Herr talman! Allt som händer i världen påverkar alla och angår alla. Framtiden är mer än någonsin en gemensam angelägenhet, vare sig man vill eller inte. Jag vill.
Medan regeringen presenterar och kommenterar politiken driver Socialdemokraterna på. Det handlar inte om att stödja det ena eller det andra, sade utrikesminister Bildt, medan jag åkte till Kairo och Tahrirtorget för att visa mitt stöd för demonstranterna. Regeringen och EU begick ett historiskt misstag som vägrade att stå upp för inte bara gemensamma värden utan också grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter.
I Turkiet gavs nyligen omdömet: EU befinner sig i koma.
Får vi i dag svar på hur regeringen ska bidra till EU:s strategi för Sahelregionen? Sahel, och det inkluderar Maghreb, lider av brist på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och står inför humanitära utmaningar och utvecklingsutmaningar. Vapen och organiserad kriminalitet kan lätt ta sig över porösa gränser. Grannländerna har att själva samverka för kapacitetsuppbyggnad och säkerhet.
I går greps min lilla kusin, skriver facebookvännen från Mauretanien, och ser i dag inga förutsättningar för ett fritt och rättvist val i mars. Den nordafrikanska våren har också satt fokus på våra grannars grannar, män och kvinnor. Men den som feministvägrar här hemma ser heller inte maktstrukturerna utomlands. Då kan man göra som regeringen, som sedan 2006 har skurit ned sitt stöd till SRHR som motverkar mödradödlighet – ett viktigt område säger regeringen själv eller åtminstone sagt sig prioritera.
Herr talman! Först skulle biståndet göras om till ett påskris, sade regeringen inför höjda ögonbryn. Nu vill biståndsministern ha action i stället för samtal. 2011 samlades på Palmecentret den syriska oppositionen, och nyligen kunde företrädare för Irans opposition samlas i Stockholm med Palmecentret som värd. Vi ska välkomna arrangemang av detta slag. Jag hävdar att demokrati byggs med demokrati, och där har samtalet en given plats. Självfallet ska Sverige stödja det civila samhället. Samtidigt utesluter jag inte en kritisk dialog med företrädare för regimen.
Herr talman!
Jag välkomnar att Martin Schibbye och Johan Persson nämns i utrikesdeklarationen. Jag ser ett hopp om att se dem benådade, och välkomnar också att frisläppandet av Dawit Isaak nämns.
Men som utrikesminister har Carl Bildt närmast demonstrativt visat ett ointresse för Afrika, och Afrikas horn utgör inget undantag. Ändå har nyhetsinslagen sedan mitten av 2011 dominerats av svälten på Afrikas horn. I Etiopien, Somalia och Kenya beräknas omkring 4 miljoner människor varje dag vara i akut nöd. Brist på mat och lokal svält är normalt i Etiopien som många gånger haft behov av nödleveranser, som efter den stora katastrofen 1984. I Kenya finns resurser. Problemet är att de styrande är ointresserade av dem som bor i fattiga områden med halvnomadiserad befolkning. De svältande i Etiopien och Kenya har stannat i sina länder, även denna gång. Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas horn. IDP-lägren i Mogadishu ses som osäkra, även om läget har förbättrats. Ska flyktingarna tvingas tillbaka från Kenya? Till vad?
Al-Qaida, AQAP i Jemen, AQIM i Maghreb eller al-Shabab i Somalia innebär förtryck och terror som drabbar kvinnor dubbelt hårt.
Läget har nu stabiliserats, men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd. Upp till 100 000 kan redan ha dött. Torkan anges nästan ryggmärgsmässigt som en förklaring till svälten, men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och ageranden. Två faktorer är överordnade: bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
I Sverige finns nästan 40 000 somalier som noga följer utvecklingen. De är en resurs för vårt engagemang.
Jag välkomnar att EU har tillsatt en särskild representant, men inför mötet i London nu i februari är det intressant att veta vad som är regeringens ståndpunkt. Jag tycker att det är bra om representanter från Somaliland kan delta.
Vi fortsätter att hävda vikten av att se Afrikas horns svårigheter och möjligheter i ett sammanhang och har även fått stöd för det synsättet inom EU-kretsen.
FN:s säkerhetsråd bör stärka sitt engagemang. Vill omvärlden se ett fortsatt Amisom är ett starkt stöd nödvändigt. Men Somalias regering saknar i dag, 20 år sedan staten föll ihop, inte förvånande, kapacitet att genomföra sina beslut.
Principiellt har jag invändningar mot en klankvoterad mandatfördelning. När övergångslösningar ska övergå till en varaktig konstitution i Somalia bör detta beaktas.
Vi vill följa upp rådsslutsatserna från 2009 för att ta till vara diasporans eget engagemang och följa upp hur slutsatserna implementerats.
Det är dags att se Djibouti och också IGAD:s centrum som något mer än en flottbas och att se vilka som delar ansvaret med regimen.
Hur ska den civila insats som är tänkt att stärka de maritima kapaciteterna i regionen utformas? Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas horn. Socialdemokraterna vill att Sverige ska återta en roll för Afrikas horn.
Jag hade också förväntat mig ett svar på hur man ser på slutrapporten från Margot Wallströms FN-uppdrag. Nu finns rapporten, och nu vill jag höra regeringens synpunkter på slutsatserna/
Hela debatten återfinns på riksdagens hemsida. Jag hade gärna haft mer än 6 min talartid men tillsammans visade vi S-ledamöter på en bred och aktiv utrikespolitik.
