Som ni märker försöker jag synliggöra våra grannars grannar. Jag har i riksdagen tek konkret lyft Senegal, Mauritanien och en ev EU-insats med bas Niger. Söder om Sahara finner vi även Mali.
Regeringen förlängde Sveriges landstrategi med Mali till 2011. Nu när vi skriver 2012saknas även gällande regeringsdirektiv. Landet plågas av svält och såväl internflyttningar som människoströmmar över landgränserna ökar. Amnesty hävdar att läget för mänskliga rättigheter har avsevärt försvårats. MNLA-gerillan strider för en egen stat. I norra delen av landet återfinns AQIM. Vapentillgången uppges vara god, våldet ökar. Tid för presidentval är satt till april och parlamentsval är utlyst till juni. Samtidigt framkommer oro för att valen inte ska genomföras. Mali befinner sig i en allt svårare situation. Utrikesministerns aktuella politik i förhållande till Mali är inte känd. Sveriges ambassad är belägen i huvudstaden Bamako. Dit är det okomplicerat att resa men till andra delar av landet har UD utfärdat begränsningar. Rekommendationer som man ska man ta på allvar.
Vilka initiativ har utrikesministern vidtagit med anledning av den oroande utvecklingen i Mali undrar jag. Men ytterligare ett land som Sveige samarbetar med i biståndsfrågor är Burkina Faso. Känt som ett lugnt men fattigt land. Den bilden har förändrats. Torka, hunger, höjda matpriser, en ung befolkning varav många är arbetslösa blir till en mix till spänningar men också oroligheter. Bukina Faso tar emot flyktingsströmmar utan att invånarna som så vill själva kan ta sig norrut och upp till Europa. Många unga känner att dörren stängs för deras framtidsdrömmar. Men etablerade politiker i Bukina Faso har haft svårt att möta missnöjet.
Sverige och EU måste visa denna region större uppmärksamhet än idag. Utveckligen riskerar annars att tvinga oss till det.
torsdag 23 februari 2012
Mauritanien och Senegal
Valet i Mauritanien ligger i mediaskuggan. Så är det inte i alla EU-länder, inte i Frankrike och vi vet att EU uppmanade, 2009 alla parter i Mauretanien till att fortsätta stödja den fredliga återgången till den demokratiska process som avbröts genom statskuppen för ett år sedan och på så sätt bana väg för en normalisering av EU:s förbindelser med Mauretanien.
Mauretanien tillkännagav under år 2011 att parlaments- och lokalvalen skulle skjutas upp. Det beslutet föregicks av kritik om frånvaron av en tillförlitlig registrering mot myndigheter och efter krav på oberoende valkommission.
Nu vet vi att parlamentsval har utlysts till i mars i år. Samtidigt kommer rapporter som inger oro över förutsättningarna för ett fritt och rättvist val. Sverige och EU har genom strategin för Sahelregionen, European Strategy for Security and Development in the Sahel, en formell ram för samtal med Mauretanien. Det är angeläget att det väntade valet såväl ingår i en dialog som även inkluderar oppositionen samt att Sveriges syn på den politiska situationen redovisas.
Men i ännu en fråga är inte regeringens stådnpunkt känd. Det är rimligt att en redovisning görs av utrikesministern, om Sverige eller EU inom ramen för EU:s strategi för Sahelregionen som omfattar Mauretanien, haft en dialog såväl med regeringen och oppositionen inför kommande val i mars?
Men även Senegal går till val. Två länder som båda liger i Maghreb-regionen men ändå olika.
Valrörelsen för val av president sker under oroligheter. Enligt grundlagen gäller numera högst två mandatperioder för presidenten. Men Abdoulaye Wade, partiledare för Senegals liberala parti, hävdar att lagen inte gäller för honom, eftersom den tillkom efter att han tillträtt som president. Wade som är en åldrad man klamrar sig fast istället för att släppa fram en ny generation, eller i alla fall någon under 80 år.
Detta har följts av en förtroendekris, vilket uttrycktes i form av demonstrationer av oppositionen.
Oppositionsledare Ousmane Tanor Dieng, Socialistpartiet, är motkandidat. Han, liksom många regeringsmotståndare, har utsatts av en repressiv apparat. Ett flerpartisystem med yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och andra viktiga politiska och medborgerliga rättigheter har sedan 2001 varit inskrivna i grundlagen. Men nu ser vi alltså med oro på utvecklingen. Senegaleser ställer också berättigat högre krav på dagens ledare. I söder finns dessutom en lång intensiv konflikt. Nästa president måste vara vald av det senegalesiska folket i demokratiska val varigenom alla har möjligheten att rösta och där rösterna är lika mycket värda. På detta sätt kan konflikter lösas och frihet uppstå.
Hur avser utrikesminister Carl Bildt att, mot bakgrund av detta, ta initiativ så att demokratiska val institutionaliseras i Senegal? Jag hade redan igår tagit upp frågan inom EU-kretsen.
Mauretanien tillkännagav under år 2011 att parlaments- och lokalvalen skulle skjutas upp. Det beslutet föregicks av kritik om frånvaron av en tillförlitlig registrering mot myndigheter och efter krav på oberoende valkommission.
Nu vet vi att parlamentsval har utlysts till i mars i år. Samtidigt kommer rapporter som inger oro över förutsättningarna för ett fritt och rättvist val. Sverige och EU har genom strategin för Sahelregionen, European Strategy for Security and Development in the Sahel, en formell ram för samtal med Mauretanien. Det är angeläget att det väntade valet såväl ingår i en dialog som även inkluderar oppositionen samt att Sveriges syn på den politiska situationen redovisas.
Men i ännu en fråga är inte regeringens stådnpunkt känd. Det är rimligt att en redovisning görs av utrikesministern, om Sverige eller EU inom ramen för EU:s strategi för Sahelregionen som omfattar Mauretanien, haft en dialog såväl med regeringen och oppositionen inför kommande val i mars?
Men även Senegal går till val. Två länder som båda liger i Maghreb-regionen men ändå olika.
Valrörelsen för val av president sker under oroligheter. Enligt grundlagen gäller numera högst två mandatperioder för presidenten. Men Abdoulaye Wade, partiledare för Senegals liberala parti, hävdar att lagen inte gäller för honom, eftersom den tillkom efter att han tillträtt som president. Wade som är en åldrad man klamrar sig fast istället för att släppa fram en ny generation, eller i alla fall någon under 80 år.
Detta har följts av en förtroendekris, vilket uttrycktes i form av demonstrationer av oppositionen.
Oppositionsledare Ousmane Tanor Dieng, Socialistpartiet, är motkandidat. Han, liksom många regeringsmotståndare, har utsatts av en repressiv apparat. Ett flerpartisystem med yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och andra viktiga politiska och medborgerliga rättigheter har sedan 2001 varit inskrivna i grundlagen. Men nu ser vi alltså med oro på utvecklingen. Senegaleser ställer också berättigat högre krav på dagens ledare. I söder finns dessutom en lång intensiv konflikt. Nästa president måste vara vald av det senegalesiska folket i demokratiska val varigenom alla har möjligheten att rösta och där rösterna är lika mycket värda. På detta sätt kan konflikter lösas och frihet uppstå.
Hur avser utrikesminister Carl Bildt att, mot bakgrund av detta, ta initiativ så att demokratiska val institutionaliseras i Senegal? Jag hade redan igår tagit upp frågan inom EU-kretsen.
torsdag 16 februari 2012
Mitt anförande i Utrikespolitiksa debatten
Herr talman! Allt som händer i världen påverkar alla och angår alla. Framtiden är mer än någonsin en gemensam angelägenhet, vare sig man vill eller inte. Jag vill.
Medan regeringen presenterar och kommenterar politiken driver Socialdemokraterna på. Det handlar inte om att stödja det ena eller det andra, sade utrikesminister Bildt, medan jag åkte till Kairo och Tahrirtorget för att visa mitt stöd för demonstranterna. Regeringen och EU begick ett historiskt misstag som vägrade att stå upp för inte bara gemensamma värden utan också grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter.
I Turkiet gavs nyligen omdömet: EU befinner sig i koma.
