I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid. Avslutningsfesten med god mat och presenter till barnen kan jämföras med de kristnas julfirande. Såsom jultraditionerna upprätthålls med samma värme av både troende kristna och icke troende så firar både de troende och icke troende muslimerna Ramadan. För såväl kristna som muslimer gäller att vare sig vi är troende eller inte så har religionen satt djupa spår i vår kultur och i vårt sätt att leva. I en föränderlig värld där många bor långt ifrån den plats där föräldrarna levde ger det en trygghet att känna sina rötter. Samtidigt blir det uppenbart i ett mångkulturellt samhälle hur mycket som ändå är gemensamt i olika religioner och vitt skilda kulturer. Dessvärre finns det många fanatiskt troende som försöker utnyttja vår kulturella tillhörighet för att skapa separation och kontroll.
De som vill splittra samhället vet att utnyttja den fundamentalistiska våg som sköljer över Europa. Samhället vacklar i sin hållning till extremisterna. Vi anser att man tydligt måste ta ställning mot det som drar isär vårt samhälle.
Den kristna sekten Plymouthbröderna, som finns i Småland och är på gång att etablera sig i Stockholmsregionen, anser att kvinnan är underställd mannen. De tillåter inte högre utbildning än grundskola för flickor. Radio och tv finns inte i hemmen. Datorer betraktas som "djävulens påfund". Det är svårt att förstå hur sekten kunnat få sin friskola godkänd och bidragsberättigad.
Hur bör en kvinna agera när en man vägrar att skaka hand med henne med hänvisning till islam? Le och låta saken bero? Spelar det egentligen någon roll? Vi anser att det har stor betydelse och att hon bör markera att hon inte accepterar att bli behandlad på detta sätt. Hon kan också hänvisa till att det enda påbud som finns i detta sammanhang i Koranen är att om man vidrör en person av motsatt kön som inte är ens närmaste släkting så måste man tvätta sig inför bönen. Det gäller såväl män som kvinnor. Men kärnan är inte vad som står i de religiösa urkunderna, utan att i den kultur vi alla - oavsett ursprung - är med och skapar är ett handslag ett respektfullt sätt att skapa kontakt. Att vägra skaka hand signalerar avståndstagande och brist på respekt.
På Västerortsskolan i Stockholm förbjuds de kvinnliga eleverna att bära heltäckande slöja under lektionerna och för det har skolan anmälts till Diskrimineringsombudsmannen. Men vi anser att skolan gjort rätt. Heltäckande slöja är ett sätt att utestänga kvinnan från kontakter med andra människor än den närmaste familjen.
Plymouthbröderna, att vägra skaka hand och att tvinga en annan person att bära heltäckande slöja är några exempel på religiös extremism. Vi pläderar för ett tydligare avståndstagande.
Kristna extremister känner vi igen när vi ser dem. Det rör sig om relativt små samfund som inte är representativa för kristendomen. Svårigheten i dessa fall är att avgöra var samhället ska dra gränsen när individer inom dessa samfund riskerar att berövas sina rättigheter. När det gäller muslimer är problemet att kunskapen om islam är så dålig i västvärlden att vem som helst som är tillräckligt högljudd tillåts representera hela den muslimska befolkningen. De som är mest högljudda och ihärdiga är nämligen ofta just extremister.
Vi ser exempel på det i media när det efter varje liten kulturkrock dyker upp fundamentalistiska uttolkare av islam som omöjliggör varje praktisk lösning på problem. Genom att ge extremisterna utrymme i samhällsdebatten legitimeras deras tolkning av islam och de blir förebilder för unga muslimer som växer upp i Sverige utan djupare kunskaper om sina föräldrars kultur och religion. Islams utveckling i Europa riskerar därigenom att bli mer fundamentalistisk än i Asien. För Europas miljontals muslimer blir livet svårare att leva på grund av fördomsfullhet och rasism. Samtidigt vet de bättre än Europas urbefolkning vilket hot muslimska fundamentalister utgör, då många redan upplevt deras förtryck i sina ursprungsländer.
För att bryta denna utveckling måste vi för det första sluta att övertolka varje problem som har minsta anknytningen till religion. Därigenom kan vi minska den arena extremisterna verkar på. För det andra måste vi skapa forum för sansade muslimer att diskutera islams roll i det svenska samhället, både sinsemellan och tillsammans med människor av andra trosuppfattningar. Ett lyckat exempel på detta är den seminarieserie om islam och Europa som föreningen Tensta Träff anordnade i våras. De flesta, men långtifrån alla, som besökte seminarierna var muslimer. Där fanns både kvinnor med sjal och män med skägg och långa skjortor men också ungdomar i jeans och sminkade kvinnor utan sjal. Den blandade publiken uttryckte olika tolkningar av islam och gav därmed deltagarna en mer nyanserad bild.
