat lämnade de 19 ledamöterna inte de parlamentet i protest mot Författningsdomstolens beslut. Istället valde de att tacka ja till ett erbjudande om att gå med i Freds- och demokratipartiet, BDP.
- Det viktigaste för oss är vår demokratiska strävan. Våra väljare och landet har bett oss att stanna i parlamentet, sade DTP-ledaren Ahmet Türk, som till skillnad från de andra ledamöterna förbjudits att arbeta politiskt.
Konstitutionen behöver förändras. För mig är det klart att domslutet gynnar extrema krafter och försvårar reformarbetet. Det är nu viktigt att stödet för de nödvändiga reformerna och ett framtida turkiskt EU-medlemskap är fortsatt starkt. Reformer utgör den hållbaraste vägen för att stärka kurdernas rättigheter liksom mänskliga rättigheter generellt i Turkiet.
Jag vill se Turkiet som medlem i EU. Men det är innebär samtidigt en politisk linje som kräver tydlighet och samverkan. Medan ropen om bojkott varken främjar minoriteterna, Turkiet eller oss i EU. Att ropen på bojkott hörts förut visar bara idag att det varit en klok politik att inte lyssna till de kraven. Men för Turkiet var domen ett bakslag i dess strävan att gå med i EU.
Och jag förvånas hur lätt svenska politiker från hela det politiska fältet gör sig till tolk för extrema grupper som inte tar avstånd från våld och terror. Men de i Turkiet som inte vill se reformer välkomnar förstås dessa röster. Och vips så har ytterkanterna i turkisk politik än en gång omfamnat varandra. I Ankara undras det nog över spretigheten i den svenska debatten.
Och när jag möter sekulära fundamentalister känner jag ofta att debatten i EU länderna hamnat på fel utgångspunkt. Räddast för högermuslimer är andra muslimer. De är rädda för religiös extremism på sammas sätt som vi kristna kan skrämmas av högerkristnas politik. Två grupper högerut som alltför ofta förenas i arbetet mot kvinnors rättigheter som människor.
Och de högerpolitiker som vill se en Författningsdomstol även i Sverige kände sig obekväma. För domstolens enhälliga beslut innebar att DTP:s tillgångar skulle beslagtas och att dess 37 parlamentsledamöter förbjöds att arbeta politiskt i fem år. Domstolen hävdar att DTP är den politiska grenen av den kurdiska separatistgerillan PKK, som under året deltagit i strider med turkiska soldater.
DTP som sedan tidigare anklagats för en koppling till PKK har inte distanserat sig från PKK våld. DTP har en observatörsplats i Socialistinternationalen. Socialistinternationalen tog för en tid sedan ställning för att Republikanska Folkpartiet CHP skulle utsättas för en särskild granskning om partiet lever upp till de demokratiska värden som SI står för. Den proscessen bör fortsätta.
Media brukar presentera DTP som det kurdiska partiet. Och utan tvekan är partiet helt dominerat av kurder. DTP är ett pro-kurdiskt parti. Men då jag utgår från att DTP vill vara mer än ett etniskt parti så skulle jag välkomna även en debatt om partiets politiska program. Bakgrunden är kurdernas långa kamp för vad som borde vara självklara rättigheter. Vi som vill veta mer har läst Ingmar Karlssons bok "Kurdistan landet som icke är. Karlsson är fd generalkonsul i Istanbul och kommer från Burseryd i grannkommunen.
Nu hade TV-sändningar startats i Ankara, kurdiska samhällen får bra kurdiska namn och politiken gett nya möjligheter kom den olyckliga domen. Och jag har upplevt på besök i Turket att det finsn en ny öppenhet att tala om kurdernas situation men även andra minoriteter som armenier och assyrier/syrianer. Även om jag är medveten om att mycket återstår. Jag har berättat om hur samer historiskt har behandlats i Sverige och det finns fler exempel och långt värre exempel från Euroaps och Turkiets egen historia som vi ska dra lärdom av för framtiden.
Domen är ett stort avsteg från den väg vi vill att Turkiet ska vandra för att uppfylla de kriterier som ett EU-medlemskap kräver. Domen är ett bakslag för den turkiska regeringen som tagit en rad steg för att stärka kurdernas rättigheter, något som är ett krav från EU för Turkiets medlemskap. Turkiets regerande parti AKP har också nära i tiden erfarenheter av liknande hot om förbud.
Leyla Zana var länge fängslad och ett fall riksdagens tvärpolitiska MR-grupp vid upprepade tillfällen vädjade för. Efter uppståndelse, ilska och besked om att DTP ledamöter i parlamentet skulle lämna sin uppdrag hände något. Som väntat lämnade de 19 ledamöterna inte de parlamentet i protest mot Författningsdomstolens beslut. Istället valde de att tacka ja till ett erbjudande om att gå med i Freds- och demokratipartiet, BDP.
