Statsminster Fredrik Reinfeldt har deklarerat att försvaret är ett särintresse bland alla andra. Är minst sagt förbluffade över regeringens syn på en av statens primära kärnuppgift - att skydda sin befolkning. Försvaret är ett nationellt intresse men också statens ansvar. Kvinnor och mäns som tjänstgör inom försvaret såväl inom Sverige som på internationella uppdrag ska känna ett starkt stöd i riksdagen men också och av regeringen. Det är alltmer oroande att följa hur regeringen missköter försvarsfrågan och därmed skapar osäkerhet inför framtiden. Några av de frågor som tornar upp sig kan dock komma att biläggas under Försvarsberedningens pågående arbete. Omvärldens tilltro till svensk försvarsmakt byggs främst genom våra beslut men kan likaväl undermineras genom vårdslösa uttalande son nyligen från regeringen Reinfeldt.
Som socialdemokrat menar jag att beskrivning av vår säkerhetspolitik från 2002 fortfarande är giltig, socialdemokraternas nej till medelemskap i Nato ligger fast. Däremot ser vi pragmatiskt på samverkan med dagens Nato. Men kan vi utgår från att regeringens syn på Nato är likartad som på det svenska försvaret, dvs ett särintresse - fast några storlekar större. Vi socialdemokrater har genom åren med all tydlighet visat att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria. Socialdemokratisk säkerhetspolitik vilar på fyra fundament: den militära alliansfriheten, ett ökat samarbete i Norden och över Östersjön, ett stärkt EU-samarbete och ett starkare FN. För att stärka vår egen säkerhet måste Sverige också samarbeta inom Norden, EU och det internationella samfundet.
Alla bör ha sett hur en ekonomisk kris i ett land och eller en i region snabbt kan få globala konsekvenser. När arbetslöshet, fattigdom och hat får växa ger det mylla åt nationalism och extremism. Något som även framgår av Handlingsplanen Ansvar och engagemang – en nationell strategi mot terrorism, för den som inte endast lyssnar utan också läst den. Dagens politik driver på växande sociala klyftor och är en verklig utmaning även inom säkerhetspolitiken. Vår gemensamma trygghet inom länder och mellan regioner är säkerhetspolitikens hårda kärna. Sambandet mellan säkerhet, nedrustning och utveckling är en lika aktuell fråga som under Inga Thorsson tid. FN:s fd särskilde representant i frågor som rör sexuellt våld mot kvinnor i konflikter Margot Wallström menar att massvåldtäkterna i Kongo är på väg att undergräva hela samhället och utgör det största hotet mot fred. En orsak är avsaknaden av en fungerade nationell arme och en närvarande stat men däremot just många särintressen. Brist på säkerhet och avsaknad av en politik för utveckling är påtaglig. Varje konflikt synliggör brister i, eller som så ofta, avsaknaden av ett förebyggande arbete. Vi delar vare sig vi vill eller inte varandras framgångar snabbt via internet men även varandras problem.
Jag följer noga vad som sker från Maghreb över Sahel över Mellanöstern och till Syrien. På Afrikas horn och ut över Adenviken, från Mali ner till Nigeria varifrån rapporter om Boko Haram terrordåd når oss. Kommer läget att stabiliseras eller har en brand över Sahel startats som i förläningen kommer att påverka även oss som lever norr om Medelhavet. Eller är gnistorna på väg att släckas ut. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sa, ”Ett krig löser inte den fruktansvärda situationen med brott mot mänskliga rättigheter i Irak.” Som exempel på Anna Lindhs insatser, vill jag peka på hennes arbete för att stoppa ett fullskaligt krig i Makedonien våren 2001. Lindh såg till att världssamfundet och EU använde sina påtryckningsmedel till att pressa gerillan och den makedonska regeringen till förhandlingsbordet. Det lyckade, ett Balkankrig stoppades i sin linda. Sedan dess, 2012, har EU fått Nobels Fredspris efter en S-nominering. Men EU kan effektivare tas tillvara än det av idag alltför ofta av interna kriser så förlamade Bryssel. Ändå går det inte att smita från fredsprocesser. Varje konflikt har sina egna förtecken men alla har gemensamt att de hade kunnat undvikas. Kvinnorörelser får globalt sett småsmulor i anslag vilket snedvrider redan ojämställda maktförhållanden. Egyptiska kvinnor vittnar om att de får mindre stöd från Europa idag än under diktaturen.
Min mening är att Sverige bör ha beredskap för att kunna delta även i internationella insatser givet att det finns FN-mandat och jag vill i konsekvens med detta se svenska bidrag i fler FN-ledda missioner. Men avgörande ställningstaganden från regerings fortsätter dra ut på tiden. Ingen kan heller längre vara omedveten om sexuellt våld i krig och konflikter. Socialdemokraterna verkar aktivt för implementering av FN:s kvinnokonventionen, CEDAW och resolutionerna 1325 och 1825 med systerresolutioner. Har även välkomnat en över tiden ökad politisk medvetenhet om att kvinnors rättigheter, värden som måste fortsätta få större genomslag i arbetet för fred och säkerhet. Dock omvandlas denna kunskap sig inte automatiskt till konkreta insatser i givna situationer. Här står regeringen inför ytterligare utmaningar - men ser Reinfeldt också skydd av kvinnors mänskliga rättigheter som ett särintresse?