Nalin Pekgul Ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet
Johanna Graf Oppositionsråd (S) Solna
Lotta Håkansson Harju Oppositionsråd (S) Järfälla
Carina Ohlsson Riksdagsledamot (S) Skaraborg
Carina Hägg Riksdagsledamot (S) Jönköpings län
Maryam Yazdanfar Riksdagsledamot (S) Stockholms län
http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/20/s-kvinnor-acceptera-inte-heltackande-sloja
söndag 20 september 2009
fredag 18 september 2009
tillträd kvinnokonventionen USA
Att den okända konventionen är just Kvinnokonventionen är ingen slump. Kvinnors rättigheter som människor utmanar alltid maktstrukturer i hem samhälle och inom politiken. Men Kvinnokonventionen, CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor finns i min verklighet oberoende av hur många som väljer att blunda såväl för dess existens som dess innehåll. Efter att den hade antagits av FN 1979 har ändå hittills 186 stater ratificerat konventionen. En av de stater som ännu står utanför är USA. Därmed står USA även utanför tilläggsprotokoll, granskning och skyldigheten att vart fjärde år rapportera till kommittén samt redovisning till FN-organet Ecosoc. Klagorätten för kvinnor i USA åsidosätts därmed.
Nu finns förväntningar hos kvinnor i USA om att kunna åstadkomma förändringar. Initiativ tas men processen internt av amerikanarna kan understödjas av Sveriges regering och EU. Men även av oss som enskilda och organisationer som vi i UNIFEM. Och tänk om vi kunde se avgörande steg i USA under innevarande år när CEDAW också celebrerar 30 år. Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA.
Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Så även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och man vet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen. Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention.
Men när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.B ildts kollega Hillary R Clinton hävdar däremot gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor och på UD.
På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyer. Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal.
Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskapet för EU till Clinton.
För den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen också att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
Nu finns förväntningar hos kvinnor i USA om att kunna åstadkomma förändringar. Initiativ tas men processen internt av amerikanarna kan understödjas av Sveriges regering och EU. Men även av oss som enskilda och organisationer som vi i UNIFEM. Och tänk om vi kunde se avgörande steg i USA under innevarande år när CEDAW också celebrerar 30 år. Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA.
Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Så även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och man vet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen. Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention.
Men när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.B ildts kollega Hillary R Clinton hävdar däremot gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor och på UD.
På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyer. Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal.
Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskapet för EU till Clinton.
För den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen också att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
USA tillträd Kvinnokonventionen
Att den okända konventionen är just Kvinnokonventionen är ingen slump. Kvinnors rättighter som människor utmanar alltid maktstrukturer i hem samhälle och inom politiken. Men Kvinnokonventionen, CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor finns i min verklighet oberoende av hur många som väljer att blunda såväl för dess existens som dess innehåll. Efter att den hade antagits av FN 1979 har ändå hittills 186 stater ratificerat konventionen. En av de stater som ännu står utanför är USA. Därmed står USA även utanför tilläggsprotokoll, granskning och skyldigheten att vart fjärde år rapportera till kommittén samt redovisning till FN-organet Ecosoc. Klagorätten för kvinnor i USA åsidosätts därmed. Nu finns förväntningar hos kvinnor i USA om att kunna åstadkomma förändringar. Initiativ tas men processen internt av amerikanarna kan understödjas av Sveriges regering och EU. Men även av oss som enskilda och organisationer som vi i UNIFEM. Och tänk om vi kunde se avgörande steg i USA under innevarande år när CEDAW också celebrerar 30 år.
Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA. Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Men även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och manvet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen.Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention. Och när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.
Bildts kollega Hillary R Clinton däremot hävdar gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor. På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyn och representerar.
Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal. Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskap för EU till Clinton. Och den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
Men vad gör regeringen för att kvinnokonventionen CEDAW ska ratificeras också av USA. Utrikesminister Carl Bildt har svarat mig att diskriminering av kvinnor är en viktig MR-fråga i EU:s gemensamma arbete för mänskliga rättigheter i yttre förbindelser. CEDAW utgör ett grundläggande dokument i detta arbete och EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor bygger på detta instrument samt att Sverige och EU har under många års tid uppmanat USA att tillträda Kvinnokonventionen. Detta framförs kontinuerligt i flera olika bilaterala sammanhang, exempelvis inom ramen för EU:s MR-konsultationer med USA.
Men i USA finns ett motstånd mot FN som nådde sin kulmen under president Bush. Men även om sittande president Obama har deklarerat ett annat förhållningssätt så är jag väl medveten om uppförsbacken. Och manvet aldrig när ett öppet fönster kan blåser igen.Men trots detta stannade Bildt torrt vid att konstatera att Sverige formellt tar upp frågan om tillträdande även av denna konvention. Och när Bildt undviker att ta tag i de nya möjligheterna att understödja processen i USA så nedprioriterar han samtidigt CEDAW.
Bildts kollega Hillary R Clinton däremot hävdar gång på gång att USA:s utrikespolitiska mål först kan uppfyllas om kvinnors rättigheter stärks globalt. Hon har tvärt emot tidigare placerat kvinnors rättigheter på en central plats i amerikansk utrikespolitik. Medan granskningar av Carl Bildt visar på ett konstant utelämnande av kvinnors perspektiv i såväl utåtriktat arbete som vid mer slutna överläggningar på sina resor. På så sätt följer inte regeringen inte ens sina egna policyn och representerar.