- Det viktigaste för oss är vår demokratiska strävan. Våra väljare och landet har bett oss att stanna i parlamentet, sade DTP-ledaren Ahmet Türk, som till skillnad från de andra ledamöterna förbjudits att arbeta politiskt.
Konstitutionen behöver förändras. För mig är det klart att domslutet gynnar extrema krafter och försvårar reformarbetet. Det är nu viktigt att stödet för de nödvändiga reformerna och ett framtida turkiskt EU-medlemskap är fortsatt starkt. Reformer utgör den hållbaraste vägen för att stärka kurdernas rättigheter liksom mänskliga rättigheter generellt i Turkiet.
Jag vill se Turkiet som medlem i EU. Men det är innebär samtidigt en politisk linje som kräver tydlighet och samverkan. Medan ropen om bojkott varken främjar minoriteterna, Turkiet eller oss i EU. Att ropen på bojkott hörts förut visar bara idag att det varit en klok politik att inte lyssna till de kraven. Men för Turkiet var domen ett bakslag i dess strävan att gå med i EU.
Och jag förvånas hur lätt svenska politiker från hela det politiska fältet gör sig till tolk för extrema grupper som inte tar avstånd från våld och terror. Men de i Turkiet som inte vill se reformer välkomnar förstås dessa röster. Och vips så har ytterkanterna i turkisk politik än en gång omfamnat varandra. I Ankara undras det nog över spretigheten i den svenska debatten.
Och när jag möter sekulära fundamentalister känner jag ofta att debatten i EU länderna hamnat på fel utgångspunkt. Räddast för högermuslimer är andra muslimer. De är rädda för religiös extremism på sammas sätt som vi kristna kan skrämmas av högerkristnas politik. Två grupper högerut som alltför ofta förenas i arbetet mot kvinnors rättigheter som människor.
onsdag 16 december 2009
Afrika betalar dyrt för utsläppsfesten
Jag och Graça Machel, Mary Robinson, Wangari Maathai, Muhamed Sahnoun, Moussa-Idris Ndele, Jan Nico Scholten. Pär Granstedt, Abdirahin Haithar. Abdi Rosita Runegrund skriver i Aftonbladet
- Den världsdel som bidragit minst till klimathotet drabbas hårdast
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/miljo/article6287355.ab
Afrika får inte komma i skymundan vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Debatterna har tenderat att fokusera kring klimatpåverkan för industrialiserade länder. Det påtagliga behovet av konkreta åtgärder i de allra fattigaste länderna har nonchalerats.
Kanske behöver världen påminnas om att Afrika är den kontinent som bidragit minst till uppkomsten av klimatförändringar, men som drabbas hårdast av dess förödande konsekvenser. Situationen är redan alarmerande. Väderleksförhållanden är i förändring, skyfall ödelägger vissa områden medan andra delar av Afrika utsätts för allvarlig torka och utbredning av ökenområden till följd av långa perioder av avsaknad nederbörd.
Afrikas sårbarhet förvärras av dess geografiska läge, känsliga vattenresurser, ohållbara jordbruksmetoder och exploatering. Avskogning leder till jorderosion och förlorad marknäring. Konflikterna ökar när samhällen tvingas slåss om krympande resurser.
Utökade ödemarker leder konsekvent till konflikter och förflyttningar, då befolkningen tvingas konkurrera om bristfälliga tillgångar av naturresurser. Konflikterna i Darfur, Somalia och Elfenbenskusten är alla delvis orsakade av brist på jordbruksmark och beten.
Afrikas utvecklingspotential kan förverkligas med kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarnas konsekvenser. Genom att återplantera i stället för att avskoga går det att skapa kolsänkor, förbättra vattenbalans och mikroklimat. Detta skulle också, på ett uthålligt sätt, gynna jordbruk och livsmedelsförsörjning såväl som klimatet. Vi vet att delar av Afrika har stora underutnyttjade möjligheter för livsmedelsproduktion, så det är av gemensamt intresse att se Afrikas jordbruk blomstra.
Sett i ett historiskt perspektiv bär Europa ansvar för Afrikas lidande. Slavhandel, kolonialism och exploatering har lämnat spår i Afrikas sårbara stater. Klimatförändringarna kan betraktas som en ytterligare katastrof som den rika världen orsakat Afrika, genom sitt materialistiska överflöd och en ohållbar livsstil av konsumtion och slit- och slängmentalitet.
