Som utrikesminster har Carl Bildt närmast demonstrativt visat ett ointresse för Afrika och Afrikas Horn utgör inget undantag. Ändå har nyhetssändningarna sedan mitten av 2011 dominerats av svälten på Afrikas Horn. I Etiopien, Somalia och Kenya beräknades omkring 4 miljoner människor i varje land vara i akut nöd. Underskott av mat och lokal svält är normalt i Etiopien som många gånger haft behov av nödleveranser även efter den stora katastrofen 1984. Detta har landet kunnat hantera, med bistånd från omvärlden. Även i Kenya finns resurser, problemet är att de styrande är ointresserade av dem som bor i fattiga områden med halvnomadiserande befolkning. De svältande i Etiopien och Kenya har stannat i sina länder, även denna gång.
Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas Horn.
Torka anges nästan ryggmärgsmässigt som förklaring till svälten. Och uteblivna regn satte igång den negativa spiral som följts av torka och svält. Men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och agerande. Två faktorer är överordnade: Bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
Inledningsvis stoppades hjälp till Somalia av al-Shabab, vilket i blixtbelysning visade att den humanitära krisen är resultatet av kaos, klanstrider och konflikter och inte av uteblivna regn. Extremisterna har styrt och terroriserat mellersta och södra delarna av Somalia. De har uttaxerat från fattiga bönder, tvångsrekryterat till sin milis och lagt beslag på delar av böndernas produkter. Läget har nu stabiliserats men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd och upp till 100.000 kan redan ha dött.
Omvärlden har i olika omgångar gripit in i Somalia, med förödande resultat för alla parter. Sedan flera år stöder AU, Afrikanska Unionen, den provisoriska somaliska regeringen med trupp. Det kenyanska intrånget i södra Somalia hösten 2011 har nu inlemmats i AU’s initiativ. Etiopien gör också militära ingripanden för att bekämpa Al Shabab.
I Somalia finns en maktlös och egennyttig regering, resultatet av årtionden av medlingsförsök. Den stöds av väst och av den Afrikanska Unionen. Al Shabab stöds mer eller mindre öppet av Eritrea, som vill motverka etiopiskt inflytande, och Saudiarabien. Stödet för Al Shabab har delvis byggt på att den provisoriska regeringen betraktas som uppbackad utifrån och därmed saknar legitimitet.
Trots idoga medlingsförsök och närvaro av en del internationella organ, är sanningen att Somalia är landet som omvärlden helst velat glömma. Det verkar som om även Afrika vill glömma Somalia. AU hade i augusti ett toppmöte för att skrapa ihop pengar till svälten på Afrikas Horn. Mötet var en stor besvikelse, varken pengar eller politiska beslut kom ut av det. Så länge Etiopien och Eritrea är fiender och använder Somalia som indirekt slagfält, ett slags krig genom ombud, kommer inte Afrika självt att sätta enad press på landet.
Men det går inte att glömma Somalia; laglösheten inne i landet får konsekvenser utanför i form av droghandel, terrorism, piratverksamhet och nu omfattande flyktingströmmar. Flickor och kvinnor våldtas. Och ekonomiskt har kostnaderna för krigstillståndet varit enorma. Det uppskattas att den humanitära hjälpen och utvecklingshjälpen till Somalia under 20 år uppgått till 13 miljarder dollar. Under samma period har somalier utanför landet skickat in ungefär lika mycket till sina kvarvarande anhöriga. Ännu mer har militära insatser, internationell brottslighet och piratverksamhet kostat. Närmare en fjärdedel av somalierna är nu flyktingar inom eller utom landet. Men självklart är listan på dem som tjänat på kaoset lång – korrupta politiker, krigsherrar, pirater, vapensmugglare, droghandlare, penningtvättare, och t o m hjälporganisationer. Och om inte fler kan tjäna på fred än på kaos och konflikt kommer hungersnöd att återkomma.
Rapporteringen om svälten har nu avtagit. Strömmen av flyktingar till Kenya har minskat efter kenyanernas inmarsch. Det är relativt lugnt i Mogadishu och hjälpen når fram. Läget förvärras inte men är fortfarande kritiskt. Det finns områden dit hjälpen inte når och de svältande inte orkar lämna. Det tar tid innan regnen ger nya skördar och fetare boskap.
Svält är en fråga om makt och politik, det tar tid att ändra. Effekterna på de drabbade människorna, inte minst barnen, finns kvar i många år. Det finns få humanitära katastrofer som är kortvariga, annat än i omvärldens uppmärksamhet. Regeringen har hittills sett situationen som en rent humanitär katastrof. Men problem som biståndet inte ensamt kan lösa. Regeringens bristande kontakter gör att vi inte ser att detta är en politisk katastrof och att lösningarna måste sökas på det är regionala planet. Det kräver politiska prioriteringar hos de drabbade länderna, främst Kenya, Etiopien och Somalia och samverkan dem emellan.
Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas Horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas Horn. Men frågan inför Utrikespolitiska debatten (15 februari) är om Bildt vill att Sverige återtar en roll för Afrikas Horn.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/13/sverige-b-r-terta-sin-viktiga-roll-f-r-afrikas-horn