Får vi i dag svar på hur regeringen ska bidra till EU:s strategi för Sahelregionen? Sahel, och det inkluderar Maghreb, lider av brist på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och står inför humanitära utmaningar och utvecklingsutmaningar. Vapen och organiserad kriminalitet kan lätt ta sig över porösa gränser. Grannländerna har att själva samverka för kapacitetsuppbyggnad och säkerhet.
I går greps min lilla kusin, skriver facebookvännen från Mauretanien, och ser i dag inga förutsättningar för ett fritt och rättvist val i mars. Den nordafrikanska våren har också satt fokus på våra grannars grannar, män och kvinnor. Men den som feministvägrar här hemma ser heller inte maktstrukturerna utomlands. Då kan man göra som regeringen, som sedan 2006 har skurit ned sitt stöd till SRHR som motverkar mödradödlighet – ett viktigt område säger regeringen själv eller åtminstone sagt sig prioritera.
Herr talman! Först skulle biståndet göras om till ett påskris, sade regeringen inför höjda ögonbryn. Nu vill biståndsministern ha action i stället för samtal. 2011 samlades på Palmecentret den syriska oppositionen, och nyligen kunde företrädare för Irans opposition samlas i Stockholm med Palmecentret som värd. Vi ska välkomna arrangemang av detta slag. Jag hävdar att demokrati byggs med demokrati, och där har samtalet en given plats. Självfallet ska Sverige stödja det civila samhället. Samtidigt utesluter jag inte en kritisk dialog med företrädare för regimen.
Herr talman!
Jag välkomnar att Martin Schibbye och Johan Persson nämns i utrikesdeklarationen. Jag ser ett hopp om att se dem benådade, och välkomnar också att frisläppandet av Dawit Isaak nämns.
Men som utrikesminister har Carl Bildt närmast demonstrativt visat ett ointresse för Afrika, och Afrikas horn utgör inget undantag. Ändå har nyhetsinslagen sedan mitten av 2011 dominerats av svälten på Afrikas horn. I Etiopien, Somalia och Kenya beräknas omkring 4 miljoner människor varje dag vara i akut nöd. Brist på mat och lokal svält är normalt i Etiopien som många gånger haft behov av nödleveranser, som efter den stora katastrofen 1984. I Kenya finns resurser. Problemet är att de styrande är ointresserade av dem som bor i fattiga områden med halvnomadiserad befolkning. De svältande i Etiopien och Kenya har stannat i sina länder, även denna gång. Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas horn. IDP-lägren i Mogadishu ses som osäkra, även om läget har förbättrats. Ska flyktingarna tvingas tillbaka från Kenya? Till vad?
Al-Qaida, AQAP i Jemen, AQIM i Maghreb eller al-Shabab i Somalia innebär förtryck och terror som drabbar kvinnor dubbelt hårt.
Läget har nu stabiliserats, men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd. Upp till 100 000 kan redan ha dött. Torkan anges nästan ryggmärgsmässigt som en förklaring till svälten, men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och ageranden. Två faktorer är överordnade: bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
I Sverige finns nästan 40 000 somalier som noga följer utvecklingen. De är en resurs för vårt engagemang.
Jag välkomnar att EU har tillsatt en särskild representant, men inför mötet i London nu i februari är det intressant att veta vad som är regeringens ståndpunkt. Jag tycker att det är bra om representanter från Somaliland kan delta.
Vi fortsätter att hävda vikten av att se Afrikas horns svårigheter och möjligheter i ett sammanhang och har även fått stöd för det synsättet inom EU-kretsen.
FN:s säkerhetsråd bör stärka sitt engagemang. Vill omvärlden se ett fortsatt Amisom är ett starkt stöd nödvändigt. Men Somalias regering saknar i dag, 20 år sedan staten föll ihop, inte förvånande, kapacitet att genomföra sina beslut.
Principiellt har jag invändningar mot en klankvoterad mandatfördelning. När övergångslösningar ska övergå till en varaktig konstitution i Somalia bör detta beaktas.
Vi vill följa upp rådsslutsatserna från 2009 för att ta till vara diasporans eget engagemang och följa upp hur slutsatserna implementerats.
Det är dags att se Djibouti och också IGAD:s centrum som något mer än en flottbas och att se vilka som delar ansvaret med regimen.
Hur ska den civila insats som är tänkt att stärka de maritima kapaciteterna i regionen utformas? Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas horn. Socialdemokraterna vill att Sverige ska återta en roll för Afrikas horn.
Jag hade också förväntat mig ett svar på hur man ser på slutrapporten från Margot Wallströms FN-uppdrag. Nu finns rapporten, och nu vill jag höra regeringens synpunkter på slutsatserna/
Hela debatten återfinns på riksdagens hemsida. Jag hade gärna haft mer än 6 min talartid men tillsammans visade vi S-ledamöter på en bred och aktiv utrikespolitik.
Medan regeringen presenterar och kommenterar politiken driver Socialdemokraterna på. Det handlar inte om att stödja det ena eller det andra, sade utrikesminister Bildt, medan jag åkte till Kairo och Tahrirtorget för att visa mitt stöd för demonstranterna. Regeringen och EU begick ett historiskt misstag som vägrade att stå upp för inte bara gemensamma värden utan också grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter.
I Turkiet gavs nyligen omdömet: EU befinner sig i koma.
Får vi i dag svar på hur regeringen ska bidra till EU:s strategi för Sahelregionen? Sahel, och det inkluderar Maghreb, lider av brist på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och står inför humanitära utmaningar och utvecklingsutmaningar. Vapen och organiserad kriminalitet kan lätt ta sig över porösa gränser. Grannländerna har att själva samverka för kapacitetsuppbyggnad och säkerhet.
I går greps min lilla kusin, skriver facebookvännen från Mauretanien, och ser i dag inga förutsättningar för ett fritt och rättvist val i mars. Den nordafrikanska våren har också satt fokus på våra grannars grannar, män och kvinnor. Men den som feministvägrar här hemma ser heller inte maktstrukturerna utomlands. Då kan man göra som regeringen, som sedan 2006 har skurit ned sitt stöd till SRHR som motverkar mödradödlighet – ett viktigt område säger regeringen själv eller åtminstone sagt sig prioritera.
Herr talman! Först skulle biståndet göras om till ett påskris, sade regeringen inför höjda ögonbryn. Nu vill biståndsministern ha action i stället för samtal. 2011 samlades på Palmecentret den syriska oppositionen, och nyligen kunde företrädare för Irans opposition samlas i Stockholm med Palmecentret som värd. Vi ska välkomna arrangemang av detta slag. Jag hävdar att demokrati byggs med demokrati, och där har samtalet en given plats. Självfallet ska Sverige stödja det civila samhället. Samtidigt utesluter jag inte en kritisk dialog med företrädare för regimen.
Herr talman!
Jag välkomnar att Martin Schibbye och Johan Persson nämns i utrikesdeklarationen. Jag ser ett hopp om att se dem benådade, och välkomnar också att frisläppandet av Dawit Isaak nämns.
Men som utrikesminister har Carl Bildt närmast demonstrativt visat ett ointresse för Afrika, och Afrikas horn utgör inget undantag. Ändå har nyhetsinslagen sedan mitten av 2011 dominerats av svälten på Afrikas horn. I Etiopien, Somalia och Kenya beräknas omkring 4 miljoner människor varje dag vara i akut nöd. Brist på mat och lokal svält är normalt i Etiopien som många gånger haft behov av nödleveranser, som efter den stora katastrofen 1984. I Kenya finns resurser. Problemet är att de styrande är ointresserade av dem som bor i fattiga områden med halvnomadiserad befolkning. De svältande i Etiopien och Kenya har stannat i sina länder, även denna gång. Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas horn. IDP-lägren i Mogadishu ses som osäkra, även om läget har förbättrats. Ska flyktingarna tvingas tillbaka från Kenya? Till vad?
Al-Qaida, AQAP i Jemen, AQIM i Maghreb eller al-Shabab i Somalia innebär förtryck och terror som drabbar kvinnor dubbelt hårt.
