S-kvinnor hävdar att könsstympning är en av de grövsta kränkningar en flicka kan utsättas för. Att könsstympa en flicka står i strid med FN: s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska men även psykiska skador. Ska ses som tortyr.
Könsstympning är en tusenårig sedvänja som innebär att kvinnans klitoris och blygdläppar skärs bort. Övergreppet begås redan när flickorna är i 5-6 årsåldern och utförs utan bedövning och oftast med ett rakblad. Efter amputeringen får inte flickorna någon medicinsk behandling, så som hjälp med att sy ihop såren, utan flickorna lämnas med sina skador för att självläka under flera dygn.
Förutom det psykiska traumat och den fysiska smärtan så riskerar flickorna infektioner. Rapporter finns även om att unga flickor till och med förblött till döds efter övergreppet. De som ändå lyckas genomlida händelsen får kraftiga ärrvävnader i sina underliv vilket ger en försämrad elasticitet. Följden blir oftast komplikationer vid förlossningar, så som att barnet får svårare att komma ut och att såren i mammans underliv rivs upp. Det första ökar risken för syrebrist hos fostret med dödsfall eller handikapp som följd. Det senare leder inte sällan till att mamman får en kraftig och livshotande blodförlust.
Det finns inte något stöd för kvinnlig könsstympning i någon religion. Könsstympning nämns varken i Koranen, Bibeln eller i andra religiösa dokument, men den förekommer såväl bland katoliker, protestanter, kopter, falasher - judar från Etiopien - och muslimer som i naturreligioner. Det är däremot inte ovanligt att könsstympning av flickor motiveras med en religiös bevekelsegrund. Traditionen är mycket djupt rotad och det sociala trycket är hårt hos de folk som praktiserar den. Enligt olika källor beräknas mer än 127 miljoner kvinnor och flickor i världen vara könsstympade. Vi vet inte hur många av dessa som bor i Sverige. Men vi vet att flickor som bor i Sverige fortfarande utsätts för detta kränkande övergrepp trots att könsstympning är förbjudet enligt lag sedan 1982.
Få anmälningar till polisen görs om könsstympning. Många gånger är det bara flickan själv och någon nära anhörig till henne som har kännedom om brottet. Viljan att anmäla en närstående eller till och med sina egna föräldrar är av naturliga skäl inte så stor. Om könsstympningen på flickor i Sverige ska upphöra måste därför lagstiftningen kompletteras med andra åtgärder.
Det handlar om att bredda opinions- och informationsinsatserna kring könsstympning och höja medvetenheten om detta oacceptabla och kränkande ingrepp. Det handlar också om att samhället måste bli bättre på att upptäcka tecken på när flickor befinner sig i riskzonen. Alla de vuxna som finns runt flickorna måste samverka för att förhindra övergrepp. Därför krävs det bättre kunskaper. De flickor och kvinnor som bor i Sverige och som redan har blivit könsstympade måste få det stöd de behöver. Skolan är ett prioriterat område. Genom att öka skolpersonalens kunskaper och kompetens angående könsstympning kommer skolans utvecklingsarbete och elevernas lärande att främjas och stödjas.
Länken mellan det nationella och det internationella arbetet är viktigt att uppmärksamma för att kunna stoppa könsstympning. EU och varje medlemsland bör underteckna och ratificera Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
S-kvinnor kräver att regeringen tar initiativ såväl nationellt, inom EU som internationellt mot könsstympning.
Uttalande antaget av S-kvinnors Årskongress vid Ädelfors Folkhögskola, Vetlanda den 17 mars 2012