Det pågår en dialog mellan afrikanska och europeiska parlament kring klimatfrågor, på initiativ av AWEPA (European Parliamentarians for Africa). Dialogen bygger på ett samarbete mellan AWEPA, det panafrikanska parlamentet och andra aktörer, som tog sin början i Nairobi i augusti 2008. Som ett resultat av detta initiativ har internationella konferenser ägt rum i Nairobi, Kapstaden, Paris, Prag, Dakar och Stockholm. Diskussionerna mellan afrikanska och europeiska politiker har lett fram till konkreta handlingsplaner kring klimatåtgärder, sedda i ett nord/sydperspektiv och med särskild fokus på Afrika och målet är att få upp Afrika högre på Köpenhamnsmötets agenda.
Det är viktigt att se till att åtaganden som görs i Köpenhamn också efterlevs. Därför kommer AWEPA att arbeta med parlamentariker i Afrika och Europa för att följa upp och övervaka bland annat att åtgärder för att understödja Afrikas klimatanpassning verkligen genomförs. De folkvalda i Afrika behöver redan nu förses med nödvändiga resurser för att skapa medvetenhet på lokal och nationell nivå kring hur hållbara jordbruksstrategier kan användas för att bemöta förändrade väderförhållanden och andra miljöförändringsfaktorer.
Som globala förhandlingsaktörer har afrikanska länder en betydelsefull roll att spela i klimatpolitiken. Men att begränsa klimatförändringarnas påverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser kostar pengar. Det förutsätter att europeiska höginkomstländer, liksom USA, förser Afrika med det finansiella stöd som krävs för att skapa förnyelsebar energi, teknologi och kunskapsutveckling i linje med principen förorenaren betalar.
Vi anser att de åtaganden som EU gjorde i slutet av oktober var steg i rätt riktning. Men förpliktelserna är ännu otydliga och det konkreta resultatet återstår att se. Det har nu blivit tid för Europa att inse att vi delar ansvaret för Afrikas utveckling. Vi anser att det helt enkelt handlar om rättvisa. Världens blickar riktas nu mot Köpenhamn och det krävs omedelbar handling.
- Den världsdel som bidragit minst till klimathotet drabbas hårdast
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/miljo/article6287355.ab
Afrika får inte komma i skymundan vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Debatterna har tenderat att fokusera kring klimatpåverkan för industrialiserade länder. Det påtagliga behovet av konkreta åtgärder i de allra fattigaste länderna har nonchalerats.
Kanske behöver världen påminnas om att Afrika är den kontinent som bidragit minst till uppkomsten av klimatförändringar, men som drabbas hårdast av dess förödande konsekvenser. Situationen är redan alarmerande. Väderleksförhållanden är i förändring, skyfall ödelägger vissa områden medan andra delar av Afrika utsätts för allvarlig torka och utbredning av ökenområden till följd av långa perioder av avsaknad nederbörd.
Afrikas sårbarhet förvärras av dess geografiska läge, känsliga vattenresurser, ohållbara jordbruksmetoder och exploatering. Avskogning leder till jorderosion och förlorad marknäring. Konflikterna ökar när samhällen tvingas slåss om krympande resurser.
Utökade ödemarker leder konsekvent till konflikter och förflyttningar, då befolkningen tvingas konkurrera om bristfälliga tillgångar av naturresurser. Konflikterna i Darfur, Somalia och Elfenbenskusten är alla delvis orsakade av brist på jordbruksmark och beten.
Afrikas utvecklingspotential kan förverkligas med kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarnas konsekvenser. Genom att återplantera i stället för att avskoga går det att skapa kolsänkor, förbättra vattenbalans och mikroklimat. Detta skulle också, på ett uthålligt sätt, gynna jordbruk och livsmedelsförsörjning såväl som klimatet. Vi vet att delar av Afrika har stora underutnyttjade möjligheter för livsmedelsproduktion, så det är av gemensamt intresse att se Afrikas jordbruk blomstra.
Sett i ett historiskt perspektiv bär Europa ansvar för Afrikas lidande. Slavhandel, kolonialism och exploatering har lämnat spår i Afrikas sårbara stater. Klimatförändringarna kan betraktas som en ytterligare katastrof som den rika världen orsakat Afrika, genom sitt materialistiska överflöd och en ohållbar livsstil av konsumtion och slit- och slängmentalitet.