Och när Clinton nyligen i en intervju i tidningen New York Times lyfte fram koppling mellan kvinnors rättigheter och nationell säkerhet mellan kvinnoförtryck och politisk instabilitet och hur det i sin tur kan ge näring åt politisk extremism så var det en viktig röst för kvinnors säkerhet som hördes. Clinton träffar regelbundet kvinnoaktivister som i Kongo där hon också höll ett starkt tal. Utan att underskatta svårigheterna så vill jag uppmana Bildt att sträcka ut handen både som Sveriges Utrikesminister men också i egenskap som ordförandeskap för EU till Clinton. Och den dag USA tillträder CEDAW kommer räckvidden av konventionen att sträcka sig längre än till USA:s egna medborgare
PS kolla in fb-gruppen om CEDAW 30 år DS
måndag 14 september 2009
på röda mattan i Venedig
När jag gick röda mattan fram vid The 66th Venice Film Festival så konstaterade jag att dagen blev en framgång. Och det kändes som att ha tagit tjuren vid hornen mitt i manegen.
Filmstjärnor, regissörer och filmkritiker alla andra som är förutsättningarna för filmproduktion var där. Men vad gjorde jag, en svensk politiker och feminist där undrar du säkert. Och du ska få svar på några av dina frågor. Andra svar få vi svar på längre fram. Vi vill att filmen ska rulla vidare men fler rutor.
Mitt syfte var att i samverkan med italienska kolleger lyfta upp problematiken om mäns våld mot kvinnor. Men också hur kvinnor framställs i filmen och inom media i vidare bemärkelse än filmen. Att göra något konstruktivt i Italien har känts allt mer angeläget i och med att problem växt. Så då satt vi där tillsammans och pratade om framställning av kvinnor och det inkluderade även sexualisering i media. Men vi synliggjorde även kopplingen till mäns våld mot kvinnor. Och det märktes att vi i Italien, det land där media spelar en särskilt stor roll hade hittat en väg för att kommunicera Europarådets konventioner med värderingar. Vi arbeter nu på en konvetion mot detta våld. Vi stora problemt i alla länder och då krävs också mer av gemnsamma lösningar.
Premiärminister Silvio Berlusconi, är även en finansman och mediamogul. Och Berlusconi har fått berättigad kritik såväl för sin kvinnosyn som hur man använder sin makt och då inte minst media av mig. Mot den bakgrunden var det extra viktigt att på plats få diskutera min kommittés agenda tillsammans med italienare i Italien.
Så onsdagen den 9 september anordnade italienska kolleger i Europarådets parlamentariska församling arrangemang i samverkan med Europarådet. Samtidigt som högtidlighöll Europarådets 60 års jubileum.
Presidenten för den parlamentarisk församlingen, Luis Maria de Puig höll öppningstalet tal. Jag var där som ordförande för The Committee on Violense againstr women. Kolleger från Amenien, Österrike, Finland, Frankrike, Irland, Ungern och Azerbadjan och så jag från Sverige, var på plats.Vi genomförde ett seminarie med deltagare som inte minst, Vice-President of the Italian Chamber of Deputies, Antione Leone och Vice-President of the Italian Senate, Vannino Chaiti höll tal. Deborah Bergamini Chari of teh North-South Center och liksom jag Europarådets kontakt parlamentariker för dessa frågor våra respektive parlamentet. Även Google var på plats och talade om vad de kan göra. Stefania Craxi kom från Italiens UD mfl. Och det var viktigt med deltagande på hög nivå.
Anförande hölls men även rundabordssamtal fanns på programmet som gick i raskt tempo. Så det fanns inte plats vare sig för gondoler eller pasta under besöket, det var jobb och åter jobb. Men äntligen efter allt planering var vi i Venedig och allt fungerade så väl. Exempel på kampanjfilmer mot mäns våld mot kvinnor från olika delar av Europa rullade framför oss. Och på Lido of Vencie såg jag visningen av filmen Sheherazade, Tell me a Story, en Egyptisk film av Y. Nasrallah.
Jag tycker det var urbra att vi under filmfestivalen i Venedig fick upp teman om hur kvinnor framställs i media och våld mot kvinnor. Inser samtidigt att vi har en bit att gå, men nu har vi börjat, visat med vårt exempel att det går bara mn vill. Man behöver inte stanna vid att passivt konstatera samhällsutvecklingen under Berlusconi eller som högerpartieran i Sverige, åka dit för att stödja partivänner utan att ställa minsta krav. Det finns vägar för kosntruktivt arbete och politiker i Italien som vill samverka och organisationer som välkomnar stöd.
Jag har motionerat till riksdagen om en filmfestival med filmer mot mäns våld mot kvinnor. Så även om jag tillsammans med Kulturutskottet i riksdagen genomfört en filmvisning, trodde jag inte att det skulle bli i Italien som första steget skulle tas. Jag bjuder på ideen till den som seriöst plockar upp den, visst behövs filmer mot mäns våld mot kvinnor ges plats på existerande filmfestivaler men en helt egen filmkavalkad är såväl filmkonsten som frågan också värd.