Läget har nu stabiliserats, men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd. Upp till 100 000 kan redan ha dött. Torkan anges nästan ryggmärgsmässigt som en förklaring till svälten, men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och ageranden. Två faktorer är överordnade: bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
I Sverige finns nästan 40 000 somalier som noga följer utvecklingen. De är en resurs för vårt engagemang.
Jag välkomnar att EU har tillsatt en särskild representant, men inför mötet i London nu i februari är det intressant att veta vad som är regeringens ståndpunkt. Jag tycker att det är bra om representanter från Somaliland kan delta.
Vi fortsätter att hävda vikten av att se Afrikas horns svårigheter och möjligheter i ett sammanhang och har även fått stöd för det synsättet inom EU-kretsen.
FN:s säkerhetsråd bör stärka sitt engagemang. Vill omvärlden se ett fortsatt Amisom är ett starkt stöd nödvändigt. Men Somalias regering saknar i dag, 20 år sedan staten föll ihop, inte förvånande, kapacitet att genomföra sina beslut.
Principiellt har jag invändningar mot en klankvoterad mandatfördelning. När övergångslösningar ska övergå till en varaktig konstitution i Somalia bör detta beaktas.
Vi vill följa upp rådsslutsatserna från 2009 för att ta till vara diasporans eget engagemang och följa upp hur slutsatserna implementerats.
Det är dags att se Djibouti och också IGAD:s centrum som något mer än en flottbas och att se vilka som delar ansvaret med regimen.
Hur ska den civila insats som är tänkt att stärka de maritima kapaciteterna i regionen utformas? Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas horn. Socialdemokraterna vill att Sverige ska återta en roll för Afrikas horn.
Jag hade också förväntat mig ett svar på hur man ser på slutrapporten från Margot Wallströms FN-uppdrag. Nu finns rapporten, och nu vill jag höra regeringens synpunkter på slutsatserna/
Hela debatten återfinns på riksdagens hemsida. Jag hade gärna haft mer än 6 min talartid men tillsammans visade vi S-ledamöter på en bred och aktiv utrikespolitik.
onsdag 15 februari 2012
Kärnvapenhot från Iran
Efter Khomeinis maktövertagande i Iran förlorade iranska kvinnor många av sina rättigheter och tvingades in under chadorna. Trots det har de iranska kvinnorna inte gett upp kampen för sina rättigheter. När Shirin Ebadi fick Nobels fredspris gav det hopp till miljontals muslimska kvinnor i världen. När Parvin Ardalan fick Olof Palmes pris synliggjordes samtidigt kvinnors ledande roll för den gröna oppositionen. Vi socialdemokraterna fortsätter stödjer den iranska kvinnorörelsen med dess rättmätiga krav på att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra.
En fas för Irans utvecklingen genomfördes av Reza shah Pahlavi på 1920-talet. Han bytte till exempel namnet från Persien till Iran, reformerade armén och införde rättegångar i samhället. Landet Iran blev i den meningen modernt. Modellen var västerländsk samtidigt som man ville bevara vissa muslimska värderingar. När ett religiöst ledarskap efter den islamiska revolutionen övertog makten utlovades åter förändringar, dessa gick emot en demokratisering. Brist på respekt för de universella mänskliga rättigheterna blev uppenbara. De beskrivs av kritiker men även forskare som västerlandets idéer och normer.
Politisk islam är en kraft som stärkts genom åren. Det är inte bara i Iran som den fått ett uppsving. Andra länder där politisk islam fått näring är till exempel i så skilda länder som Afghanistan och Turkiet med en sekulär konstitution. Det kan anses vara en av moderniseringens paradoxer. Hur kan något som anses vara omodernt, det vill säga politisk islam, frodas i moderniseringens kölvatten? Svaret är komplext. Ett delsvar utgörs av att konceptet modernisering är etnocentriskt. Moderniseringsbegreppet är något som byggts utifrån en europeisk föreställningsvärld och något som vi tillämpar utifrån vårt sätt att se på världen.
Ett annat delsvar är att politisk islam är just politisk och islam. Religionen har förändrats med hjälp av politiken under tidens lopp. Även om religionen har påverkat politiken så har religionen anpassat sig mer till politiken, det vill säga till samhällets förutsättningar. Regimens företrädare har trots allt utsetts av politiska organ. Globaliseringen är en viktig faktor som påverkar hur religion förhåller sig till samhället. Aldrig tidigare har världen varit så intensivt sammankopplad. Samtidigt har vi följt Sveriges regerings osäkra politik i förhållande till Iran. Vi minns hur Utrikesminister Bildt valde att be Sveriges ambassadör närvara då Ahmadinejad svors in som president samtidigt som iranska män och kvinnor var fängslade, mördades och torterades endast för att ha deltagit i fredliga demonstrationer. Allt för länge hamnade också Irans eventuella kärnvapenprogram i skymundan.
Socialdemokraterna stöder EU:s utökade sanktioner mot Iran. Sanktioner som om de träder i kraft primärt kommer att slå mot både oljeindustrin och mot finanssektorn. Men målet måste vara att sätta press för en politisk överenskommelse som undanröjer risken för framtida kärnvapenhot. Jag välkomnar att FN enligt översynskonferensen om ickespridningsavtalet 2010 tagit beslut om en konferens angående en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Konferensen om massförstörelsevapen i Mellanöstern ska ordnas 2012- 2013 i Helsingfors. Svåra frågor är Israels kärnvapeninnehav och Irans utvecklingsprogram på kärnenergiområdet.
Iran blev heller inte förebilden för revolutionerna i Nordafrika, tvärtom. Men en viktig aspekt i moderniseringsprocessen även i Iran är de sociala medierna, som till exempel twitter, bloggar och facebook. Dessa har en mycket betydelsefull roll i alla samhällen. Det gäller såväl demokratiska som icke-demokratiska. I länder med auktoritära styren som Iran kan oppositionen använda sig av social media i syfte att förändra samhällsutvecklingen i en mer demokratisk riktning. Men man ska samtidigt komma ihåg att det är människor som begår revolution och inte de sociala medierna. De sociala medierna är enbart ett verktyg för att åstadkomma samhällsförändringar.
Även den iranska regimen använder sig av de sociala medierna. Den nya tekniken betraktas som en utmaning och samtidigt som en möjlighet för att kväsa motståndet. Dels blockeras internetsidor som oppositionen nyttjar och dels sprider regimen också propaganda och motkampanjer som stör oppositionen. Den demokratiska oppositionen förtjänar vårt stöd på flera sätt. Palmecentret, OPC samlade nyligen den iranska oppositionen i Stockholm. I sådana sammanhang är ”Chatham House Rule”, vilket innebär att det står var och en fritt att berätta om mötet så länge man inte avslöjar andra personers åsikter eller identitet, rimlig. Vi ska välkomna om Palmecentret arrangerar fler möten av detta slag. Även om jag inte ser ett egenvärde i att ha stängda dörrar ska oppositionen mötas med den respekt som gör att arbetet kan gå framåt. Det var ett skäl till varför jag blev bekymrad när regeringen nyligen angrep stöd till möten och resor. Demokrati kan helt enkelt inte byggas utan demokrati och det innebär möten mellan männsikor. Självfallet ska Sverige stödja det civila samhället samtidigt som jag inte utesluter en kritisk dialog med företrädare för regimen.
Vi socialdemokrater ser med spänning på händelseutvecklingen i Iran. Hur länge kommer regimen att överleva utmaningarna som de ställs inför? Kommer det att uppstå nya utmaningar, kommer oppositionen att använda sig av åter nya metoder för att försöka störta regimen, är en sekulär stat möjlig? Det jag säkert vet är att är att vi socialdemokrater stöder en en demokratisk utveckling av Iran. Utrikesminster Carl Bildt kan redovisa en aktiv politik i förhållande till Iran samt utlova stöd till det civila samhällets arbete när han inför riksdagen redovisar Utrikesdeklarationen
http://debatt.svt.se/2012/02/15/vi-maste-undanroja-framtida-karnvapenhot-fran-iran/
En fas för Irans utvecklingen genomfördes av Reza shah Pahlavi på 1920-talet. Han bytte till exempel namnet från Persien till Iran, reformerade armén och införde rättegångar i samhället. Landet Iran blev i den meningen modernt. Modellen var västerländsk samtidigt som man ville bevara vissa muslimska värderingar. När ett religiöst ledarskap efter den islamiska revolutionen övertog makten utlovades åter förändringar, dessa gick emot en demokratisering. Brist på respekt för de universella mänskliga rättigheterna blev uppenbara. De beskrivs av kritiker men även forskare som västerlandets idéer och normer.
