Skotten ekar från Libyen och åter är såväl EU som Utrikesminister Carl Bildt tysta. Han tillhör samma partigrupp, EPP, som Italiens skandalomsusade Premiärminster Silvio Berlusconi. Nu har sagt sin inte vilja "störa" Libyens ledare Muammar Gaddafi med anledning av de senaste dagarnas våld. Italien är Libyens största handelspartner. Vänta och se gäller nu som tidigare gentemot Tunisien och Egypten. Men vi får inte glömma att länderna skiljer sig åt även om de har förtrycket gemensamt.
Åter har Sverigs regering och EU hamnat i Medelhavets bakvatten. Kan de samla sig till något iniativ i morgon eller ska de igen nöjda sig med utrycks om "oro", vill se en dialog och skaka han med ännu en dikator för att övergå till att recencera skeendet. Ett agerande som blivit till en plågsam upprepning. Det finns strukturer, finns redskap, finns pengar men finns viljan att agera. Allt annat vore skamligt. Den som läser MR-organisationers rapporter bör förstå varför.
Handelsminster Ewa Björling (M) har varit på besök i Libyen. Stats- och regeringschefer från Afrika och EU träffades i Tripoli i november. Där EU och AU upprättade en gemensam handlingsplan för de kommande tre åren. Enligt EU ska Afrika ska få hjälp med att öka investeringarna och den ekonomiska tillväxten och att skapa fler jobb och de ska ha diskuterats FN:s millenniemål, inte MR-frågor.
EU:s kommissionär Cecila Malmström har också varit på resa för att teckna avtal med Gaddafi. Det är flyktingströmmen från landet som upplevs som problemet av Europas regeringar, inte förtrycket i landet. Själv tror jag de båda delarna hänger intimt samman liksom dess lösningar.
Tidigare under 2010 hade 18 personer avrättats och uppgifter gjorde gällande att ca 200 personer satt i dödscell i avvaktan på avrättning. Medborgare i andra länder hade nektats tolkhjälp liksom konsulär hjälp från hemlandet. Systemet med "blodspengar", där offrets anhöriga betalar, ger utländska medborgare små möjligheter att få till stånd en uppgörelse.
Något som anges som orsak till att en oproportionerlig del av avrättade utgörs också av utländska medborgare. Människor kan enligt Amnesty dömas till döden för att de fredligt har uttryckt sina åsikter eller för att de tillhör en förbjuden organisation. Men någon officiell statistik över antalet personer som dömts till döden eller som avrättas varje år har jag inte kunnat ta del av. Samtidigt som det utvecklas ett närmare samarbete mellan EU och Libyen är reaktionerna på dödsstraffet däremot sparsamma eller obefintliga.
I några fall har jag under åren uppvaktat Libyens ambassadör i Paris. Erinra mig att samtalstonen var ansträngd och att missförstånden låg nära till hands. För de personerna, då redan dömda till dödsstraff, gick det till slut att få en förändring till stånd genom ett brett arbete som möte i Paris var en del av. De dömnda bedömdes dessutom som oskyldiga av seriösa jurister och organisationer. Den libyska regeringen som ser mänskliga rättigheter som främst en inrikespolitisk fråga har kunnat påverkas. Men libyerna har haft ett begränsat intresse av en dialog med EU och Sverige om dessa frågor.
Vi gjorde försök under Sveriges första ordförandeskap i EU och kom en bit. När den borgeliga regeringen ledde ordförandeskapet las tom hemsidans MR uppdateringar på UD ner. Handel kan vara bra men handel ensamt blir en legitimering av regimen.
Jag menar till skillnad mot Bildt att avtal som "kan innebära" en MR-dialog inte räcker, ett avtal ska! innebära ökade möjligheter till en kritiskt dialog för respekt för mänskliga rättigheter och dödsstraffets avskaffande. Men nu är läget akut, agera!