Filmstjärnor, regissörer och filmkritiker alla andra som är förutsättningarna för filmproduktion var där. Men vad gjorde jag, en svensk politiker och feminist där undrar du säkert. Och du ska få svar på några av dina frågor. Andra svar få vi svar på längre fram. Vi vill att filmen ska rulla vidare men fler rutor.
Mitt syfte var att i samverkan med italienska kolleger lyfta upp problematiken om mäns våld mot kvinnor. Men också hur kvinnor framställs i filmen och inom media i vidare bemärkelse än filmen. Att göra något konstruktivt i Italien har känts allt mer angeläget i och med att problem växt. Så då satt vi där tillsammans och pratade om framställning av kvinnor och det inkluderade även sexualisering i media. Men vi synliggjorde även kopplingen till mäns våld mot kvinnor. Och det märktes att vi i Italien, det land där media spelar en särskilt stor roll hade hittat en väg för att kommunicera Europarådets konventioner med värderingar. Vi arbeter nu på en konvetion mot detta våld. Vi stora problemt i alla länder och då krävs också mer av gemnsamma lösningar.
Premiärminister Silvio Berlusconi, är även en finansman och mediamogul. Och Berlusconi har fått berättigad kritik såväl för sin kvinnosyn som hur man använder sin makt och då inte minst media av mig. Mot den bakgrunden var det extra viktigt att på plats få diskutera min kommittés agenda tillsammans med italienare i Italien.
Så onsdagen den 9 september anordnade italienska kolleger i Europarådets parlamentariska församling arrangemang i samverkan med Europarådet. Samtidigt som högtidlighöll Europarådets 60 års jubileum.
Presidenten för den parlamentarisk församlingen, Luis Maria de Puig höll öppningstalet tal. Jag var där som ordförande för The Committee on Violense againstr women. Kolleger från Amenien, Österrike, Finland, Frankrike, Irland, Ungern och Azerbadjan och så jag från Sverige, var på plats.Vi genomförde ett seminarie med deltagare som inte minst, Vice-President of the Italian Chamber of Deputies, Antione Leone och Vice-President of the Italian Senate, Vannino Chaiti höll tal. Deborah Bergamini Chari of teh North-South Center och liksom jag Europarådets kontakt parlamentariker för dessa frågor våra respektive parlamentet. Även Google var på plats och talade om vad de kan göra. Stefania Craxi kom från Italiens UD mfl. Och det var viktigt med deltagande på hög nivå.
Anförande hölls men även rundabordssamtal fanns på programmet som gick i raskt tempo. Så det fanns inte plats vare sig för gondoler eller pasta under besöket, det var jobb och åter jobb. Men äntligen efter allt planering var vi i Venedig och allt fungerade så väl. Exempel på kampanjfilmer mot mäns våld mot kvinnor från olika delar av Europa rullade framför oss. Och på Lido of Vencie såg jag visningen av filmen Sheherazade, Tell me a Story, en Egyptisk film av Y. Nasrallah.
Jag tycker det var urbra att vi under filmfestivalen i Venedig fick upp teman om hur kvinnor framställs i media och våld mot kvinnor. Inser samtidigt att vi har en bit att gå, men nu har vi börjat, visat med vårt exempel att det går bara mn vill. Man behöver inte stanna vid att passivt konstatera samhällsutvecklingen under Berlusconi eller som högerpartieran i Sverige, åka dit för att stödja partivänner utan att ställa minsta krav. Det finns vägar för kosntruktivt arbete och politiker i Italien som vill samverka och organisationer som välkomnar stöd.
Jag har motionerat till riksdagen om en filmfestival med filmer mot mäns våld mot kvinnor. Så även om jag tillsammans med Kulturutskottet i riksdagen genomfört en filmvisning, trodde jag inte att det skulle bli i Italien som första steget skulle tas. Jag bjuder på ideen till den som seriöst plockar upp den, visst behövs filmer mot mäns våld mot kvinnor ges plats på existerande filmfestivaler men en helt egen filmkavalkad är såväl filmkonsten som frågan också värd.
söndag 13 september 2009
Fawziya Abdullah Youssef - "Dödens Brud"
Fawziya Abdullah Youssef blev ännu en "Dödens Brud". En flicka, ännu bara ett bara har dött, eller ska vi säga dödats. Denna gång var det en 12-åring flicka i Jemen som dog i barnsäng.
Fawziya Abdullah Youssef rapporterats ha dött av blödningar efter en utdragen förlossning. Hon dog i fredags men även barnet dog i samband med förlossningen. Fawziya hade gifts bort mot sin vilja ett år tidigare vid elva års ålder. Inget ovanligt i Jemen, som räkans till ett av de fattigaste länderna. Men samtidigt känt som oljeland och uppmärksammad för sin nybyggda väldiga moské, gamla stan i Sana samt senare års kidnappningar.
Enligt Seyaj, Jemenitiska organisationen för barnens rättigheter, är barnäktenskap särskilt vanliga längs Rödahavskusten. Och barnäktenskap är dessvärre inte ovanliga i Jemen. Ett land som inte har någon lagstiftning som reglerar lägsta ålder för att gifta sig. Men begreppet barnäktenskap syftar egentligen på att två barn gifts bort med varandra. Vi saknar ett träffande ord för när en äldre, ofta mer välbeställda man köper ett barn som han våldtar om och om igen inom äktenskapet. Ett barn som blir gravid med följd att hon som Fawziya slits till döds vid förlossningen. Många av flickorna som överlever drabbas av svåra skador som fistula. Mammadöden drabbar fler i denna grupp även högre upp i ålder.