Det pågår en dialog mellan afrikanska och europeiska parlament kring klimatfrågor, på initiativ av AWEPA (European Parliamentarians for Africa). Dialogen bygger på ett samarbete mellan AWEPA, det panafrikanska parlamentet och andra aktörer, som tog sin början i Nairobi i augusti 2008. Som ett resultat av detta initiativ har internationella konferenser ägt rum i Nairobi, Kapstaden, Paris, Prag, Dakar och Stockholm. Diskussionerna mellan afrikanska och europeiska politiker har lett fram till konkreta handlingsplaner kring klimatåtgärder, sedda i ett nord/sydperspektiv och med särskild fokus på Afrika och målet är att få upp Afrika högre på Köpenhamnsmötets agenda.
Det är viktigt att se till att åtaganden som görs i Köpenhamn också efterlevs. Därför kommer AWEPA att arbeta med parlamentariker i Afrika och Europa för att följa upp och övervaka bland annat att åtgärder för att understödja Afrikas klimatanpassning verkligen genomförs. De folkvalda i Afrika behöver redan nu förses med nödvändiga resurser för att skapa medvetenhet på lokal och nationell nivå kring hur hållbara jordbruksstrategier kan användas för att bemöta förändrade väderförhållanden och andra miljöförändringsfaktorer.
Som globala förhandlingsaktörer har afrikanska länder en betydelsefull roll att spela i klimatpolitiken. Men att begränsa klimatförändringarnas påverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser kostar pengar. Det förutsätter att europeiska höginkomstländer, liksom USA, förser Afrika med det finansiella stöd som krävs för att skapa förnyelsebar energi, teknologi och kunskapsutveckling i linje med principen förorenaren betalar.
Vi anser att de åtaganden som EU gjorde i slutet av oktober var steg i rätt riktning. Men förpliktelserna är ännu otydliga och det konkreta resultatet återstår att se. Det har nu blivit tid för Europa att inse att vi delar ansvaret för Afrikas utveckling. Vi anser att det helt enkelt handlar om rättvisa. Världens blickar riktas nu mot Köpenhamn och det krävs omedelbar handling.
måndag 14 december 2009
Klimatförhandlingarna
Jag har sett jorderrosionen, oron för tilltagade torka och när regnen kommer är det med en kraft som förstör smt behovet att övergå till andra grödor. Det krävs öppenhet och demokratiskt arbete mer eller mindre i alla länder för att hantera dessa utmaningar. Situationen är alamerande. Etiopien som jag besökte nyligen anges som det 12 mest påverkade landet i världen och i Burkina Faso där nästan alla är jordbrukare säger man sig redan märka klimatförändringen. Men jag såg även solcells projekt och försöksodling av växter.
Men behovet av konkreta åtgärder och teknisk tillämpning i de allra fattigaste länderna nonchalers fortfarande. Afrika får inte komma i skymundan under FNs klimatmöte i Köpenhamn i december.
Debatterna har tenderat att fokusera kring klimatpåverkan hos oss. I och för sig inte så konstigt men det räcker inte. Och det blev påtagligt i vårt offentliga rum när kyrkorna klockor ringde in i lördags för att vi inte längre fram behöva ringa ut för klimatet. Vi här i Värnamo såväl i Rosenbad som globalt behöver påminnas om att Afrika är den kontinent som har bidragit minst till uppkomsten av klimatförändringar, men som drabbas hårdast av dess förödande konsekvenser.
Afrikas sårbarhet förvärras av dess geografiska läge, känsliga vattenresurser, ohållbara jordbruksmetoder och exploatering. Avskogning leder till jorderosion och förlorad marknäring. Konflikterna ökar när samhällen tvingas slåss om krympande resurser. Utökade ödemarker leder konsekvent till konflikter och förflyttningar, då befolkningen tvingas konkurrera om bristfälliga tillgångar av naturresurser.
Konflikterna i Darfur, Somalia och Elfenbenskusten är alla delvis orsakade av brist på jordbruksmark och beten. Afrikas utvecklingspotential kan förverkligas med kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarna konsekvenser. Genom att återplantera i stället för att avskoga går det att skapa kolsänkor, förbättra vattenbalans och mikroklimat. Detta skulle också, på ett uthålligt sätt, gynna jordbruk och livsmedelsförsörjning såväl som klimatet.
Sett i ett historiskt perspektiv, så bär Europa ansvar för Afrikas lidande. Slavhandel, kolonialism och exploatering har lämnat spår i Afrikas sårbara stater. Nu ser vi ett nytt geopolitiskt spel om råvaror på många håll. Klimatförändringarna kan betraktas som en ytterligare katastrof som den rika världen orsakat Afrika.
