Som ett feministiskt parti, att kalla sig för ett feministiskt parti förpliktar, ska vi ska en ha jämn fördelning av kvinnor och män bland våra förtroendevalda. Det ska finnas både kvinnor och män på de ledande positionerna inom partiet och då även på de tunga politiska uppdragen. Även självklarheter som detta kan behövas upprepas. Snart är det tid för årsmöten med nya val. Årskongresser då vi ska lägga fast den första inriktning för kommande kommun- landstings- och rikdagsval. Nya kvinnor och män ska få en chans att sätta sin prägel på partiet, vi ska ta vara på erfarenhet men också lyfta fram fler kvinnor, vilka ska skolas in?
Vi blir fullt ut ett feministiskt parti först när jämställdhetsfrågorna uppvärderas av såväl kvinnliga som manliga politiker och vi kan engagera oss på lika villkor. Där är Socialdemokraterna inte i dag och det krävs ständigt nya initiativ när samhället drar isär och ökar klyftor mellan grupper och därmed byggs hinder in för kvinnor. Vi verkar i ett samhälle där inte ens jämställdhetsministern kallar sig feminist. Få verkar komma ihåg såväl att ett sådant statsråd överhuvudtaget finns eller att Fp innehar posten. Vilket säger en hel del om hur jämställdhetsfrågorna pressats tillbaka.
Vi kan göra stora samhällsförändringar om vi vill. För det är precis det som politik handlar om – att vilja. Att vilja föra en politik som enar och inte splittrar, som minskar klyftorna för att hålla ihop Sverige. Två stora orättvisor är den ofrivilliga deltiden som främst drabbar kvinnor och de låga kvinnolönerna inom både offentlig och privat sektor.
Ett jämställt familjeliv hänger ihop med arbetslivets villkor och familjepolitiken. I dag tar mammor ut nästan 80 procent av alla föräldradagar. En jämställd fördelning av föräldradagarna ger barnen lika stor tillgång till båda föräldrarna och är förutsättningen för en jämställd arbetsmarknad. Vi vill se hårdare krav på kommunerna att tillhandahålla förskolor dygnet runt. Alla barn ska kunna ta del av förskolans verksamhet oberoende av föräldrarnas arbetstider, och föräldrar ska inte heller behöva tacka nej till jobb på obekväma arbetstider på grund av brister i den kommunala barnomsorgen. Jag ser också sambandet mellan fattigdom och brist på arbetslinje.
Kampen mot fattigdomen är prioriterad. Den moderatledda politik sedan 2006 har satt sina spår i samhället, det märks främst på den numera utbredda fattigdom vars like vi inte har sett sedan i början på förra seklet. Åren med borgerlig politik har inneburit förändringar i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har slagit igenom med full kraft och trygghetssystemen ger inte längre samma ekonomiska grundtrygghet som tidigare. OECD har pekat på att Sverige är ett av de länder där ojämlikheten och ojämställdheten växer så fort att det har förvånat även inom OECD. Den fattigaste tiondelen av befokningen har tappat i absoluta tal medan de rikaste ökat sina inkomster, ni vet att män som grupp tjänar mer och har större ekonomiskt makt.
Den grupp som drabbas hårdast är barnen. Barnfattigdomen har med Reinfeldt som statsminister ökat med nästan 50 procent, vilket betyder att vart sjunde barn lever i fattigdom. Runt omkring oss har vi barn som inte klarar av läxor för att det inte finns pengar till glasögon, som mobbas för att de har samma kläder till skolan två dagar i rad och som låtsas vara sjuka när det är skolutflykt.
Jag vill se jämställdare ekonomiska villkor mellan kvinnor och män. Men regeringens val- och senare budgetlöfte, är att skillnaderna mellan grupper ska fortsätta öka. Missförhållande som vi som ett feministiskt parti ska fortsätta bekämpa med konkreta politiska allternativ.
Socialdemokraterna ska alltid vara i opposition mot orättvisor och år 2012 har bara börjat.
