Jag deltog i översynskonferensen av icke-spridningsavtalet om kärnvapen som ägde rum i maj i år. I FN tog flera länder upp frågan om att agera för förhandlingar om en kärnvapenkonvention för ett totalförbud av kärnvapen som slutmål. Och några länder ville sätta igång snarast. Men Sverige var inte ett av dessa aktiva länder. Regeringen ställde sig vare sig positiva till- eller var beredda att driva på för en konvention.
Jag inser också att det är ett långsiktigt arbete. Men till skilland från Utrikesminster Carl Bildt ställde jag mig positiv till inriktningen av ett sådant arbete. Men jag är inte naiv utan ser svårigheter framför mig men det är inget skäl att vänta. Tvärtom, ser jag än större svårigheter för vår värld om vi inte vågar anstränga oss för nedrusning och icke spridning.
Vi vet att det idag finns det mer än 22 000 kärnvapen i världen varav ca 6 000 står i hög avfyrningsberedskap och kan användas inom några minuter. Samtidigt har dagens nedrustningsregim inte visat sig vara tillräcklig för att förmå kärnvapenstaterna att nedrusta sina arsenaler. En kärnvapenkonvention skulle kunna komma att utgöra ett ramverk för total nedrustning av kärnvapen till ett bestämt datum.
En konventionen skulle förbjuda utveckling, framställning, utplacering, lagring, överföring, test av och hot om användning samt användning av kärnvapen. Ett målet som vi väl alla vill uppnå. Då måste det också regleras, och då är i förlängnigen av detta arbete redskapet en konvention.
Kärnvapen är tillsammans med klimathotet det största hotet mot mänskligheten idag men till skillnad från klimathotet kan vi förbjuda kärnvapen.
Så Sverige regeringen borde ompröva sin passiva hållning och stödja ett internationellt arbetet för en kärnvapenkonvention som totalförbjuder kärnvapen, ett av de allra största hoten mot mänskligheten.