Inom vår socialdemokratiska familj finns dialoger. Och inom parlamenteriska nätverk pågår en dialog mellan afrikanska och europeiska politiker kring klimatfrågor. AWEPA (European Parliamentarians with Africa)har en dialog som bygger på ett samarbete mellan AWEPA och det Panafrikanska parlamentet och andra betydelsefulla parlamentariska aktörer, som tog sin början i Nairobi i augusti 2008. Som ett resultat av detta initiativ, har internationella konferenser ägt rum i Nairobi, Kapstaden, Paris, Prag, Dakar och Stockholm. Diskussionerna mellan afrikanska och europeiska parlamentariker har lett fram till konkreta handlingsplaner kring klimatåtgärder, sedda i ett nord/syd perspektiv och med särskild fokus på Afrika. Andra parlamentariska nätverk såsom GLOBE (Global Legislators Organisation), PGA (Parliamentarians for Global Action) och PNoWB (the Parliamentary Network of the World Bank) deltar i dialogen.
Men om målet att få upp Afrika högre på Köpenhamnsmötets agenda ska lyckas är ännu osäkert. Och jag minns Statsminister Reinfeldt förbluffande ord i början av mandatperioden om att det vara Afrikas tur att ta ansvar. Sedan har han rest världen runt och tonat ner förväntningarna på resultat och därmed sig själv. Så nu talas det redan om ett nästa möte i Mexiko.
Att NGO bidrar till information visade nyligen en undersökning. Och inte minst parlamentariker i Afrika behöver resurser för att skapa medvetenhet på lokal och nationell nivå kring hur hållbara jordbruksstrategier kan användas för att bemöta förändrade väderförhållanden och andra miljöförändringsfaktorer. Och som förhandlingsaktörer har alla länder en roll att spela i klimatpolitiken.
Men att begränsa klimatförändringarnas påverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser kostar pengar. Nu ser det ut som om medle för klimatinsatser bara ska plckas om från andra ändamå som för kvinnors rättighter. Och även om kvinnor i Afrika är jordbrukare så kan det åter bli män som får del av ev teknikstöd och ny kunskap. Med otydliga förpliktelserna och utan genderanalys finns oron för att kvinnorna åter ska ställas åt sidan och kampen mot fattidomen därmed kan komma att fördröjas.
Det är tid för EU och Afrika att inse det gemensamma ansvaret för Afrikas utveckling. Det krävs handling nu och inga bekväma målsättningar från ordförandelandet regeringen Reinfeldt
Men behovet av konkreta åtgärder och teknisk tillämpning i de allra fattigaste länderna nonchalers fortfarande. Afrika får inte komma i skymundan under FNs klimatmöte i Köpenhamn i december.
Debatterna har tenderat att fokusera kring klimatpåverkan hos oss. I och för sig inte så konstigt men det räcker inte. Och det blev påtagligt i vårt offentliga rum när kyrkorna klockor ringde in i lördags för att vi inte längre fram behöva ringa ut för klimatet. Vi här i Värnamo såväl i Rosenbad som globalt behöver påminnas om att Afrika är den kontinent som har bidragit minst till uppkomsten av klimatförändringar, men som drabbas hårdast av dess förödande konsekvenser.
Afrikas sårbarhet förvärras av dess geografiska läge, känsliga vattenresurser, ohållbara jordbruksmetoder och exploatering. Avskogning leder till jorderosion och förlorad marknäring. Konflikterna ökar när samhällen tvingas slåss om krympande resurser. Utökade ödemarker leder konsekvent till konflikter och förflyttningar, då befolkningen tvingas konkurrera om bristfälliga tillgångar av naturresurser.
Konflikterna i Darfur, Somalia och Elfenbenskusten är alla delvis orsakade av brist på jordbruksmark och beten. Afrikas utvecklingspotential kan förverkligas med kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarna konsekvenser. Genom att återplantera i stället för att avskoga går det att skapa kolsänkor, förbättra vattenbalans och mikroklimat. Detta skulle också, på ett uthålligt sätt, gynna jordbruk och livsmedelsförsörjning såväl som klimatet.
Sett i ett historiskt perspektiv, så bär Europa ansvar för Afrikas lidande. Slavhandel, kolonialism och exploatering har lämnat spår i Afrikas sårbara stater. Nu ser vi ett nytt geopolitiskt spel om råvaror på många håll. Klimatförändringarna kan betraktas som en ytterligare katastrof som den rika världen orsakat Afrika.