Barnkonventionen, flera artiklar behandlar indirekt några av konsekvenserna med barnäktenskap. Ett urval:
Artikel 3: Barnets bästa skall alltid komma i första rummet
Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva och utvecklas
Artikel 28: Varje barn har rätt till utbildning som ska vara kostnadsfritt tillgänglig för alla
Artikel 31: Varje barn har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder
Artikel 36: Konventionsstaterna skall skydda barnet mot alla former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende.
Fawziya är inte den enda flickan som också tvingats sluta skolan. Jag tror att utbildning är ett av det viktigaste medlet för att förebygga barnäktenskap. Att säkerställa flickors rätt till utbildning är också att skydda flickor som Fawizia. När döttrar ses som en ekonomisk börda för familjen säger det samtidigt mycket om flickor och kvinnors situation i det landet.
Jag har själv besökt Jemen och mötte där huvudsakligen två inställningar om samhällsutvecklingen, de som gett upp hoppet om förändring och ville emigrera och de som ville vara kvar för att förändra sitt land. Men båda ville väl medvetna om kritik i omvärlden ändå ge en mer varierad bild av sitt land. Och man var stolt över Sanas gamla stadskärna som 1986 sattes på UNESCOS:s världsarvslista, Wadi Hadramawt, konst och maträtter.
Men barnbrudar var ett ämne som man helst undvek. Ändå får "Dödens Brudar" inte undvikas. Företeelsen ska lyftas upp i ljuset, ansvariga ska ifrågasättas och krav på omprioriteringar och lagstiftning måste ställas till makthavare. De män som våldtar flickor i skydd av äktenskap är enbart värda vårt förakt. Men, ni hyggliga män måste också visa ert förakt. Idag får kvinnor ta orimlig stor del av det internationella ansvaret för att säkra flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.
Fawziyas fall illustrerar tragedin för dem som vi kallar "Dödens Brudar", små flickor under 15 år som tvingas in i äktenskap, oftast av ekonomiska skäl, säger nu Seyajs ledare Ahmed al-Qorashi.
Enligt honom är brudarna i så många som hälften av de äktenskap som ingås på landsbygden under 15 år.
- De här äktenskapen är resultatet av fattigdom, okunnighet och analfabetism och förstör livet för de unga flickorna, vars åsikt inte har beaktats, säger al-Qorashi. Förra året beviljade en domstol skilsmässa i ett fall där bruden var åtta år. Pappan, som var arbetslös, hade tvingat barnet att gifta sig med en 20 år äldre man. Flickans advokat Shadha Nasser säger att åttaåriga Nojuds fall inte var unikt.
- Det här är en verklig tragedi för vilken regeringen är ytterst ansvarig, eftersom presidenten (Ali Abdullah Saleh) hittills inte har undertecknat lagen (om lagstadgad giftasålder) som parlamentet antog i februari, säger Nasser. Hon kräver att regeringen ska genomföra upplysningskampanjer på landsbygden och förbjuda vigselförrättare att utfärda vigselbevis där flickan är under 17 år. Sedan hon framgångsrikt drev Nojuds fall i rätten har Nasser kontaktats av många flickor i liknande situation som fått mod att berätta om sitt öde. Hon har redan hunnit hjälpa tioåriga Arwa till skilsmässa. Hon arbetar med ett fall med en tonårsflicka som giftes bort av sin far vid två års ålder för att han behövde pengar. Äktenskapskontraktet tillät henne att bo hos föräldrarna tills hon fyllde 13, men sedan förväntades hon flytta ihop med sin man skriver ikväll TT.
Stoppa dessa män!
.
Fawziya Abdullah Youssef rapporterats ha dött av blödningar efter en utdragen förlossning. Hon dog i fredags men även barnet dog i samband med förlossningen. Fawziya hade gifts bort mot sin vilja ett år tidigare vid elva års ålder. Inget ovanligt i Jemen, som räkans till ett av de fattigaste länderna. Men samtidigt känt som oljeland och uppmärksammad för sin nybyggda väldiga moské, gamla stan i Sana samt senare års kidnappningar.
Enligt Seyaj, Jemenitiska organisationen för barnens rättigheter, är barnäktenskap särskilt vanliga längs Rödahavskusten. Och barnäktenskap är dessvärre inte ovanliga i Jemen. Ett land som inte har någon lagstiftning som reglerar lägsta ålder för att gifta sig. Men begreppet barnäktenskap syftar egentligen på att två barn gifts bort med varandra. Vi saknar ett träffande ord för när en äldre, ofta mer välbeställda man köper ett barn som han våldtar om och om igen inom äktenskapet. Ett barn som blir gravid med följd att hon som Fawziya slits till döds vid förlossningen. Många av flickorna som överlever drabbas av svåra skador som fistula. Mammadöden drabbar fler i denna grupp även högre upp i ålder.