Politisk islam är en kraft som stärkts genom åren. Det är inte bara i Iran som den fått ett uppsving. Andra länder där politisk islam fått näring är till exempel i så skilda länder som Afghanistan och Turkiet med en sekulär konstitution. Det kan anses vara en av moderniseringens paradoxer. Hur kan något som anses vara omodernt, det vill säga politisk islam, frodas i moderniseringens kölvatten? Svaret är komplext. Ett delsvar utgörs av att konceptet modernisering är etnocentriskt. Moderniseringsbegreppet är något som byggts utifrån en europeisk föreställningsvärld och något som vi tillämpar utifrån vårt sätt att se på världen.
Ett annat delsvar är att politisk islam är just politisk och islam. Religionen har förändrats med hjälp av politiken under tidens lopp. Även om religionen har påverkat politiken så har religionen anpassat sig mer till politiken, det vill säga till samhällets förutsättningar. Regimens företrädare har trots allt utsetts av politiska organ. Globaliseringen är en viktig faktor som påverkar hur religion förhåller sig till samhället. Aldrig tidigare har världen varit så intensivt sammankopplad. Samtidigt har vi följt Sveriges regerings osäkra politik i förhållande till Iran. Vi minns hur Utrikesminister Bildt valde att be Sveriges ambassadör närvara då Ahmadinejad svors in som president samtidigt som iranska män och kvinnor var fängslade, mördades och torterades endast för att ha deltagit i fredliga demonstrationer. Allt för länge hamnade också Irans eventuella kärnvapenprogram i skymundan.
Socialdemokraterna stöder EU:s utökade sanktioner mot Iran. Sanktioner som om de träder i kraft primärt kommer att slå mot både oljeindustrin och mot finanssektorn. Men målet måste vara att sätta press för en politisk överenskommelse som undanröjer risken för framtida kärnvapenhot. Jag välkomnar att FN enligt översynskonferensen om ickespridningsavtalet 2010 tagit beslut om en konferens angående en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Konferensen om massförstörelsevapen i Mellanöstern ska ordnas 2012- 2013 i Helsingfors. Svåra frågor är Israels kärnvapeninnehav och Irans utvecklingsprogram på kärnenergiområdet.
Iran blev heller inte förebilden för revolutionerna i Nordafrika, tvärtom. Men en viktig aspekt i moderniseringsprocessen även i Iran är de sociala medierna, som till exempel twitter, bloggar och facebook. Dessa har en mycket betydelsefull roll i alla samhällen. Det gäller såväl demokratiska som icke-demokratiska. I länder med auktoritära styren som Iran kan oppositionen använda sig av social media i syfte att förändra samhällsutvecklingen i en mer demokratisk riktning. Men man ska samtidigt komma ihåg att det är människor som begår revolution och inte de sociala medierna. De sociala medierna är enbart ett verktyg för att åstadkomma samhällsförändringar.
Även den iranska regimen använder sig av de sociala medierna. Den nya tekniken betraktas som en utmaning och samtidigt som en möjlighet för att kväsa motståndet. Dels blockeras internetsidor som oppositionen nyttjar och dels sprider regimen också propaganda och motkampanjer som stör oppositionen. Den demokratiska oppositionen förtjänar vårt stöd på flera sätt. Palmecentret, OPC samlade nyligen den iranska oppositionen i Stockholm. I sådana sammanhang är ”Chatham House Rule”, vilket innebär att det står var och en fritt att berätta om mötet så länge man inte avslöjar andra personers åsikter eller identitet, rimlig. Vi ska välkomna om Palmecentret arrangerar fler möten av detta slag. Även om jag inte ser ett egenvärde i att ha stängda dörrar ska oppositionen mötas med den respekt som gör att arbetet kan gå framåt. Det var ett skäl till varför jag blev bekymrad när regeringen nyligen angrep stöd till möten och resor. Demokrati kan helt enkelt inte byggas utan demokrati och det innebär möten mellan männsikor. Självfallet ska Sverige stödja det civila samhället samtidigt som jag inte utesluter en kritisk dialog med företrädare för regimen.
Vi socialdemokrater ser med spänning på händelseutvecklingen i Iran. Hur länge kommer regimen att överleva utmaningarna som de ställs inför? Kommer det att uppstå nya utmaningar, kommer oppositionen att använda sig av åter nya metoder för att försöka störta regimen, är en sekulär stat möjlig? Det jag säkert vet är att är att vi socialdemokrater stöder en en demokratisk utveckling av Iran. Utrikesminster Carl Bildt kan redovisa en aktiv politik i förhållande till Iran samt utlova stöd till det civila samhällets arbete när han inför riksdagen redovisar Utrikesdeklarationen
http://debatt.svt.se/2012/02/15/vi-maste-undanroja-framtida-karnvapenhot-fran-iran/
S-Utrikesdeklaration 2012
Några punkter ur S Utrikesdeklarationen:
Sverige bör erkänna staten Palestina och säga ja till palestinskt FN-medlemskap.
Regimen i Syrien måste avgå. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas.
Sverige bör främja fred samt social, ekonomisk och demokratisk utveckling i spåren av den arabiska våren.
Europa behöver en politik för ökad rättvisa, för jobben och en trygg ekonomi samt mot högerextremism och diskriminering.
Sverige får inte svikta i stödet för en fortsatt utvidgning av den Europeiska unionen.
Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE. För alla operationer Sverige deltar i ska det finnas ett folkrättsligt mandat.
Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.
Kvinnors rättigheter måste få större genomslag i arbetet för fred och säkerhet.
Sverige bör verka för en förlängning av uppdraget som FN-representant angående sexuellt våld i konflikter.
Sverige och det internationella samfundet måste verka kraftfullt för mänskliga rättigheter, bland annat i arbetslivet och det fria ordet, tex i journalistiskt arbete.
Jämställdhet och respekt för kvinnors rättigheter lönar sig för kvinnor och för hela samhället.
Sverige behöver en FN-strategi.
Sverige ska tillträda konventionen om klusterammunition och verka för att fler länder ansluter sig.
Sverige bör arbeta aktivt med nedrustningsfrågorna.
50 år av internationell solidaritet formas till en utvecklingspolitik för dagens utmaningar.
http://www.socialdemokraterna.se/upload/Central/dokument/pdf/2012/Socialdemokraternas%20utrikesdeklaration%202012.pdf
Sverige bör erkänna staten Palestina och säga ja till palestinskt FN-medlemskap.
Regimen i Syrien måste avgå. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas.
Sverige bör främja fred samt social, ekonomisk och demokratisk utveckling i spåren av den arabiska våren.
Europa behöver en politik för ökad rättvisa, för jobben och en trygg ekonomi samt mot högerextremism och diskriminering.
Sverige får inte svikta i stödet för en fortsatt utvidgning av den Europeiska unionen.
Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE. För alla operationer Sverige deltar i ska det finnas ett folkrättsligt mandat.
Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.
Kvinnors rättigheter måste få större genomslag i arbetet för fred och säkerhet.
Sverige bör verka för en förlängning av uppdraget som FN-representant angående sexuellt våld i konflikter.
Sverige och det internationella samfundet måste verka kraftfullt för mänskliga rättigheter, bland annat i arbetslivet och det fria ordet, tex i journalistiskt arbete.
Jämställdhet och respekt för kvinnors rättigheter lönar sig för kvinnor och för hela samhället.
Sverige behöver en FN-strategi.
Sverige ska tillträda konventionen om klusterammunition och verka för att fler länder ansluter sig.
Sverige bör arbeta aktivt med nedrustningsfrågorna.