Inom vår socialdemokratiska familj finns dialoger. Och inom parlamenteriska nätverk pågår en dialog mellan afrikanska och europeiska politiker kring klimatfrågor. AWEPA (European Parliamentarians with Africa)har en dialog som bygger på ett samarbete mellan AWEPA och det Panafrikanska parlamentet och andra betydelsefulla parlamentariska aktörer, som tog sin början i Nairobi i augusti 2008. Som ett resultat av detta initiativ, har internationella konferenser ägt rum i Nairobi, Kapstaden, Paris, Prag, Dakar och Stockholm. Diskussionerna mellan afrikanska och europeiska parlamentariker har lett fram till konkreta handlingsplaner kring klimatåtgärder, sedda i ett nord/syd perspektiv och med särskild fokus på Afrika. Andra parlamentariska nätverk såsom GLOBE (Global Legislators Organisation), PGA (Parliamentarians for Global Action) och PNoWB (the Parliamentary Network of the World Bank) deltar i dialogen.
Men om målet att få upp Afrika högre på Köpenhamnsmötets agenda ska lyckas är ännu osäkert. Och jag minns Statsminister Reinfeldt förbluffande ord i början av mandatperioden om att det vara Afrikas tur att ta ansvar. Sedan har han rest världen runt och tonat ner förväntningarna på resultat och därmed sig själv. Så nu talas det redan om ett nästa möte i Mexiko.
Att NGO bidrar till information visade nyligen en undersökning. Och inte minst parlamentariker i Afrika behöver resurser för att skapa medvetenhet på lokal och nationell nivå kring hur hållbara jordbruksstrategier kan användas för att bemöta förändrade väderförhållanden och andra miljöförändringsfaktorer. Och som förhandlingsaktörer har alla länder en roll att spela i klimatpolitiken.
Men att begränsa klimatförändringarnas påverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser kostar pengar. Nu ser det ut som om medle för klimatinsatser bara ska plckas om från andra ändamå som för kvinnors rättighter. Och även om kvinnor i Afrika är jordbrukare så kan det åter bli män som får del av ev teknikstöd och ny kunskap. Med otydliga förpliktelserna och utan genderanalys finns oron för att kvinnorna åter ska ställas åt sidan och kampen mot fattidomen därmed kan komma att fördröjas.
Det är tid för EU och Afrika att inse det gemensamma ansvaret för Afrikas utveckling. Det krävs handling nu och inga bekväma målsättningar från ordförandelandet regeringen Reinfeldt
torsdag 10 december 2009
Allt fler barn vräks
Ny statistik från Kronofogdemyndigheten visar att antalet verkställda vräkningar av familjer i Jönköpings län ökat från 102 till 114 stycken. I Värnamo kommun har hittills i år tre vräkningar genomförts till skillnad mot noll ifjor.
År 2007 antog regeringen en hemlöshetsstrategi. I den står det uttryckligen att inga barn ska vräkas. Trots att lagen är tydlig på denna punkt fortsätter vräkningarna av barn. Förra året berördes 655 barn av vräkning. Enligt ny statistik från Kronofogdemyndigheten har hitintills 588 barn i år berörts av vräkning och över 2000 står under hot om avhysning. Detta betyder att lagen inte följs.
Det uppmärksammade Socialstyrelsen i en rapport redan ifjol. En av slutsatserna som Socialstyrelsen kom fram till var att bristerna fanns i den lokala praktiken. Enligt lag är regeringen ansvarig för vägledning av kommunerna.
Jag har mot bakgrund av denna utveckling ställt en fråga till socialminister Göran Hägglund vad han avser att vidta för åtgärder för att se till att kommuner får den hjälp och kunskap de behöver för att uppfylla lagstiftningens krav på att inga barn ska behöva drabbas av vräkning?
Jag menar att det saknas idag ett tydligt barnperspektiv vid vräkningar.
- Barn och ungdomar har mindre möjligheter än vuxna att föra sin egen talan. Därför behöver deras bästa bevakas.
- Alla kommuner måste få den hjälp och kunskap som krävs för att förebygga vräkningar. Två sätt att stärka det förebyggande arbetet skulle kunna vara att inrätta kommunala budget- och skuldrådgivningar samt en hyresrådgivare som samverkar med kommunens bostadsbolag. Då skulle kommuner både få en bättre överblick över familjer som är på väg att avhysas och sätta in förebyggande åtgärder i ett tidigt skede.
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=67&dok_id=GX11323
År 2007 antog regeringen en hemlöshetsstrategi. I den står det uttryckligen att inga barn ska vräkas. Trots att lagen är tydlig på denna punkt fortsätter vräkningarna av barn. Förra året berördes 655 barn av vräkning. Enligt ny statistik från Kronofogdemyndigheten har hitintills 588 barn i år berörts av vräkning och över 2000 står under hot om avhysning. Detta betyder att lagen inte följs.
Det uppmärksammade Socialstyrelsen i en rapport redan ifjol. En av slutsatserna som Socialstyrelsen kom fram till var att bristerna fanns i den lokala praktiken. Enligt lag är regeringen ansvarig för vägledning av kommunerna.
