Det kan dröja innan vi ses Cathrine så jag skriver några rader även om du kanske inte läser just min blogg. Men jag välkomnar att Cathrine Ashton, Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, nu signalerar EU-kommissionens är beredd att släppa diktaturens händer. Min besvikelse var stor när Ashton tänkte Mubarank hand samtidigt som fredliga demostranter, kvinnor och män riskerade livet på Tahir-torget för värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Men det var inte Europas regeringar som satte stopp för det sveket, revulutionen svepte bort regimen från makten liksom vi hade sett i Tunisien. Så när Ashton skriver, "Det var inte jag, utan de som tog upp mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i våra diskussioner." har det troväridhet. Sanningen är också att Ashton inväntade USA President Obamas reaktion innan hon gjorde det.
EU ställningstagande är en samling av historiska misstag. Förhoppningsvis blir EU-kontoret i Benghazi inte endast en symbol för EU utan också för en omsväng av poltiken.
Socialdemkoraterna vill införa en demokratifond som ska stödja kvinnorna i Libyen att bli delaktiga och kunna påverka den demokratiska utvecklingen. Jag välkomnar fler att ansluter sig till det synsättet och efterlyser en konkret ansvarsfördeling i Europa och resurser till folkrörelsearbete. Men blunda inte för att kvinnor genom historien har utsatts för sexuella trakasserier och våldtäkter vid väpnade konflikter. Civila har utsatts för systematiskt sexuellt våld i länder som forna Jugoslavien, Demokratiska republiken Kongo och Colombia. Våldtäkt är ett billigt vapen. Men hittills har systematiskt sexuellt våld inte förknippats med Mellanöstern eller Nordafrika. Libyen riskerar att förändra den bilden. Först kom information om regimtrognas hot mot kvinnor i syfte att hindra männen från lämna hemmet för demonstrationer mot Kadaffi. Genom ryktesspridning skapades rädsla hos såväl kvinnor som män. Därefter kom de rapporter vi fruktat om våldtäkter av kvinnor på flykt.
Även om vi idag inte vet tillräckligt om de mekanismer som gör att sexuellt våld används systematiskt, så vet vi att de används i vissa konflikter, men inte i andra. Amnestys rapporter om sk "oskuldstester" i Egypen får oss inte bara att häpna utan är också dett utryck för tortyr av kvinnor. Förskräckande exempel finns, men det är dags att alla de män som befinner sig i en position som ger dem möjlighet att värna kvinnors rättigheter som människor i krig och konflikter träder fram. Enskildas agerande är avgörande. Vi vet att disciplinen inom poliskårer och i militära förband kan vara stark. Befäl kan använda sin auktoritet för att stoppa oacceptabelt beteende. I avvaktan på de goda exemplens makt efterlyser jag att Ashton bidrar till FN:s arbete för konkreta och samordnade insatser på fältet för att motverka sexuellt våld i Libyen. Enhetliga insater för kvotera kvinnor till konfliktförebyggande arbete och fredsförhandlingar. De kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt i samband med väpnade konflikter får sin sak prövad i av allmänna domstolar och inte av militärdomstolar eller genom sedvanerätt och. Den som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt bör få föra grupptalan i domstol och få rätt till skadestånd och hälso- och sjukvård. EU borde våga stå upp för att Sexuell och Reproduktv Hälsa samt Rättightyter, SRHR kommer även den till del som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt. Det kan handla om skydd mot smitta, akut-p-piller och abortpiller.
FN:s resolution 1820 fokuserar specifikt på sexuellt våld mot civila i väpnade konflikter. Våldtäkt och annat sexuellt våld kan utgöra ett krigsbrott eller ett brott mot mänskligheten. Samarbetet inom FN förbättras och vi ser början till en mer enhetlig respons mot användandet av sexuellt våld. EU och flera medlemssater har inte ens antagit någon handlingsplan för att genomföra Säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet och viktiga konventioner av Europarådet för kvinnors skydd ratifieras inte.
Kvinnorna måste som Asthon skriver få ta del i det arbetet. Men också få stöd för krav på sekulära konstitutiner i Nordafrika. Förhoppningsvis inleds en förändring i hela Libyen mot ett demokratiskt styre. För att det ska vara möjligt krävs att kvinnorna kan - och tillåts - fritt organisera sig. Kvinnor ska varhelst de lever ha tillgång till skydd och politiskt inflytande.
