I morgon ska jag besöka Eksjö. I en stad som lever så tätt med sitt regemente kommer man också nära Afghanistan, ett land geografsikt långt borta från Smålands gröna skogar, men ändå så mitt på torget. Vid mitt förra besked kunde jag tydligt leverera beskedet, Nej till medlemskap i Nato. Moderater och Folkpartiet säger idag däremot Ja. Och vi ser hur Centerpartiet och Kristdemokraterna följer efter i samma rikting. Men det blå laget mörkar också sin Nato-politik före valet.
Vi rödgröna lämnade också nyligen ett viktigt besked om att det civila biståndet till Afghanistan ska öka. Nu har jag som ledamot i Utrikesutskottet ett tydligt besked med mig till Eksjö.
Jag välkomnar den rödgröna strategin för Afghanistan som ligger väl i linje med många andra länders planer och den internationella Kabulkonferensens slutsater. Vägen till fred och demokrati i Afghanistan är lång. Därför är det viktigt att alla länder sluter upp bakom det mål som Kabulkonferensen nyligen omfamnade.
Målet är att säkerhetsansvaret ska vara överlämnat till den afghanska regeringen senast i slutet av 2014.
Jag tror precis som Mona Sahlin att de svenska trupperna kan överlämna sitt ansvar något tidigare eftersom de nordliga provinserna är relativt stabila. Men det är läget på marken som ytterst får avgöra. Vi måste ha en viljeinrikting för att kunna ha besluten i vår hand. Samtidigt som vi får fortsätta ha örat mot marken.
Jag beklagar att högerregeringen varit ovillig att diskutera formerna för när det svenska militära bidraget ska fasas ut. Sverige skulle gå på tvärs mot andra länder i den internationella koalitionen om regeringen ökar den militära insatsen. Vår bedömning är att det vore fel.
Att en varaktig lösning för fredlig utveckling i Afghanistan måste bygga på politiska överenskommelser och försoning, respekt för de mänskliga rättigheterna, möjlighet för afghanska regeringen att trygga säkerheten, ett ökat civilt stöd och en bred civil närvaro av FN och omvärlden, har såväl Ahlin, Eliasson som Hjelm-Wallén utryckt, jag instämmer.
Och jag vill understryka att utvecklingen i Afghanistan också ligger utanför dess egna gränser, grannlandet Pakistan spelar en stor roll. Och en positiv utveckling av relationen Pakistan - Indien skulle också gynna Afghanistan utveckling. Det är inte svårt att också se behovet av en strategi som inkluderar hela regionen och dialog med olika parter i konflikten. FN måste få en större roll, inte minst för bättre samordning.
När man läser boken "Flygande drake" och ser filmen framträder en annan bild. Plötsligt kan man identifiera sig med det afghanska folket. Boken skildrar hur ett vanligt samhälle plötsligt förvandlas till ett totalitärt styrt skräckvälde. Precis som varje människa drömmer det afghanska folket om frihet. Men när en totalitär grupp tar över samhället och kvinnor förlorar t o m sin rätt att få sjukvård tycker vi att det är omvärldens skyldighet att försvara deras rättigheter.
Jag stödjer våra truppers kamp för kvinnors mänskliga rättigheter. Och det socialdemokratiska kvinnoförbundet kan aldrig acceptera att man ger avkall på kvinnors rättigheter. Men det finns röster i samhällsdebatten som tycker att man ska tillmötesgå en del av talibanernas krav och därmed få fred i Afghanistan. Frågan är vilka eftergifter man i så fall ska göra.
Överenskommelsen:
Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Århundraden av krig och kamp mellan stormakter har plågat det afghanska folket. Medelåldern är låg och barnadödligheten hög. Afghanistan är enligt FN ett av världens sämsta länder att leva i som kvinna. Osäkerheten i regionen och inte minst i Pakistan har förvärrat situationen. Det finns bara en lösning för en hållbar utveckling och den bygger på politiska överenskommelser med stort stöd av FN och omvärlden.
Sverige har sedan lång tid ett omfattande och unikt utvecklingssamarbete med Afghanistan. Det är viktigt att omvärlden inte ännu en gång sviker den afghanska befolkningen. Vi rödgröna menar att det civila biståndet till Afghanistan ska öka kraftigt. Vi vill satsa resurser ur biståndet på mer utbildning, hälsovård, infrastruktur och stöd till den mycket svaga afghanska polisen. Vi ska också rikta särskilda insatser på att bekämpa korruptionen, såväl i det afghanska samhället som i det internationella utvecklingsarbetet.