Jag har mot bakgrund av denna utveckling ställt en fråga till socialminister Göran Hägglund vad han avser att vidta för åtgärder för att se till att kommuner får den hjälp och kunskap de behöver för att uppfylla lagstiftningens krav på att inga barn ska behöva drabbas av vräkning?
Jag menar att det saknas idag ett tydligt barnperspektiv vid vräkningar.
- Barn och ungdomar har mindre möjligheter än vuxna att föra sin egen talan. Därför behöver deras bästa bevakas.
- Alla kommuner måste få den hjälp och kunskap som krävs för att förebygga vräkningar. Två sätt att stärka det förebyggande arbetet skulle kunna vara att inrätta kommunala budget- och skuldrådgivningar samt en hyresrådgivare som samverkar med kommunens bostadsbolag. Då skulle kommuner både få en bättre överblick över familjer som är på väg att avhysas och sätta in förebyggande åtgärder i ett tidigt skede.
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=67&dok_id=GX11323
Storbritanniens nya prostitutionslag
Min fb-sida, "Vi som vill skärpa sexköpslagen" väcker varierande reaktioner och inte alltid så trevliga. Legaliseringlobbyn är aktiva även i vårt land och finns företrädda även i riksdagen. Men nu gläds jag över att framsteg i Storbritannien. Där bestämmelserna i Storbritanniens ”brottsbalk” med namnet Policing and Crime Act , Section 14, nyligen har godkänts av det brittiska parlamentet.
Lagen har dock ännu inte trätt i kraft då det krävs att departementschefen lämnar sitt godkännande till detta. Kortfattat går bestämmelsen ut på att det är att betraktas som brott om en person (A) åt en prostituerad (B) betalar eller utlovar betalning för en sexuell tjänst, under förutsättning att det finns en tredje person (C) inblandad som utnyttjar situationen i vinningssyfte. C:s kontakt med B ska dessutom vara av exploaterande karaktär, det vill säga C ska med våld eller hot tvinga eller med svekfulla metoder övertyga (lura) B om att tillhandahålla den sexuella tjänsten. Den som köper den sexuella tjänsten (A) behöver inte känna till den tredje personen (C) för att brott ska föreligga.
Den sexuella tjänsten behöver inte heller faktiskt utföras, utan det räcker med betalning eller utlovad betalning från A för att brottet ska fullbordas. Det spelar ingen roll var i världen de sexuella tjänsterna ska utföras. Bestämmelsen verkar ta sikte på situationer där en prostituerad är offer för organiserad sexhandel, eftersom en tredje persons ”illasinnade” inblandning är en förutsättning för fullbordat brott. Sexköp av ”frilansande” prostituerade omfattas alltså inte av bestämmelsen, och inte heller situationer där den prostituerade har ett "frivilligt avtal om förmedling" av sexuella tjänster med en tredje person. Böter kan för närvarande utgå till det maximala beloppet om 1000£.
Nedan följer ett utdrag ur samt en förklaring till lagtexten.
PART 2 SEXUAL OFFENCES AND SEX ESTABLISHMENTS Prostitution 14 Paying for sexual services of a prostitute subjected to Force etc: England and Wales Show ENAfter section 53 of the Sexual Offences Act 2003 (c. 42) insert—“53A Paying for sexual services of a prostitute subjected to force etc. (1) A person (A) commits an offence if— (a) A makes or promises payment for the sexual services of a prostitute (B), (b) a third person (C) has engaged in exploitative conduct of a kind likely to induce or encourage B to provide the sexual services for which A has made or promised payment, and (c) C engaged in that conduct for or in the expectation of gain for C or another person (apart from A or B). (2) The following are irrelevant— (a) where in the world the sexual services are to be provided and whether those services are provided, (b) whether A is, or ought to be, aware that C has engaged in exploitative conduct. (3) C engages in exploitative conduct if— (a) C uses force, threats (whether or not relating to violence) or any other form of coercion, or (b) C practises any form of deception. (4) A person guilty of an offence under this section is liable on summary conviction to a fine not exceeding level 3 on the standard scale.”Förklaring till lagtexten:Paying for sexual services of a prostitute subjected to force etc: England and Wales:71.This section inserts a new section 53A into the Sexual Offences Act 2003. The new section creates a strict liability offence which is committed if someone pays or promises payment for the sexual services of a prostitute who has been subject to exploitative conduct of a kind likely to induce or encourage the provision of sexual services for which the payer has made or promised payment. The person responsible for the exploitative conduct must have been acting for or in the expectation of gain for himself or herself or another person, other than the payer or the prostitute.72.Subsection (2) of the new section provides that it does not matter where in the world the sexual services are to be provided. An offence is committed regardless of whether the person paying or promising payment for sexual services knows or ought to know or be aware that the prostitute has been subject to exploitative conduct. In other words the offence is one of strict liability and no mental element is required in respect of the offender’s knowledge that the prostitute was forced, threatened, coerced or deceived.73.Subsection (3) states that a person engages in exploitative conduct if he or she uses force, threats (whether or not relating to violence) or any other form of coercion, or if he or she practices any form of deception.74.Subsection (4) provides that the maximum penalty for this offence is a fine not exceeding level 3 on the standard scale, currently £1000.75.The terms of “prostitute”, “prostitution” and “payment” as used in this section are defined in section 51 of the Sexual Offences Act 2003.