50 år av internationell solidaritet formas till en utvecklingspolitik för dagens utmaningar.
http://www.socialdemokraterna.se/upload/Central/dokument/pdf/2012/Socialdemokraternas%20utrikesdeklaration%202012.pdf
Sverige - återta rollen för Afrikas horn!
Som utrikesminster har Carl Bildt närmast demonstrativt visat ett ointresse för Afrika och Afrikas Horn utgör inget undantag. Ändå har nyhetssändningarna sedan mitten av 2011 dominerats av svälten på Afrikas Horn. I Etiopien, Somalia och Kenya beräknades omkring 4 miljoner människor i varje land vara i akut nöd. Underskott av mat och lokal svält är normalt i Etiopien som många gånger haft behov av nödleveranser även efter den stora katastrofen 1984. Detta har landet kunnat hantera, med bistånd från omvärlden. Även i Kenya finns resurser, problemet är att de styrande är ointresserade av dem som bor i fattiga områden med halvnomadiserande befolkning. De svältande i Etiopien och Kenya har stannat i sina länder, även denna gång.
Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas Horn.
Torka anges nästan ryggmärgsmässigt som förklaring till svälten. Och uteblivna regn satte igång den negativa spiral som följts av torka och svält. Men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och agerande. Två faktorer är överordnade: Bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
Inledningsvis stoppades hjälp till Somalia av al-Shabab, vilket i blixtbelysning visade att den humanitära krisen är resultatet av kaos, klanstrider och konflikter och inte av uteblivna regn. Extremisterna har styrt och terroriserat mellersta och södra delarna av Somalia. De har uttaxerat från fattiga bönder, tvångsrekryterat till sin milis och lagt beslag på delar av böndernas produkter. Läget har nu stabiliserats men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd och upp till 100.000 kan redan ha dött.
Omvärlden har i olika omgångar gripit in i Somalia, med förödande resultat för alla parter. Sedan flera år stöder AU, Afrikanska Unionen, den provisoriska somaliska regeringen med trupp. Det kenyanska intrånget i södra Somalia hösten 2011 har nu inlemmats i AU’s initiativ. Etiopien gör också militära ingripanden för att bekämpa Al Shabab.
I Somalia finns en maktlös och egennyttig regering, resultatet av årtionden av medlingsförsök. Den stöds av väst och av den Afrikanska Unionen. Al Shabab stöds mer eller mindre öppet av Eritrea, som vill motverka etiopiskt inflytande, och Saudiarabien. Stödet för Al Shabab har delvis byggt på att den provisoriska regeringen betraktas som uppbackad utifrån och därmed saknar legitimitet.
Trots idoga medlingsförsök och närvaro av en del internationella organ, är sanningen att Somalia är landet som omvärlden helst velat glömma. Det verkar som om även Afrika vill glömma Somalia. AU hade i augusti ett toppmöte för att skrapa ihop pengar till svälten på Afrikas Horn. Mötet var en stor besvikelse, varken pengar eller politiska beslut kom ut av det. Så länge Etiopien och Eritrea är fiender och använder Somalia som indirekt slagfält, ett slags krig genom ombud, kommer inte Afrika självt att sätta enad press på landet.
Men det går inte att glömma Somalia; laglösheten inne i landet får konsekvenser utanför i form av droghandel, terrorism, piratverksamhet och nu omfattande flyktingströmmar. Flickor och kvinnor våldtas. Och ekonomiskt har kostnaderna för krigstillståndet varit enorma. Det uppskattas att den humanitära hjälpen och utvecklingshjälpen till Somalia under 20 år uppgått till 13 miljarder dollar. Under samma period har somalier utanför landet skickat in ungefär lika mycket till sina kvarvarande anhöriga. Ännu mer har militära insatser, internationell brottslighet och piratverksamhet kostat. Närmare en fjärdedel av somalierna är nu flyktingar inom eller utom landet. Men självklart är listan på dem som tjänat på kaoset lång – korrupta politiker, krigsherrar, pirater, vapensmugglare, droghandlare, penningtvättare, och t o m hjälporganisationer. Och om inte fler kan tjäna på fred än på kaos och konflikt kommer hungersnöd att återkomma.
Rapporteringen om svälten har nu avtagit. Strömmen av flyktingar till Kenya har minskat efter kenyanernas inmarsch. Det är relativt lugnt i Mogadishu och hjälpen når fram. Läget förvärras inte men är fortfarande kritiskt. Det finns områden dit hjälpen inte når och de svältande inte orkar lämna. Det tar tid innan regnen ger nya skördar och fetare boskap.
Svält är en fråga om makt och politik, det tar tid att ändra. Effekterna på de drabbade människorna, inte minst barnen, finns kvar i många år. Det finns få humanitära katastrofer som är kortvariga, annat än i omvärldens uppmärksamhet. Regeringen har hittills sett situationen som en rent humanitär katastrof. Men problem som biståndet inte ensamt kan lösa. Regeringens bristande kontakter gör att vi inte ser att detta är en politisk katastrof och att lösningarna måste sökas på det är regionala planet. Det kräver politiska prioriteringar hos de drabbade länderna, främst Kenya, Etiopien och Somalia och samverkan dem emellan.
Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas Horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas Horn. Men frågan inför Utrikespolitiska debatten (15 februari) är om Bildt vill att Sverige återtar en roll för Afrikas Horn.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/13/sverige-b-r-terta-sin-viktiga-roll-f-r-afrikas-horn
Centrum för svälten är Somalia. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden och till Etiopien och Kenya. Det är resultatet av den flykten som uppmärksammats. Utan Somalia hade vi förmodligen hört mycket lite om krisen på Afrikas Horn.
Torka anges nästan ryggmärgsmässigt som förklaring till svälten. Och uteblivna regn satte igång den negativa spiral som följts av torka och svält. Men det är inte ödesbundet att torka ska leda till svält. Det handlar om människors prioriteringar och agerande. Två faktorer är överordnade: Bristen på fred och demokrati samt regionala spänningar och konflikter.
Inledningsvis stoppades hjälp till Somalia av al-Shabab, vilket i blixtbelysning visade att den humanitära krisen är resultatet av kaos, klanstrider och konflikter och inte av uteblivna regn. Extremisterna har styrt och terroriserat mellersta och södra delarna av Somalia. De har uttaxerat från fattiga bönder, tvångsrekryterat till sin milis och lagt beslag på delar av böndernas produkter. Läget har nu stabiliserats men miljoner människor är fortsatt hotade av hungersnöd och upp till 100.000 kan redan ha dött.
Omvärlden har i olika omgångar gripit in i Somalia, med förödande resultat för alla parter. Sedan flera år stöder AU, Afrikanska Unionen, den provisoriska somaliska regeringen med trupp. Det kenyanska intrånget i södra Somalia hösten 2011 har nu inlemmats i AU’s initiativ. Etiopien gör också militära ingripanden för att bekämpa Al Shabab.
I Somalia finns en maktlös och egennyttig regering, resultatet av årtionden av medlingsförsök. Den stöds av väst och av den Afrikanska Unionen. Al Shabab stöds mer eller mindre öppet av Eritrea, som vill motverka etiopiskt inflytande, och Saudiarabien. Stödet för Al Shabab har delvis byggt på att den provisoriska regeringen betraktas som uppbackad utifrån och därmed saknar legitimitet.
Trots idoga medlingsförsök och närvaro av en del internationella organ, är sanningen att Somalia är landet som omvärlden helst velat glömma. Det verkar som om även Afrika vill glömma Somalia. AU hade i augusti ett toppmöte för att skrapa ihop pengar till svälten på Afrikas Horn. Mötet var en stor besvikelse, varken pengar eller politiska beslut kom ut av det. Så länge Etiopien och Eritrea är fiender och använder Somalia som indirekt slagfält, ett slags krig genom ombud, kommer inte Afrika självt att sätta enad press på landet.