Barnkonventionen, flera artiklar behandlar indirekt några av konsekvenserna med barnäktenskap. Ett urval:
Artikel 3: Barnets bästa skall alltid komma i första rummet
Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva och utvecklas
Artikel 28: Varje barn har rätt till utbildning som ska vara kostnadsfritt tillgänglig för alla
Artikel 31: Varje barn har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder
Artikel 36: Konventionsstaterna skall skydda barnet mot alla former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende.
Fawziya är inte den enda flickan som också tvingats sluta skolan. Jag tror att utbildning är ett av det viktigaste medlet för att förebygga barnäktenskap. Att säkerställa flickors rätt till utbildning är också att skydda flickor som Fawizia. När döttrar ses som en ekonomisk börda för familjen säger det samtidigt mycket om flickor och kvinnors situation i det landet.
Jag har själv besökt Jemen och mötte där huvudsakligen två inställningar om samhällsutvecklingen, de som gett upp hoppet om förändring och ville emigrera och de som ville vara kvar för att förändra sitt land. Men båda ville väl medvetna om kritik i omvärlden ändå ge en mer varierad bild av sitt land. Och man var stolt över Sanas gamla stadskärna som 1986 sattes på UNESCOS:s världsarvslista, Wadi Hadramawt, konst och maträtter.
Men barnbrudar var ett ämne som man helst undvek. Ändå får "Dödens Brudar" inte undvikas. Företeelsen ska lyftas upp i ljuset, ansvariga ska ifrågasättas och krav på omprioriteringar och lagstiftning måste ställas till makthavare. De män som våldtar flickor i skydd av äktenskap är enbart värda vårt förakt. Men, ni hyggliga män måste också visa ert förakt. Idag får kvinnor ta orimlig stor del av det internationella ansvaret för att säkra flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.
Fawziyas fall illustrerar tragedin för dem som vi kallar "Dödens Brudar", små flickor under 15 år som tvingas in i äktenskap, oftast av ekonomiska skäl, säger nu Seyajs ledare Ahmed al-Qorashi.
Enligt honom är brudarna i så många som hälften av de äktenskap som ingås på landsbygden under 15 år.
- De här äktenskapen är resultatet av fattigdom, okunnighet och analfabetism och förstör livet för de unga flickorna, vars åsikt inte har beaktats, säger al-Qorashi. Förra året beviljade en domstol skilsmässa i ett fall där bruden var åtta år. Pappan, som var arbetslös, hade tvingat barnet att gifta sig med en 20 år äldre man. Flickans advokat Shadha Nasser säger att åttaåriga Nojuds fall inte var unikt.
- Det här är en verklig tragedi för vilken regeringen är ytterst ansvarig, eftersom presidenten (Ali Abdullah Saleh) hittills inte har undertecknat lagen (om lagstadgad giftasålder) som parlamentet antog i februari, säger Nasser. Hon kräver att regeringen ska genomföra upplysningskampanjer på landsbygden och förbjuda vigselförrättare att utfärda vigselbevis där flickan är under 17 år. Sedan hon framgångsrikt drev Nojuds fall i rätten har Nasser kontaktats av många flickor i liknande situation som fått mod att berätta om sitt öde. Hon har redan hunnit hjälpa tioåriga Arwa till skilsmässa. Hon arbetar med ett fall med en tonårsflicka som giftes bort av sin far vid två års ålder för att han behövde pengar. Äktenskapskontraktet tillät henne att bo hos föräldrarna tills hon fyllde 13, men sedan förväntades hon flytta ihop med sin man skriver ikväll TT.
Stoppa dessa män!
.
söndag 6 september 2009
Regeringen emot Kvinnokonventionen, Cedaw
"Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning", sa Maud Olofsson tvärt emot Cedaw-kommittén i Geneve. Det blir uppenbart för allt fler att regeringen vill tona ner jämställdhetsarbetet och det gäller även kvinnokonventionen, Cedaw. Men när Sverige ställde sig bakom Kvinnokonventionen, Cedaw gjordes också åtagande som inget statsråd, inte heller Maud Olofsson, bara kan skaka av sig ansvaret för.
Jag vill lagstifta. Bolagen har fått tillräckligt med chanser att sluta diskriminera kompetenta kvinnor. Och jag tar våra Nationella jämställdhetsmål på allvar samtidigt som jag konstaterar att det Sverige fick beröm för var resultaten från vår politik.
Olika politiska partier kan har skiftande förlag på politiska vägar för att uppnå åtagande i en konventionen. Men det är ovanligt att en demokratiskt vald regering inte bara struntar i internationella åtagande utan dessutom såväl agerar som agiterar tvärtemot en konvention. Och jag undrar om detta gäller fler konventioner än Cedaw.
Sverige förhördes av Cedaw-kommittén på sin sjätte och sjunde rapport om genomförandet av kvinnokonventionen i FN i Genève 25 januari 2008. Men Jämställdhetsminter Nyamko Sabuni stannade som väntat hemma. En tjänsteman reprensenterade Sveriges regeringen. Och regeringen har även slutat närvara under den årliga uppföljningskonferensen i New York.
