Karen, Lilian och jag åkte med en ABF-resa som annonserats ut i tidningen Fönstret. Och det var fantastiskt kul att närvara vid FN:s kvinnor konferens Peking. Vilken optimism och så många spännande människor vi träffade i alla åldrar och från alla världens länder. Jag, praktiskt klädd mötte kvinnor klädda i för just detta tillfälle upptryckta tyger och i tjusiga nationella kreationer. Kineser hade hört ett rykte att kvinnor skulle kasta av sig kläderna som man hört från USA och Europa. Vi gick trygga även i stans gränder på kvällen. Unga studenter visade vägen och vi gjorde studiebesök genom en resebyrå. När vi ändå var i Kina ville jag samtidigt få en inblick i det kinesiska samhållet och dess kultur, och det fick jag.
Jag hade med mig tyg som vuxna med någon utvecklingsstörning tillverkat. De jobbade då på Mosslegården i Värnamo. Vi band sedan samman våra olika tyger tyger till långa symboliska band över Peking. Och det var en öppenhet till regeringar och arrangeman som vi inte ser på samma sätt idag.
Den fjärde internationella kvinnokonferensen I Peking hösten 1995 hade förberetts av omfattande internationella, regionala, nationella förhandlingar och förberedelser. Och det fanns ett utkast till handlingsplan i förväg. Även en granskning av vad som hänt sedan Nairobi-konferensen ingick i de 189 regeringarnas arbete.
De som deltog enades både om en deklaration och en omfattande handlingsplan. Dokumentet är en viktig roll som motor och inspirationskälla för insatser för jämställdhet men ställer även krav på politisk handlingskraft. Därför är det viktigit att vi känner till texten på alla politiska nivåer.
Men jag anade inte då hur mycket Pekingplattformen skulle komma att påverka mitt arbete de kommande åren. Och jag unnar alla unga idag något liknande. Det behövs en ny injektion i världen för jämställdhet över världen. De alltmer grånade damer som var där behöver länka över sin erfarenhet till nya generationer. Idag går det inte ens att få tag på Pekingplattformen översatt till svenska. Karioagendan har ständigt attackerat under åren och Kvinnokonventionen är fortfarande påfallande okänd även i ett av världens jämställdaste länder (inte längre världens mest jämställda land.) Och könsgapet på flera samhällsområden ökar i Sverige. Endast en knapp tredjedel av alla chefer inom privat och offentlig sektor är kvinnor. Ändå nekar regeringen att lagstifta om kvotering i bolagsstyrelser. Begrepp som könsmaktsordning, patriarkala strukturer förnekas och jämställdhetsministern är inte feminist.
I år åkte N Sabuni ändå till kvinnokonferensen. Men hon deltog med en passiv agenda i FN, New York. Det jag hör är att uppföljnings konferensens i år blev en trevlig återträff för många. Att EU hade en jättedelegation som, vad man undrar över. Var det mer än delegationsledaren själv som satte sina spår i News York.
Och det kom alldeles för få nya iniativ (något?) från regeringarna. Och feminister är rädda att det man uppnådde i Peking ska urholkas vid en ny ev konferens. Och dessvärre har de rätt, den risken är uppenbara. Men då måste vi hitta nya sätt att bryta dagens motstånd. För ska vi bryta fattigdom och mödradödlighet då måste diskriminering av kvinnor brytas.
Vi uppnår inte Millenniummålen så längre det finns områden i världen där fler kvinnor dör i barnsäng än som går ut skolan. Och mindre än 20 procent av alla politiker i världens parlament är kvinnor. Och vid krig och konflikter är inte FN resultutioner 1325 och 1820 självklara instrument.
Handlingsplanen är mer detaljerad än deklarationen. Den utvecklar, jag citerar: syfte, globala utgångspunkter, viktiga sakområden, strategiska mål och åtgärder inom tolv särskilt behandlade sakområden. Dessa är kvinnor och fattigdom, utbildning, kvinnor och hälsa, våld mot kvinnor, kvinnor och väpnade konflikter, kvinnor och ekonomi, kvinnor och makt, institutionella mekanismer för framsteg för kvinnor, kvinnors mänskliga rättigheter, kvinnor och media, kvinnor och miljön, samt flickors situation. Planen behandlar också institutionella och finansiella åtgärder på nationell, regional och internationell nivå och anger att huvudansvaret ligger på den nationella nivån.
Konferensen "Jämställdhet, makt och beslutsfattande – hur långt har vi kommit och hur går vi vidare" genomförs igår i samarbete mellan UNIFEM nationell kommitté i Sverige och Krus, Kompetensrådet för utveckling i staten/Staten leder Jämt. Ett syfte var att sätta fokus på frågor om makt och beslutsfattande och att öka kontaktytorna mellan offentlig och civil sektor.
Högerkvinnorna vill idag inte minnas att de bojkottade kvinnokonferensen i Peking. Men minns de regeringarnas åtagande?