Men det går inte att glömma Somalia; laglösheten inne i landet får konsekvenser utanför i form av droghandel, terrorism, piratverksamhet och nu omfattande flyktingströmmar. Flickor och kvinnor våldtas. Och ekonomiskt har kostnaderna för krigstillståndet varit enorma. Det uppskattas att den humanitära hjälpen och utvecklingshjälpen till Somalia under 20 år uppgått till 13 miljarder dollar. Under samma period har somalier utanför landet skickat in ungefär lika mycket till sina kvarvarande anhöriga. Ännu mer har militära insatser, internationell brottslighet och piratverksamhet kostat. Närmare en fjärdedel av somalierna är nu flyktingar inom eller utom landet. Men självklart är listan på dem som tjänat på kaoset lång – korrupta politiker, krigsherrar, pirater, vapensmugglare, droghandlare, penningtvättare, och t o m hjälporganisationer. Och om inte fler kan tjäna på fred än på kaos och konflikt kommer hungersnöd att återkomma.
Rapporteringen om svälten har nu avtagit. Strömmen av flyktingar till Kenya har minskat efter kenyanernas inmarsch. Det är relativt lugnt i Mogadishu och hjälpen når fram. Läget förvärras inte men är fortfarande kritiskt. Det finns områden dit hjälpen inte når och de svältande inte orkar lämna. Det tar tid innan regnen ger nya skördar och fetare boskap.
Svält är en fråga om makt och politik, det tar tid att ändra. Effekterna på de drabbade människorna, inte minst barnen, finns kvar i många år. Det finns få humanitära katastrofer som är kortvariga, annat än i omvärldens uppmärksamhet. Regeringen har hittills sett situationen som en rent humanitär katastrof. Men problem som biståndet inte ensamt kan lösa. Regeringens bristande kontakter gör att vi inte ser att detta är en politisk katastrof och att lösningarna måste sökas på det är regionala planet. Det kräver politiska prioriteringar hos de drabbade länderna, främst Kenya, Etiopien och Somalia och samverkan dem emellan.
Vi vet att Sverige tidigare haft en viktig roll i regionen men har tappat i engagemang och därmed inflytande. Samtidigt kan engagemanget för Afrikas Horn återskapas med initiativ som ett regionalt toppmöte med EU för Afrikas Horn. Men frågan inför Utrikespolitiska debatten (15 februari) är om Bildt vill att Sverige återtar en roll för Afrikas Horn.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/13/sverige-b-r-terta-sin-viktiga-roll-f-r-afrikas-horn
måndag 13 februari 2012
Sahel-regionen
Sahelregionen är den biogeografiska zonen mellan Sahara i norr och den sudanesiska savannen i söder. Den korsar tvärs över Nordafrika mellan Atlanten och Röda havet. Regionen omfattar Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Algeriet, Niger, norra Nigeria, Tchad, Sudan, norra Etiopien, och Eritrea. Andra gör en snävare definition.
Alltsedan 2007 har en handlingsplan för EU-kommissionens samverkan i Sahelländerna funnits, ”Sahel Global Plan”. Vid ett möte i Luxemburg 2010 diskuterades situationen i Sahel med fokus på att stabilisera regionen, och en enighet uppnåddes om ett nära samarbete med staterna i regionen, FN, Afrikanska unionen med flera partner för att främja säkerhet, stabilitet, utveckling och gott styre i regionen. Den arabiska våren berör även denna komplicerade och delvis instabila region samtidigt som Sahels instabilitet också i hög utsträckning påverkar Nordafrika.
Regeringen bekräftade bortförandet av en svensk medborgare i Mali den 26 november 2011 vilket definierades som ett polisärende. Sverige har ambassad i huvudstaden Bamako, och flera länder agerar på hög nivå. Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, har fördömt kidnappningarna i Timbuktu. Rådet ”antog” en ny strategi den 21 mars 2011. Ambitioner för en enhetlig insats i området har framkommit. Regeringens förhållning till en tillämpning av strategin är däremot oklar. Det skulle vara önskvärt att Utrikesminister Carl Bildt fäste större tonvikt vid Afrika och inte betrakta kontinenten som enbart en biståndsfråga som när han t.ex. via sin blogg meddelade att biståndsminister Gunilla Carlsson skulle vara utrikesminister i Afrika.
EU måste låta sin nya politik genomsyra de olika samarbetsavtal man har med länderna i regionen, och dit hör även Sahel. Ändå är EU-strategin för Sahelregionen, ”European Strategy for Security and Development in the Sahel” såväl okänd som frånvarande i den politiska debatten. Även om regeringen är påfallande lågmäld till strategin i dess olika delar vet vi att Sahel kommer att kräva ökad uppmärksamhet. Men, vem har hört regeringen tala vad den vill gentemot Sahel? om vad Bildt säger i EU-kretsen? Att inte ha en mening är detsamma som att låta sig ledas av andra och då ska Sverige som minium veta varthän det bär och bär det alls.
Som socialdemokrat vill jag betona vikten av centrala bidrag för politisk utveckling, kvinnors organisering samt till humanitära biståndsinsatser. Sveriges stöd till de nordafrikanska länderna ska bygga på insikten om behovet av kvinnors delaktighet. Kvinnornas erfarenheter och syn på hur samhället ska förändras kan utgöra den förändringskraft som behövs i Nordafrika långt efter att omvärldens strålkastare inte längre riktas dit. Brist på Utveckling och insatbilitet i Sahel riskerar att flytta in problem som vapaen genom smuggling in i länder som Libyen och Algeriet över de ännu porösa gränsernana.
Som socialdemokrat menar jag också att Sveriges stöd även ska främja framväxten av ett starkt civilt samhälle då civila organisationer är oerhört svagt utvecklade i Nordafrika och Sahelregionen. Svenska folkrörelser, fotbollslag, körer och andra föreningar har stor erfarenhet av utbyte med människor i de forna öststaterna. Genom dessa samarbeten har det tydligt visats hur stor betydelse kontakten mellan människor och organisationer har för att utveckla ett civilt samhälle. Dessa erfarenheter bör nu svenskt bistånd bidra till att överföra till Nordafrika. Jag har samma förhållningssätt till Sahel. Bristen på socio-ekonomisk utveckling är tillsammans med brist på demokratisk utveckling dubbelt bekymmersam.
En social och ekonomisk utveckling är nödvändigt i Nordafrika och Sahel för att bringa framtidshopp till dessa länders unga befolkning. Utan framtidshopp blir vägen mot demokrati ännu svårare. Jag har nyligen lyft Sahel i riksdagen och talade så sent som i lördags åter om regionens bekymmer men också om möjlighter inför en sal med åhörare. Men frågan är om regeringens företrädare ska sätta fokus på Sahel under riksdagens Utrikespolitiska debatt nu på onsdag genom att svar om vad regeringen de vill. Planerna för en EU-insats med svenskt stöd kräver svar.
Alltsedan 2007 har en handlingsplan för EU-kommissionens samverkan i Sahelländerna funnits, ”Sahel Global Plan”. Vid ett möte i Luxemburg 2010 diskuterades situationen i Sahel med fokus på att stabilisera regionen, och en enighet uppnåddes om ett nära samarbete med staterna i regionen, FN, Afrikanska unionen med flera partner för att främja säkerhet, stabilitet, utveckling och gott styre i regionen. Den arabiska våren berör även denna komplicerade och delvis instabila region samtidigt som Sahels instabilitet också i hög utsträckning påverkar Nordafrika.
Regeringen bekräftade bortförandet av en svensk medborgare i Mali den 26 november 2011 vilket definierades som ett polisärende. Sverige har ambassad i huvudstaden Bamako, och flera länder agerar på hög nivå. Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, har fördömt kidnappningarna i Timbuktu. Rådet ”antog” en ny strategi den 21 mars 2011. Ambitioner för en enhetlig insats i området har framkommit. Regeringens förhållning till en tillämpning av strategin är däremot oklar. Det skulle vara önskvärt att Utrikesminister Carl Bildt fäste större tonvikt vid Afrika och inte betrakta kontinenten som enbart en biståndsfråga som när han t.ex. via sin blogg meddelade att biståndsminister Gunilla Carlsson skulle vara utrikesminister i Afrika.