Sverige bidrar också till den av Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutade säkerhetsstyrkan ISAF där 47 nationer samarbetar och som leds av Nato sedan 2003. Sverige har deltagit militärt sedan årsskiftet 2001/2002 och har sedan 2006 haft ett säkerhetsansvar för ett område med fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen innebär att ca 500 svenska soldater samt cirka 200 finländska soldater samarbetar med de afghanska säkerhetsstyrkorna.
Sverige och de andra nationerna i ISAF är i Afghanistan efter ett beslut i FN för att trygga en möjlig väg mot fred och utveckling. Därför krävs en ny strategi. Vi avser att under hösten 2010 ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron, men vi kommer inte att öka antalet svenska soldater som den borgerliga alliansen ser behov av. Den gamla militära strategin har misslyckats och det är dags att utveckla en ny civil strategi för det svenska stödet till Afghanistan. Därför ska den svenska styrkan i Afghanistan få en civil chef redan under 2011.
Den 18 september, dagen före vårt eget val, anordnas parlamentsval i Afghanistan. Det är ett viktigt val för att stärka den demokratiska utvecklingen. Presidentvalet förra sommaren var tyvärr inte ett val som förde den demokratiska utvecklingen framåt.
Under sommaren fattade den internationella Kabulkonferensen beslut om flera konkreta tidsplaner för en hållbar utveckling, överföring av säkerhetsansvar och åtgärder för att bekämpa korruptionen. Just nu är utvecklingen i ett avgörande skede för att skapa en situation där säkerheten och ansvaret för landets utveckling helt kan föras över till afghanerna. För att stärka förmågan hos den afghanska armén och polisen att själva ansvara för säkerheten ska Sveriges insats under nästa år än mer fokuseras på utbildning och gemensam träning.
I inledningen av nästa år påbörjas en process där ISAF successivt, i provins efter provins, ska lämna över säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna. Vi rödgröna gör idag bedömningen att någon eller några av de provinser som Sverige idag ansvarar för kan överlämnas redan tidigt under nästa mandatperiod. En rödgrön regering kommer därför att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011. Ytterligare minskningar kommer att ske successivt under mandatperioden när överlämningen fortsätter.
Vi noterar med tillfredsställelse att den internationella Kabulkonferensen slöt upp bakom målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i hela Afghanistan senast i slutet av år 2014. Därmed finns ett internationellt slutdatum om den totala ISAF-styrkan som vi välkomnar. För att detta ska bli verklighet ska den svenska militära insatsen vara avvecklad väl i tid före detta datum. En rödgrön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet. Efter överlämningen ska Sveriges insats helt inriktas på civilt bistånd och utbildning av de afghanska säkerhetsstrukturerna.
Sverige ska således successivt minska truppnärvaron – inte öka som den borgerliga alliansregeringen vill.
Vår bedömning ligger i linje med flera andra länder som ingår i ISAF. USA kommer att utvärdera sin truppökning under 2011 och under andra halvåret nästa år påbörja en minskning av sina styrkor. Under 2011 kommer det finnas möjlighet att bedöma hur överlämningsprocessen fortlöpt, samt hur det ökade civila och militära stödet från omvärlden slagit ut. Då behöver Sverige en ny samlad strategi för vårt engagemang i Afghanistan.
Vi har nu givit ett samlat besked om vår strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan under nästa mandatperiod. Nu måste den borgerliga regeringen svara på om de menar allvar med att de vill öka det svenska militära bidraget. De meddelade så sent som den 8 augusti på DN-debatt att de vill sända fler soldater till Afghanistan.
Tänker regeringen öka truppinsatsen även om Sverige börjar lämna över säkerhetsansvar till den afghanska regeringen?
Tänker regeringen sända fler svenska soldater till Afghanistan när nästan alla andra länder diskuterar en utträdesstrategi?
Om så är fallet kommer den borgerliga alliansen att isolera Sverige och gå emot Kabulkonferensens mål om att fasa ut de internationella militära styrkorna till 2014.
