Med Folkpartiet i regeringen fick vi med aktivt sktöd av Birgitta Ohlsson Fp ett ojämställdare Sverige. Och hennes partikamrat Nyamko Sabuni blev jämställdhetsminister med uppdrag att vara starkt emot både kvotering och feminismen som begrepp. Det fanns femeministiska väljare som röstade på Fp och och som kryssade Birgitta Ohlsson. De la sin röst på en politik som de trodde skulle leda till en ökad jämställdhet för dem själva. Men de röstade också med en vidare omtanke. Dessa kvinnliga väljare menade att ett jämställdare samhälle skulle gynnna alla, kvinnor och män, flickor och pojkar. Men Ohlsson blåste utan att blinka feminisitväljarna. Blinkade sorgset gjorde hon däremot i FRA-debatten medan maken fick förhandla åt henne, sedan följde hon ändå högerlinjen vid voteringen i riksdagen. Något journalister hovsamt glömt i sin rapportering.
Men denna utveckling var förutsägbart inte minst för Ohlsson själv. Högeralliansen gick till val på den politik som nu visar sig i hårda siffror hur könsgapet ökar på föera flera samhällsområden. Kvinnor uppfattade det felaktigt som att Birgitta Ohlsson budskap i feministiska frågor hade stöd utanför hennes eget skrivbord. Och man uppfattade också att hon gav löfte om att arbetet för jämställdhet skulle vara den högst prioriterade frågan. Att så inte var fallet visste var och en som läste valprogrammens från arbetsgrupperna.
Men högeralliansen och Fp ledningen var väl medvetna om att det budskapet skymde sikten för deras egentliga agenda, skattesänkningar med manlig profil. Ohlsson skulle locka kvinnliga väljare i Stockholm där ändå media har sitt centrum. Men det låg inte i korten valrörelsen 2006att granska högeralliansens nyspråk och PR strategi. Visst kan personliga uppfattningar och mediautspel vara uppfriskande att ta del av men den ska också omvandlas till politik och granskas för att kunna leda framåt. Men media ville helt enkelt få bort S från makten. Väljarna avgjorde kampen mellan blått och rött vid valurnorna till det blåa lagets fördel. Då, 2006 var det få som lyssande när jag förutspådde vad som skulle hända vid en seger för högern, jag fick oönskat rätt.
En rad av rödgröna förslag har därefter klubbats bort av riksdagens majoritet inklusive de folkpartistiska ledamöterna. När Birgitta Ohlsson fått välja har hon valt att samverka med Kd. Ohlsson har banat väg för vårdnadsbidrag, ökat lönegap och rösta emot en lång rad förslag som skulle gynnat en ökad jämställdhet. Där är utrikespolitiken inget undantag.
Ohlsson driver frågor som ett svenskt medlemskap i NATO, rysskräck och en obalanserad politik i förhållande till Israel och Palestina. Vars effekt inte minst skulle drabba palestinska kvinnor och barn. Hon är en hök. Men avstånd från den kvinnodominerande fredsrörelsen.
Under hennes tid som taleskvinna för Fp i utrikespolitiska frågor har fokus på jämställdheten i Sveriges utrikespolitik snabbt tonats ner. Det har också engagemanget för FN och viktiga instrument som CEDAW. Så frågan är om Fp-tricket från valrörelsen 2006 går att upprepa från Ohlssons nya position som Statsråd. Det vi vet är att den ännu inte finns något som tyder på en begynnande granskning av Ohlsson som politiker. Eller av hennes val av samverkanspartner som Kd. Tvärtom, menar nu många att det är synd om Ohlsson för angrepp från Kd-håll.
Men dessa högerkristna krafter representerar en politik som hon i allra högsta grad själv legitimerar. Socialdemokraterna vill se en tredelad föräldraförsäkring som ger ett mer jämställt arbetsliv, och därmed en mer jämn lönespridning, en lönekartläggning med en sanktionsavgift om arbetsgivarna inte lever upp till kraven på lönekartläggning som ska göras vartannat år. Därutöver behövs en lag om kvotering till styrelserna i de stora bolagen för att följa det goda exempel som Norge är och Frankrike. Vi vill inte avskaffa sexköpslagen som högerpartier utan skärpa den och ratificera konventionen mot trafficking.
Politik är att vilja men också att välja. En aktiv jämställdhetspolitik kräver samverkan med likasinnade, aktiva åtgärder och konkreta förslag. Alla som är insatta i jämställdhetsfrågor vet att förändringen bara kommer då det finns en tydlig kedja mellan, beslut, verkställighet och konsekvens av densamma. Ska vi förändra samhället, och få jämställda löner, ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och därmed ett jämställt arbetsliv behövs det tydliga prioriteringar från regeringens sida. Här krävs det lagstiftning, och inte bara för den statliga och kommunala verksamheten, utan även för den privata. idag hinner DO inte ens kolla brister i jämställdheten och angrepp på facken har blivet vardag från M, Kd, C och Fp.
Vad som skulle ske efter valnedelag och en sorti av Fp partiledare Björklund kan jag däremot bara gissa kring. Men att det redan finns kandidater till hans stol är tydligt liksom att Ohlsson är en av kandidaterna. Om inte förr så kommer en granskning efter höstens val. Men ska vi gå längre för att med politiska medel kunna nå ett mer jämställt Sverige och åter få en aktiv röst i Europa och internationellt för kvinnors rättigheter så behöver regeringen Reinfeldt röstas bort, där ingår Ohlsson. Frågan är om Birgitta Ohlsson kommer att kunna blåsa väljarna även i 2010 års val.