Men det var vid FN:s bedömning av Sveriges arbete med jämställdhet i Geneve som det gavs kritik för bl.a. att konventionen inte inkorporerats i svensk lag, diskriminerande löneskillnader och den ojämna könsfördelningen på högre positioner inom bl.a. utbildningssektorn och näringslivet. Vidare fick regeringen kritik för bristande insatser när det gällde att motverka diskriminering mot kvinnor från minoritetsgrupper, kvinnor med invandrarbakgrund asylsökande kvinnor samt kvinnor med funktionshinder. Som sagt var, den ojämna könsfördelningen på högre poster inom näringslivet fick kritik. Och ett brev från regeringen som näringslivets manliga toppar genast la i papperskorgen lär inte blidka vare sig Cedaw-kommitten eller de kvinnor i näringslivet som blir allt otåligare.
FN:s generalförsamling antog 1967 en deklaration om att avskaffa diskriminering mot kvinnor. På grundval av denna deklaration utformades inom kvinnokommissionen en konvention mot all slags diskriminering av kvinnor som antogs av generalförsamlingen och Sverige var bland de första stater i världen som ratificerade konventionen. En särskild kommitté för att granska de anslutna staternas tillämpning av kvinnokonventionen, Cedaw-kommittén upprättades verksam.
Men kvinnokonventionen Cedaw benäms som den glömda konventionen. Sverige kan och bör göra mer nationellt men också inom EU. För EU arbetar inte påtagligt med Cedaw trots att samtliga EU-länder har ratificerat konventionen och den nämns i EU:s direktiv mot diskriminering. Regeringen kunde ha att initiera ett arbete för implementering av Cedaw i EU:s arbete men inte heller detta har sker under jubileumsåret -09.
http://www.lansstyrelsen.se/NR/rdonlyres/AAAA79A9-9813-4496-9782-066C4A7E2933/111034/Cedawrapport200801.pdf
Jag vill lagstifta. Bolagen har fått tillräckligt med chanser att sluta diskriminera kompetenta kvinnor. Och jag tar våra Nationella jämställdhetsmål på allvar samtidigt som jag konstaterar att det Sverige fick beröm för var resultaten från vår politik.
Olika politiska partier kan har skiftande förlag på politiska vägar för att uppnå åtagande i en konventionen. Men det är ovanligt att en demokratiskt vald regering inte bara struntar i internationella åtagande utan dessutom såväl agerar som agiterar tvärtemot en konvention. Och jag undrar om detta gäller fler konventioner än Cedaw.
Sverige förhördes av Cedaw-kommittén på sin sjätte och sjunde rapport om genomförandet av kvinnokonventionen i FN i Genève 25 januari 2008. Men Jämställdhetsminter Nyamko Sabuni stannade som väntat hemma. En tjänsteman reprensenterade Sveriges regeringen. Och regeringen har även slutat närvara under den årliga uppföljningskonferensen i New York.
Men det var vid FN:s bedömning av Sveriges arbete med jämställdhet i Geneve som det gavs kritik för bl.a. att konventionen inte inkorporerats i svensk lag, diskriminerande löneskillnader och den ojämna könsfördelningen på högre positioner inom bl.a. utbildningssektorn och näringslivet. Vidare fick regeringen kritik för bristande insatser när det gällde att motverka diskriminering mot kvinnor från minoritetsgrupper, kvinnor med invandrarbakgrund asylsökande kvinnor samt kvinnor med funktionshinder. Som sagt var, den ojämna könsfördelningen på högre poster inom näringslivet fick kritik. Och ett brev från regeringen som näringslivets manliga toppar genast la i papperskorgen lär inte blidka vare sig Cedaw-kommitten eller de kvinnor i näringslivet som blir allt otåligare.
FN:s generalförsamling antog 1967 en deklaration om att avskaffa diskriminering mot kvinnor. På grundval av denna deklaration utformades inom kvinnokommissionen en konvention mot all slags diskriminering av kvinnor som antogs av generalförsamlingen och Sverige var bland de första stater i världen som ratificerade konventionen. En särskild kommitté för att granska de anslutna staternas tillämpning av kvinnokonventionen, Cedaw-kommittén upprättades verksam.
Men kvinnokonventionen Cedaw benäms som den glömda konventionen. Sverige kan och bör göra mer nationellt men också inom EU. För EU arbetar inte påtagligt med Cedaw trots att samtliga EU-länder har ratificerat konventionen och den nämns i EU:s direktiv mot diskriminering. Regeringen kunde ha att initiera ett arbete för implementering av Cedaw i EU:s arbete men inte heller detta har sker under jubileumsåret -09.
http://www.lansstyrelsen.se/NR/rdonlyres/AAAA79A9-9813-4496-9782-066C4A7E2933/111034/Cedawrapport200801.pdf
fredag 4 september 2009
Birturkan Mideksa
DEMONSTRATION
Frige UDJP ledaren Birtukan Mideksa och andra politiska fångar, Stoppa övergrepp på mänskliga rättigheter i Etiopien
Datum: Lördag den 5 september 2009
Tid: kl. 10:00 – 12:45
Plats: Skeppsholmen, museikajen. Söder om Nationalmuseum
T-Bana: Kungsträdgården eller (Centralen och gå genom Kungsträdgården)
Gäst talare: Carina Hägg(s), Riksdagsledamot
Frige UDJP ledaren Birtukan Mideksa och andra politiska fångar, Stoppa övergrepp på mänskliga rättigheter i Etiopien
Datum: Lördag den 5 september 2009
Tid: kl. 10:00 – 12:45
Plats: Skeppsholmen, museikajen. Söder om Nationalmuseum
T-Bana: Kungsträdgården eller (Centralen och gå genom Kungsträdgården)
Gäst talare: Carina Hägg(s), Riksdagsledamot
Jämställdhet kommer inte av sig självt.
