Sverige måste fullt ut ta ansvar för kränkningar och leva upp till åtaganden enligt FN:s konvention mot tortyr, Europakonventionen och konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Tortyrförbudet måste vara effektivt.
Det är också bakgrunden till varför inte människor ska skickas till ett land där det finns en risk för att de utsätts för tortyr. På denna punkt vet vi idag att det skett misstag. Sverige har även fällts flest gånger av FN:s kommitté mot tortyr.
Regeringen har att ta ansvar för inte bara förfluten tid i enskilda fall, utan också se till att Sverige lever upp till gjorda åtagande framledes. Att tortyr inte uttryckligen är ett brott i den svenska lagstiftningen, liksom avsaknaden av förbud mot att använda bevisning från tortyr och vaga krav på kompensation för tortyrkränkningar, visar på brister i både innehållet och rättstillämpningen.
Vi behöver möta kravet på internationell samverkan på rättsväsendets område och omfattningen av tortyr i vår omvärld genom att hävda konventioner och svensk lagstiftning i europeiska liksom i internationella sammanhang. Jag känner oro inför en uppluckring av det absoluta förbudet mot tortyr. Men välkomnar Europarådets och EU:s arbete som uppmärksammat upprättandet av hemliga fångläger och utomrättsliga transporter av fångar till länder där de sedan utsatts för tortyr. Vi behöver initiativ som förstärker skyddet mot kränkningar och tortyr genom att införa tortyr som straffrättslig grund liksom förbud i svensk lagstiftning och rättstillämpning mot att använda bevisning som tagits fram via tortyr.
Så vad hände då i em när riksdagen voterat om S, Mp och V reservation Tortyrbrott.
Sverige är bundet av FN:s tortyrkonvention sedan 1986 men konventionen kräver att staterna också definierar tortyr som ett brott i nationell rätt. Men nu när har vi sett brister i att kunna lagföra personer som misstänks för tortyr på grund av att vi inte har kriminaliserat tortyr även om många former av tortyr är kriminaliserade som andra brott. I fallet med egyptierna som avvisades från Bromma flygplats var frånvaron av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning ett problem för att komma vidare i ansvarsfrågan. Jag har som ledamot i Europarådet mött frågor som just detta. Och det finns som jag ser det endast ett svar, vi har ett ansvar för att förtydliga vår lagstiftning.
En kritik som också FN:s kommitté mot tortyr förde fram i ett yttrande om Sverige. Man pekade på från FN att trots försäkran från staten om att alla handlingar som kan beskrivas som tortyr ska vara straffbara enligt brottsbalken så fanns brister. Och FN beklagar att vi inte förändrat vår inställning när det gäller att införa brottet tortyr i vår nationella lagstiftningen. FN:s kommittén uttryckte även att när ett land definiera tortyrbrottet i enlighet med konventionen till skillnad från andra brott främjar staterna därmed direkt konventionens övergripande mål dvs att förebygga tortyr, bl.a. genom att upplysa alla, förövare, offer och allmänheten, om tortyrbrottets särskilda allvar och genom att förbättra den avskräckande verkan av förbudet i sig. Mycket av detta finsn ändå att läsa i riksdagesn betänkande.
Det så kallade men också hårt kritiserade kriget mot terrorismen samt enskilda fall har gjort det tydligt för mig att Sveriges lagstiftning är otillräcklig. Vi ska inte kunna vare sig undanta eller undandra oss åtagande för att upprätthålla tortyrförbudet.
Så jag förvånades idag över att just frågan om tortyr blev en blockskiljande fråga vid omröstningen i riksdagens kammare. Men jag tror att högerpartiernas beslut kommer att mötas av sådan kritik av vår omvärld men också från den inhemska opinionen att regeringen kan pressas till ändringar i en hopplös politisk position.
Tack alla rödgröna vänner för ert stöd till min motion.