Lagen har dock ännu inte trätt i kraft då det krävs att departementschefen lämnar sitt godkännande till detta. Kortfattat går bestämmelsen ut på att det är att betraktas som brott om en person (A) åt en prostituerad (B) betalar eller utlovar betalning för en sexuell tjänst, under förutsättning att det finns en tredje person (C) inblandad som utnyttjar situationen i vinningssyfte. C:s kontakt med B ska dessutom vara av exploaterande karaktär, det vill säga C ska med våld eller hot tvinga eller med svekfulla metoder övertyga (lura) B om att tillhandahålla den sexuella tjänsten. Den som köper den sexuella tjänsten (A) behöver inte känna till den tredje personen (C) för att brott ska föreligga.
Den sexuella tjänsten behöver inte heller faktiskt utföras, utan det räcker med betalning eller utlovad betalning från A för att brottet ska fullbordas. Det spelar ingen roll var i världen de sexuella tjänsterna ska utföras. Bestämmelsen verkar ta sikte på situationer där en prostituerad är offer för organiserad sexhandel, eftersom en tredje persons ”illasinnade” inblandning är en förutsättning för fullbordat brott. Sexköp av ”frilansande” prostituerade omfattas alltså inte av bestämmelsen, och inte heller situationer där den prostituerade har ett "frivilligt avtal om förmedling" av sexuella tjänster med en tredje person. Böter kan för närvarande utgå till det maximala beloppet om 1000£.
Nedan följer ett utdrag ur samt en förklaring till lagtexten.
PART 2 SEXUAL OFFENCES AND SEX ESTABLISHMENTS Prostitution 14 Paying for sexual services of a prostitute subjected to Force etc: England and Wales Show ENAfter section 53 of the Sexual Offences Act 2003 (c. 42) insert—“53A Paying for sexual services of a prostitute subjected to force etc. (1) A person (A) commits an offence if— (a) A makes or promises payment for the sexual services of a prostitute (B), (b) a third person (C) has engaged in exploitative conduct of a kind likely to induce or encourage B to provide the sexual services for which A has made or promised payment, and (c) C engaged in that conduct for or in the expectation of gain for C or another person (apart from A or B). (2) The following are irrelevant— (a) where in the world the sexual services are to be provided and whether those services are provided, (b) whether A is, or ought to be, aware that C has engaged in exploitative conduct. (3) C engages in exploitative conduct if— (a) C uses force, threats (whether or not relating to violence) or any other form of coercion, or (b) C practises any form of deception. (4) A person guilty of an offence under this section is liable on summary conviction to a fine not exceeding level 3 on the standard scale.”Förklaring till lagtexten:Paying for sexual services of a prostitute subjected to force etc: England and Wales:71.This section inserts a new section 53A into the Sexual Offences Act 2003. The new section creates a strict liability offence which is committed if someone pays or promises payment for the sexual services of a prostitute who has been subject to exploitative conduct of a kind likely to induce or encourage the provision of sexual services for which the payer has made or promised payment. The person responsible for the exploitative conduct must have been acting for or in the expectation of gain for himself or herself or another person, other than the payer or the prostitute.72.Subsection (2) of the new section provides that it does not matter where in the world the sexual services are to be provided. An offence is committed regardless of whether the person paying or promising payment for sexual services knows or ought to know or be aware that the prostitute has been subject to exploitative conduct. In other words the offence is one of strict liability and no mental element is required in respect of the offender’s knowledge that the prostitute was forced, threatened, coerced or deceived.73.Subsection (3) states that a person engages in exploitative conduct if he or she uses force, threats (whether or not relating to violence) or any other form of coercion, or if he or she practices any form of deception.74.Subsection (4) provides that the maximum penalty for this offence is a fine not exceeding level 3 on the standard scale, currently £1000.75.The terms of “prostitute”, “prostitution” and “payment” as used in this section are defined in section 51 of the Sexual Offences Act 2003.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)