Igår träffade jag under FN-förbundets besök i Rwanda President Paul Kagame. Under det två timmar långa mötet diskuterades bland annat förhållandet till grannlandet Demokratiska republiken Kongo, demokrati och mänskliga rättigheter samt förutsättningarna för frivilligorganisationer att verka i landet. Jag la mitt fokus på att ta upp frågan om att mineraler driver konflikter i regionen. Och fick ett utförligt svar. Och på en punkt är vi helt ense, mottagarländerna av mineralerna har ett ansvar. Efter att pratat mycket om inte minst CSR, (Corportate Social Responsibilty) under de senaste åren var detta ett utmärkt tillfälle för mig att föra den frågan ett steg vidare. Och Kagame är en ovanlig ledare, bra det att han inte är korrupt bryter av mot många andra ledare i denna regionen.
Men vi hade även tillfälle att träffa några av våra kollegor i Rwandas parlament. Parlamentet är kanske mest känt i omvärlden för den stora andelen kvinnliga parlamentariker, högst i världen med dryga 50 procent. Många länder i Europa är inte i närhetan av det antalet kvinnor i sina parlament. Och kvinnor har makt i parlamenter och i regeringen. Flera länder varken inser det demokratiska underskottet eller har viljan att göra någonting åt problemet. Därför är det extra glädjande att få ta del av goda exempel från andra kontinenter.
Man bli imponerad av de ekonomiska och sociala framsteg som skett i Rwanda under senare år. Fattigdomen var omfattande redan före folkmordet 1994 och blev katastrofal efter massakrerna. Vi hr också lagt ner en krans vid ett center till minnet av offren. Fera rwandiska parlamentariker pekade på landets insatser för att uppfylla millenniemålen, där också biståndet har sin betydelse.
Igår hade vi även möten med FN samt Rwandas utrikes- och finansministrar. På FN fick parlamentarikerna information om hur Rwanda som ett av åtta pilotländer förverkligar projektet One UN – Delivering as One, ett initiativ som ska reformera FN:s arbete på fältet och som initierades 2005 - äntligen kan jag säga.
Tidigare under veckan var vi i Goma, Kongo. Och där hade vi möten med talmannen Leon Bariyanga Rutuye i det lokala parlamentet för Nordkivu samt guvernören Julien Paluku Kahongya. Frågor som FN-missionen MONUC:s ev bortdragande från DR Kongo under 2010 togs upp och vad dets i så fall skulle innebära för freden och säkerheten i landet. Andra teman var återvändande flyktingar och internflyktingar i Kongo.
Den kanske allra viktigaste frågan är hur civilbefolkningen ska skyddas mot övergrepp, sexuella och andra, utförda av rebellgrupper och Kongos egen armé och polis. Vissa förband i MONUC anklagas också för framför allt sexuella övergrepp på kvinnor. Flera rapporterade fall har dessvärre visat sig vara sanna.
I Goma finns det många enskilda organisationer som arbetar med humanitärt bistånd men också med mer långsiktigt utvecklingsarbete. De svenska parlamentarikerna träffade företrädare för flera organisationer, bland dessa Norska flyktingrådet, Pingstmissionen och Internationella Röda Kors-kommittén. Ett par dagar innan den svenska gruppens besök i Goma hade åtta biståndsarbetare från Röda Korset kidnappats av en rebellgrupp. De var fortfarande bortförda när vi var på besök men vid gott mod, kunde Röda Kors-chefen i Goma, Antoine Grand, berätta för gruppen. Han hade telefonkontakt med dem ett par gånger per dag. Kidnappningar och andra övergrepp på biståndsarbetare är dessvärre inte ovanliga i östra Kongo och incidenter ökar nu. Men Röda Korset har inte drabbads att kidnappningar tidigare men däremot av tragiska dödsfall. Idag nås jag av det glädjande beskedet om att de åtta har släppts fria.
Besök i en skola för unga människor som inte tidigare gått i skolan. Ungdomarna var mellan 14 och 25 år. De fick lära sig läsa och skriva. Det fanns yrkesutbildningar: hårfrisör, snickare, bagare, kock, sömmerska.
Ett sjukhus för kvinnor som utsatts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp var omskakande. Jag gick runt till kvinnorna som låg i sjuksängaran och tog deras händer i mina. Det är så lite man kan göra i en sådan situation. Men att man visar sin respekt för fysiskt och psykiskt skadade kvinnor är viktigt. I Goma besökte parlamentarikerna vi även sjukhuset, Heal Africa, för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Abort är förbjudet i såväl Kongo som Rwanda.
Gränsen mellan Konga och Rwanda passerar man utan svårighetet men att det är två länder med olika ledarskap blir mycket tydligt för att inte säga övertydligt när man kan jämföra de båda länderna på plats.
Under resan rån Goma till Kigali hann vi även besöka ett reintegrationsläger för forna soldater. Flera män vittnade om hur de tvångsrekryterats till rebellgrupper, vilka fasor de genomlidit i djungeln och hur de med livet som insats flytt från våldet och vidrigheterna.
Framstegen i Rwanda imponerar men hoten mot de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet finns samtidigt där. Landet vill bli Afriaks Singapore. Och frågan är inte om Kagame senare i år kommer satt bli omvald utan med vilken procent.
