De två minsta partierna i den Moderat-ledda alliansen, småpartierna KD och Centern gungar på 4 procentspärren, det tredje partiet Folkpartiet är på väg att blir nästa krisparti. Då graderar Moderaterna upp sin möjlighet att behålla makten även utan ett eller flera av småpartierna. Inför valet 2010 stod det klart att Reinfeldt, Olofsson (C), Hägglund (KD) och Björklund (FP) var beredd att sitta kvar även om de skulle förlora majoriteten i valet. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville endast ge besked om han tänker bilda regering med Sverigedemokraterna eller inte om väljarna skulle ge dem vågmästarroll. I själv verket hade partiledaren redan intern klargjort att de skulle regera vida med passivt stöd av SD i riksdagen om de försattes i minoritet. Socialdemokraterna var däremot mycket tydliga i sin syn på SD, och är ska tilläggas.
Partiledare Jimmie Åkesson skrev också i Expressen att "Fredrik Reinfeldt har, trots krav på besked, varit tydlig med att inte på förhand ge några löften om att vägra regera vidare med stöd av SD efter valet. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han vill hålla dörren öppen, välmedveten om att hans väljare hellre ser ett samarbete med SD framför S."
Det är ännu inte försent att visa att Åkesson inte fick rätt! Trots meningsskiljaktigheter i sakpolitiken mellan politiska partierna så måste vi kunna samverka för grundidéer som allas lika värde, om vi inte kan acceptera främlingsfientlighet inom svensk politik. Om något eller några etablerade partier inte står upp för demokratiska värden utan faller för frestelsen att försöka vinna röster med SD:s enkelspåriga och trångsynta retorik, kommer det att skada de demokratiska krafterna i Sverige. Men också synen på varandra och på vårt land, Sverige.
Sedan valet 2010 har dock beklagligt nog en utpekande politik på område efter område med udden mot människor med invandrabakgrund kommit allt tätare från regeringen.
Många blev bekymrade när det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti blev en del av regeringsunderlaget i Danmark. Men då kändes det avlägset att denna utveckling skulle kunna ske i Sverige. Här fanns finns då ingen utbredd främlingsfientlighet. Men vid valet 2006 kom Sverigedemokraterna in i flera kommunfullmäktigeförsamlingar och kunde bygga vidare på sin organisation. Vår syn på vad som skulle kunna hända även i Sverige förändrades, jag hörde hur retoriken på torg och vid fikabord, såg hur problemet nonchalerades av regeringen och runt om i kommunerna.
Det är ännu inte försent att visa att Åkesson inte fick rätt! Trots meningsskiljaktigheter i sakpolitiken mellan politiska partierna så måste vi kunna samverka för grundidéer som allas lika värde, om vi inte kan acceptera främlingsfientlighet inom svensk politik. Om något eller några etablerade partier inte står upp för demokratiska värden utan faller för frestelsen att försöka vinna röster med SD:s enkelspåriga och trångsynta retorik, kommer det att skada de demokratiska krafterna i Sverige. Men också synen på varandra och på vårt land, Sverige.
Sedan valet 2010 har dock beklagligt nog en utpekande politik på område efter område med udden mot människor med invandrabakgrund kommit allt tätare från regeringen.
Många blev bekymrade när det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti blev en del av regeringsunderlaget i Danmark. Men då kändes det avlägset att denna utveckling skulle kunna ske i Sverige. Här fanns finns då ingen utbredd främlingsfientlighet. Men vid valet 2006 kom Sverigedemokraterna in i flera kommunfullmäktigeförsamlingar och kunde bygga vidare på sin organisation. Vår syn på vad som skulle kunna hända även i Sverige förändrades, jag hörde hur retoriken på torg och vid fikabord, såg hur problemet nonchalerades av regeringen och runt om i kommunerna.
Det tog endast en mandatperiod med alliansregeringen innan SD tog säte i riksdagen. Arbetslöshet, barnfattigdom och bostadsbrist är exempel på socio-ekonomiska skillnader har fått fortsätta växa.
Nu när det blir tydligt att de allianspartiernas chanser att vinna nästa val tillsammans är allt mindre enligt opinionsinstitut, den interna kritiken inom partierna växer de är allt mer splittrade mellan partierna, då drar sig Moderaterna inte för att fiska efter röster i samma grumliga vatten som en gång Dansk Folkeparti. Partiets makt nu äntligen sjunkit ihop. Samtidigt växer högerpopulistiska partier i flera europeiska länder och vi känner igen retorik från 30-talet. Då kom ytterligare ett utspel från Migrationsminster Tobias Billström, nu om att den nuvarande asylinvandringen i Sverige inte är hållbar. Handlingsprogrammet till kommande valrörelse ska rikta sig mot en konservativ och enligt honom, en mer "hållbar" mottagningsspärr. Billström talar om människor, barn vuxna, äldre som en "Volym" och som dessutom är för stor idag.
Att påföra anhöriga försörjningskrav är inget ny moderatpolitik. Vi vet också att Billström sedan länge hävdat att medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska kunna återkallas. Ett förslag som skulle innebära en uppdelning av svenskar i första och andra klassens medborgare, där invandrare tilldelas ett andra klassens medborgarskap som kan återkallas. Att ha två typer av medborgarskap, varav ett som kan återkallas innebär de facto att olika fri- och rättigheter gäller för dessa två typer av medborgarskap. Detta är inte förenligt med demokratins grundläggande tanke om jämlikhet. Om Billström ansåg att det krävdes kunde istället högre krav ställts på utredningsförfarandets och fanns brister i prövningsförfarandet ska självfallet detta åtgärdas.
Vi måste ha en politik som svar på den oro människor känner säger partisekreterare Kent Persson (M). Att hänvisa till undersökningar som uppges visa att allt fler väljare rankar invandringspolitiken som en viktig fråga känns minst sagt olustigt. Jag frågar mig vems oro, idag SD-väljare och i morgon från Svenskarnas parti.
Att det inte är min oro som Moderaterna frågar efter svar på är uppenbart.