EU måste låta sin nya politik genomsyra de olika samarbetsavtal man har med länderna i regionen, och dit hör även Sahel. Ändå är EU-strategin för Sahelregionen, ”European Strategy for Security and Development in the Sahel” såväl okänd som frånvarande i den politiska debatten. Även om regeringen är påfallande lågmäld till strategin i dess olika delar vet vi att Sahel kommer att kräva ökad uppmärksamhet. Men, vem har hört regeringen tala vad den vill gentemot Sahel? om vad Bildt säger i EU-kretsen? Att inte ha en mening är detsamma som att låta sig ledas av andra och då ska Sverige som minium veta varthän det bär och bär det alls.
Som socialdemokrat vill jag betona vikten av centrala bidrag för politisk utveckling, kvinnors organisering samt till humanitära biståndsinsatser. Sveriges stöd till de nordafrikanska länderna ska bygga på insikten om behovet av kvinnors delaktighet. Kvinnornas erfarenheter och syn på hur samhället ska förändras kan utgöra den förändringskraft som behövs i Nordafrika långt efter att omvärldens strålkastare inte längre riktas dit. Brist på Utveckling och insatbilitet i Sahel riskerar att flytta in problem som vapaen genom smuggling in i länder som Libyen och Algeriet över de ännu porösa gränsernana.
Som socialdemokrat menar jag också att Sveriges stöd även ska främja framväxten av ett starkt civilt samhälle då civila organisationer är oerhört svagt utvecklade i Nordafrika och Sahelregionen. Svenska folkrörelser, fotbollslag, körer och andra föreningar har stor erfarenhet av utbyte med människor i de forna öststaterna. Genom dessa samarbeten har det tydligt visats hur stor betydelse kontakten mellan människor och organisationer har för att utveckla ett civilt samhälle. Dessa erfarenheter bör nu svenskt bistånd bidra till att överföra till Nordafrika. Jag har samma förhållningssätt till Sahel. Bristen på socio-ekonomisk utveckling är tillsammans med brist på demokratisk utveckling dubbelt bekymmersam.
En social och ekonomisk utveckling är nödvändigt i Nordafrika och Sahel för att bringa framtidshopp till dessa länders unga befolkning. Utan framtidshopp blir vägen mot demokrati ännu svårare. Jag har nyligen lyft Sahel i riksdagen och talade så sent som i lördags åter om regionens bekymmer men också om möjlighter inför en sal med åhörare. Men frågan är om regeringens företrädare ska sätta fokus på Sahel under riksdagens Utrikespolitiska debatt nu på onsdag genom att svar om vad regeringen de vill. Planerna för en EU-insats med svenskt stöd kräver svar.
tisdag 7 februari 2012
Kampanj för parlamentariskt organ till FN
Det pågår ett arbete för upprättandet av en parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna. Det är tänkt som ett globalt nätverk av lagstiftare men också NGOs. Jag har som FN-vän ställt mig bakom arbetet Appellen för upprättandet av en parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna.
Denna Appell har skrivits under av nära 1000 nuvarande och före detta parlamentariker från runt 100 länder, samt av hundratals andra framstående personligheter, såsom FN:s före detta generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, tidigare chefen för UNESCO, Federico Mayor och före detta generaldirektören för WTO, Mike Moore.
Vi menar att det behövs formella mekanismer som möjliggör för valda representanter från nationella och regionala parlament att delta i överläggningar och beslutsfattande procedurer inom FN och andra betydande mellanstatliga institutioner.
Det skulle underlätta för en global politik och för riktade insatser som baseras på och utgår från medborgarnas behov. Detta nya organ skulle innebära ett verktyg för stärkandet av demokratin i världen i dessa globaliseringstider.
Förslaget bygger på regionala exempel såsom Europarådets parlamentariska församling, Panafrikanska parlamentet, Mercosurparlamentet och Europaparlamentet, vilka samtliga har fattat beslut som stöder upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN.
Men det finns flera frågor kvar att klarlägga och skapa en samsyn kring. Samtidigt vet jag att långa resor ändå börjar någonstans. Nu tog jag ett avstånd idag och här.
Denna Appell har skrivits under av nära 1000 nuvarande och före detta parlamentariker från runt 100 länder, samt av hundratals andra framstående personligheter, såsom FN:s före detta generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, tidigare chefen för UNESCO, Federico Mayor och före detta generaldirektören för WTO, Mike Moore.
Vi menar att det behövs formella mekanismer som möjliggör för valda representanter från nationella och regionala parlament att delta i överläggningar och beslutsfattande procedurer inom FN och andra betydande mellanstatliga institutioner.
Det skulle underlätta för en global politik och för riktade insatser som baseras på och utgår från medborgarnas behov. Detta nya organ skulle innebära ett verktyg för stärkandet av demokratin i världen i dessa globaliseringstider.
Förslaget bygger på regionala exempel såsom Europarådets parlamentariska församling, Panafrikanska parlamentet, Mercosurparlamentet och Europaparlamentet, vilka samtliga har fattat beslut som stöder upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN.
Men det finns flera frågor kvar att klarlägga och skapa en samsyn kring. Samtidigt vet jag att långa resor ändå börjar någonstans. Nu tog jag ett avstånd idag och här.
måndag 6 februari 2012
Regimen i Syrien måste avgå
FN:s säkerhetsråd kunde inte enas om kravet att Syriens diktator Bashar al-Assad ska lämnar över makten till sin vicepresident. Vilken är en väg för att kunna bereda vägen för en demokratisering av och stoppa våldsutvecklingen. Kina och Ryssland, båda länder med veto i FNs säkerhetsråd uppges ha blockerat resolutionsförslaget. Vi ska inte heller bortse från att det finns fler fler tveksamma länder bakom de båda permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Men det är ingen ursäkt för passivitet inför det som kan betecknas som början på ett inbördeskrig. Intressant är Arabförbundet som oväntat klivit fram som en aktör i regionen. Jag har såväl kritiserat USA som under President Bush som gick vid sidan om FN som välkomnat nuvarande President Obamas vilja till samverkan med det internationella samfundet. som FN-vän är det min generella hållning, frågor om internationell fred och säkerhet har ett forum, och det är FN. Samma förhållningssätt har jag till andra länder, varav Ryssland är ett. Ryssland har även haft lång tid på sig för att presentera alternativa vägar och förslag. Moskvas långa och goda kontakter med Damsakus med många personkopplinar skulle kunna har varit en tillgång för alla parter. Men så här långt har inget positivt resultat synts till. Inför Utrikesminster Sergej Lavrovs resa till Syrien, i morgon tisdag, för att träffa president Bashar al-Assad ökar pressen i omvärlden på båda parterna. Det vore olyckligt om sprickan mellan länder i FNs säkerhetsråd ytterligare skulle fördjupas i en tid då de tvärtom borde stå samlade. Något som också ligger i Ryssland och Kinas långsiktiga intesse.
För oss socialdemokrater är FN fortsatt central och Sveriges regeringen måste nu vara tydlig mot Moskva. Hillary Clinton, USA har hävdat att redan existerande sanktioner mot al-Assad kommer att stärkas. Ett inbördeskrig hotar också att dra in grannländer i konflikten. Syrien i sig själv rymmer olika grupper, har en historia och en stark militär på ett sätt som inte gör att landets situation inte kan jämföras med andra länder. Men den längtan som den arabiska våren väckte förhoppningar för är densamma. Rop på frihet, demokrati och värdighet har fört med sig förändringar som få trodde var möjliga för bara något år sedan. Fortfarande är kampen dock långt ifrån vunnen.
Socialdemokraterna stod värd för ett Anna Lindh-seminarium på temat ”The Arab World in Transition: Prospects and Challenges” i Stockholm. Med deltagare från Tunisien, Egypten, Libyen, Palestina, Jordanien, Västsahara och Syrien. Under 2011 samlade Palamecentret också den syriska oppositionen i Stockholm. De har haft ytterst svårt att samlas inne i landet och därmed också att kunna formulera ett politiskt alternativ.