Löneklyftorna mellan män och kvinnor ökar, ja mycket går nu allt fortare åt fel håll. Och när
jag under de senaste dagarna haft förmånen att få dela med mig av erfarenheter av hur man kan kan uppnå framgångar i jämställdhetsarbetet. Så blev det extra tydligt att regeringen saknar ambitioner.
För jämställdhet är ingenting som kommer av sig självt. Det krävs hårt arbete för att förändra attityder, ändra förlegad lagstiftning och utjämna orättvisa ekonomiska klyftor mellan könen. Vi är inte framme än men som stolta feminister kan vi konstatera att S-kvinnor varit med och tagit många steg mot sådant som många i dag tar för givet.
Förskola med välutbildad personal, maxtaxa, varvade listor på alla politiska nivåer, förbättrad lagstiftning när det gäller till exempel kvinnofrid och sexualbrott och mycket annat. Vi arbetar oförtrutet vidare med till exempel rätten till helhet, barnomsorg även på obekväm arbetstid, höjt underhållsstöd och lagstiftning om kvotering av bolagsstyrelser på agendan.
För var och en som har en ärlig vilja att förändra samhället till det bättre och till att bli mera rättvist och jämställt gäller det att våga ta en del obekväma beslut.
Moderatkvinnorna Magdalena Andersson och Margareta Pålsson tar upp jämställdhet i en insändare den 19 augusti, JP. Ett problem är att de inte är feminsister, ett ytterligare är att de arbetar i motvind, deras eget parti är emot de flesta reformer som skulle föra jämställdheten framåt. Det visade sig inte minst genom det jämställdhetsbokslut som M-kvinnorna nyligen lät genomföra. Där kom det fram att M-männen dominerar stort på de viktiga politiska uppdragen, framför allt i landets kommuner. Ändå fortsätter M-politiker att framhärda i att varvade listor inte är något att ha, att frågan ska lösa sig ”av sig självt” och att alla former av könskvotering alltid är av ondo.
Nu ser vi med spänning fram emot att följa M-kvinnornas arbete. Vågar ni utmana M-männen, vågar nilla upp på de reformer vi S-Kvinnor föreslår, vågar ni följa Mona Sahlins utfästelse från Nacka och när ska ni våga vara feminister
jag under de senaste dagarna haft förmånen att få dela med mig av erfarenheter av hur man kan kan uppnå framgångar i jämställdhetsarbetet. Så blev det extra tydligt att regeringen saknar ambitioner.
För jämställdhet är ingenting som kommer av sig självt. Det krävs hårt arbete för att förändra attityder, ändra förlegad lagstiftning och utjämna orättvisa ekonomiska klyftor mellan könen. Vi är inte framme än men som stolta feminister kan vi konstatera att S-kvinnor varit med och tagit många steg mot sådant som många i dag tar för givet.
Förskola med välutbildad personal, maxtaxa, varvade listor på alla politiska nivåer, förbättrad lagstiftning när det gäller till exempel kvinnofrid och sexualbrott och mycket annat. Vi arbetar oförtrutet vidare med till exempel rätten till helhet, barnomsorg även på obekväm arbetstid, höjt underhållsstöd och lagstiftning om kvotering av bolagsstyrelser på agendan.
För var och en som har en ärlig vilja att förändra samhället till det bättre och till att bli mera rättvist och jämställt gäller det att våga ta en del obekväma beslut.
Moderatkvinnorna Magdalena Andersson och Margareta Pålsson tar upp jämställdhet i en insändare den 19 augusti, JP. Ett problem är att de inte är feminsister, ett ytterligare är att de arbetar i motvind, deras eget parti är emot de flesta reformer som skulle föra jämställdheten framåt. Det visade sig inte minst genom det jämställdhetsbokslut som M-kvinnorna nyligen lät genomföra. Där kom det fram att M-männen dominerar stort på de viktiga politiska uppdragen, framför allt i landets kommuner. Ändå fortsätter M-politiker att framhärda i att varvade listor inte är något att ha, att frågan ska lösa sig ”av sig självt” och att alla former av könskvotering alltid är av ondo.
Nu ser vi med spänning fram emot att följa M-kvinnornas arbete. Vågar ni utmana M-männen, vågar nilla upp på de reformer vi S-Kvinnor föreslår, vågar ni följa Mona Sahlins utfästelse från Nacka och när ska ni våga vara feminister
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)