Sveriges Utrikesminster Carl Bildt vågade inte kräva Mubaraks avgång förrän den redan var ett faktum Regeringen vågade inte välja sida. För att inte stöta sig med krafter man inte trodde skulle falla ville Statsminister Reinfeldt bibehålla ”stabilitet” i Libyen. Däremot åt regeringen älgstek med företrädare för regimen i Stockholm utan att känna bismak, vad jag kunnat erfara så var det inte ett möte för kritik utan för hur handeln skulle kunna utvecklas. Ja, ni känner igen det mönstret från fler länder, jag beklagar denna regeringspolitik.
Omvärlden stod yrvaken inför kraften i förändringsvågen som svepte fram med start i Tunisien och från Tahrirtorget. EU och USA samarbetade i decennier med odemokratiska regimer i utbyte mot olja, stopp för flyktingströmmar och fromma förhoppningar om stabilitet. Denna politik var fullkomligt felaktig. Verklig och hållbar stabilitet kan inte byggas på ett förtryck av mänskliga rättigheter. Verklig stabilitet uppnås endast genom demokrati. EU har påbörjat en välkommen omsvängning av sin politik. På en rad konkreta områden vill vi socialdemokrater att EU nu står upp för de värderingar som unionen vilar på. Samarbetsavtalen med dessa länder måste tydligt koppla till demokratisk utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna. Stöd måste ges till att bygga upp fungerande rättsstater, korruptionsbekämpning och fri media samt demokratiska institutioner och organisationer. Förutom politiska reformer krävs också social och ekonomisk utveckling. Där kan EU arbeta för att skapa ett frihandelsområde, reformera jordbrukspolitiken och underlätta kontakter och utbyte mellan människor. Den arabiska våren har också satt kvinnornas krav på rättigheter och deltagande i centrum. Kvinnorna intog gator och torg, bloggar och talarstolar.
Det är nu av största vikt att kvinnorna inte tappar mark i den fortsatta utvecklingen i regionen. Det handlar om kvinnors möjlighet att delta i samhällslivet, ha inflytande över politiken och makt över sina egna liv. Kvinnors erfarenheter och syn på samhällsförändringen utgör en viktig kraft som behövs för att upprätthålla förändringstrycket i regionen även när omvärldens strålkastare riktas åt något annat håll. Därför måste också omvärldens stöd till detta stå fortsatt starkt. Vi anser att Sveriges långsiktiga stöd till de nordafrikanska länderna och Mellanöstern ska bygga på insikten om behovet av kvinnors delaktighet. Sveriges stöd ska bidra till att kvinnor ges möjlighet att göra sina röster hörda. Nu är frågan om att ge kvinnor skydd aktut. Rapporter kommer om övergrepp på flickor och kvinnor på grund av deras kön. Omvärlden kan inte vänta med att våga se vad som sker. Vill särskilt peka på "The responsibility to protect" och ICC.
Det är en skyldighet att fortsätta ställa krav på regimen och vidtagit åtgärder mot Syrien. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas. FNs säkerhetsråd misslyckades men ansvaret ligger kvar än tyngre hos dess medlemmar. Det internationella samfundet har att öka pressen och ställa konkreta krav på Bashar al-Assad. Ryssland spelar cyniskt med syriers liv av de maktstrategiska intressen som Moskva med sin stopp-linje själva underminerar. EUs Catherine Ashton talar om blodbad men även om stöd till Arabförbundets ansträngningar. Men vad är Bildt krav till Lavrov inför hans resa till Damaskus och vad tar regeringen för initiativ idag för Syrien.
Socialdemokraterna kräver att den syriska regimen måste avgå!
För oss socialdemokrater är FN fortsatt central och Sveriges regeringen måste nu vara tydlig mot Moskva. Hillary Clinton, USA har hävdat att redan existerande sanktioner mot al-Assad kommer att stärkas. Ett inbördeskrig hotar också att dra in grannländer i konflikten. Syrien i sig själv rymmer olika grupper, har en historia och en stark militär på ett sätt som inte gör att landets situation inte kan jämföras med andra länder. Men den längtan som den arabiska våren väckte förhoppningar för är densamma. Rop på frihet, demokrati och värdighet har fört med sig förändringar som få trodde var möjliga för bara något år sedan. Fortfarande är kampen dock långt ifrån vunnen.
Socialdemokraterna stod värd för ett Anna Lindh-seminarium på temat ”The Arab World in Transition: Prospects and Challenges” i Stockholm. Med deltagare från Tunisien, Egypten, Libyen, Palestina, Jordanien, Västsahara och Syrien. Under 2011 samlade Palamecentret också den syriska oppositionen i Stockholm. De har haft ytterst svårt att samlas inne i landet och därmed också att kunna formulera ett politiskt alternativ.
Sveriges Utrikesminster Carl Bildt vågade inte kräva Mubaraks avgång förrän den redan var ett faktum Regeringen vågade inte välja sida. För att inte stöta sig med krafter man inte trodde skulle falla ville Statsminister Reinfeldt bibehålla ”stabilitet” i Libyen. Däremot åt regeringen älgstek med företrädare för regimen i Stockholm utan att känna bismak, vad jag kunnat erfara så var det inte ett möte för kritik utan för hur handeln skulle kunna utvecklas. Ja, ni känner igen det mönstret från fler länder, jag beklagar denna regeringspolitik.
Omvärlden stod yrvaken inför kraften i förändringsvågen som svepte fram med start i Tunisien och från Tahrirtorget. EU och USA samarbetade i decennier med odemokratiska regimer i utbyte mot olja, stopp för flyktingströmmar och fromma förhoppningar om stabilitet. Denna politik var fullkomligt felaktig. Verklig och hållbar stabilitet kan inte byggas på ett förtryck av mänskliga rättigheter. Verklig stabilitet uppnås endast genom demokrati. EU har påbörjat en välkommen omsvängning av sin politik. På en rad konkreta områden vill vi socialdemokrater att EU nu står upp för de värderingar som unionen vilar på. Samarbetsavtalen med dessa länder måste tydligt koppla till demokratisk utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna. Stöd måste ges till att bygga upp fungerande rättsstater, korruptionsbekämpning och fri media samt demokratiska institutioner och organisationer. Förutom politiska reformer krävs också social och ekonomisk utveckling. Där kan EU arbeta för att skapa ett frihandelsområde, reformera jordbrukspolitiken och underlätta kontakter och utbyte mellan människor. Den arabiska våren har också satt kvinnornas krav på rättigheter och deltagande i centrum. Kvinnorna intog gator och torg, bloggar och talarstolar.
Det är nu av största vikt att kvinnorna inte tappar mark i den fortsatta utvecklingen i regionen. Det handlar om kvinnors möjlighet att delta i samhällslivet, ha inflytande över politiken och makt över sina egna liv. Kvinnors erfarenheter och syn på samhällsförändringen utgör en viktig kraft som behövs för att upprätthålla förändringstrycket i regionen även när omvärldens strålkastare riktas åt något annat håll. Därför måste också omvärldens stöd till detta stå fortsatt starkt. Vi anser att Sveriges långsiktiga stöd till de nordafrikanska länderna och Mellanöstern ska bygga på insikten om behovet av kvinnors delaktighet. Sveriges stöd ska bidra till att kvinnor ges möjlighet att göra sina röster hörda. Nu är frågan om att ge kvinnor skydd aktut. Rapporter kommer om övergrepp på flickor och kvinnor på grund av deras kön. Omvärlden kan inte vänta med att våga se vad som sker. Vill särskilt peka på "The responsibility to protect" och ICC.
Det är en skyldighet att fortsätta ställa krav på regimen och vidtagit åtgärder mot Syrien. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas. FNs säkerhetsråd misslyckades men ansvaret ligger kvar än tyngre hos dess medlemmar. Det internationella samfundet har att öka pressen och ställa konkreta krav på Bashar al-Assad. Ryssland spelar cyniskt med syriers liv av de maktstrategiska intressen som Moskva med sin stopp-linje själva underminerar. EUs Catherine Ashton talar om blodbad men även om stöd till Arabförbundets ansträngningar. Men vad är Bildt krav till Lavrov inför hans resa till Damaskus och vad tar regeringen för initiativ idag för Syrien.
Socialdemokraterna kräver att den syriska regimen måste avgå!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)