I arbetet med mänsklig säkerhet saknas oftast det genusperspektiv som behövs för att se skillnader i mäns och kvinnors säkerhetsbehov. Och det är frågo som ska in i den politiska dialogen och inte bara tonas ner som ett ansvar begränsat till bistånd och välgörenhet som av regeringen idag. Något jag hävdat sedan valet 2006.
Nu bekräftas min bild av en ny granskning som Kvinna till Kvinna har gjort. De skriver "Utrikesminister Carl Bildt fortsätter att utelämna kvinnors roll i det fredsbyggande arbetet och kvinnors rättigheter i viktiga delar av sitt utåtriktade arbete". Bildt plockades rån de stängda styrelserummen med män runt bordet direkt till uppdraget som Utrikesminister i högerregeringen.
Många vill släta över och göra det till en personlig fråga men Statsmintern har gett honom uppdraget och i det ingick tydligen inte kvinnors rättigheter som människor. Och notera att såväl M, Fp, C och Kd har stött och stödjer denna politik.
Kvinnors situation osynliggjörs. Ändå är det kvinnor och barn är de som drabbas hårdast i en konflikt. Systematiska våldtäkter och massvåldtäkter används som ett vapen i konflikter och det drabbar naturligtvis den utsatta individen oerhört hårt men också hela samhället.
Betydande resurser måste satsas på de behov som kvinnor och flickor har av skydd och stöd under och efter en konflikt. Samtidigt är det viktigt att understryka kvinnors avgörande uppgifter och roll i fredsprocesser, som beskrivs i FN:s säkerhetsråds resolution 1325 och resolution 1820 om sexuellt våld i konflikter. Sexuellt våld är en av de allvarligaste formerna av våld mot kvinnor, där våldtäkt utgör den grövsta formen. Våldtäkt är, vare sig det sker i tider av fred eller under väpnad konflikt, en kränkning av en kvinnas identitet och mänskliga rättigheter. I väpnade konflikter har våld mot kvinnor nått epidemiska proportioner. Massvåldtäkter används ofta systematiskt som ett vapen.
Vi socialdemokrater skriver i vår en motion om att vi anser det omfattande sexuella våldet mot kvinnor och barn i väpnade konflikter måste bekämpas än mer målmedvetet. Våldtäkter används i ökande grad som vapen för att kränka och stigmatisera kvinnorna. De grova övergreppen innebär ett enormt lidande för de drabbade men är också ett hot mot fred och säkerhet. Våldet mot kvinnor fördjupar konflikter och försvårar möjligheterna till försoning. Kvinnor och barn i krigshärjade områden i världen utsätts dagligen för omfattande våld. De är inte enbart offer i skuggan av krig utan måltavlor där sexuellt våld är en del av krigsföringen. Arbetet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är centralt i detta sammanhang. Kvinnors rättigheter och perspektiv måste få bättre genomslag i arbetet för fred och säkerhet. Ett ökat kvinnligt deltagande i konfliktförebyggande och krishantering före, under och efter en konflikt är en förutsättning för hållbar fred och utveckling. Alla länder ska upprätta nationella handlingsplaner för genomförandet av resolution 1325 så är det inte idag.
Men jag gläds över att regeringen tvingades backa efter mitt krav så att Sverige nu har en uppdaterad handlingsplan. Vi synliggör denna fråga i Europarådet coh driver detta aktivt i EU, där bara ett tiotal av unionens 27 medlemsländer har antagit nationella handlingsplaner för genomförandet av resolutionen. FN:s säkerhetsråd antog enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter från 2008. Resolutionen fördömer våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i konfliktsituationer och stadgar vidare att våldtäkt kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord.
Vi välkomnar och stödjer denna viktiga resolution och kommer att fortsätta att arbeta för att den antas av alla FN:s medlemsländer. Något ens i närheten av Hillary Clintons uppskattade tal i Kongo har inte hörts från Bildt. Samtidigt är viktigt att Sverige agerar både nationellt och internationellt för att förbättra arbetet med FN:s resolutioner 1325 och 1820.
Men regeringen har vid flera tillfällen underlåtit att ta upp till exempel resolution 1325 i sina propositioner om internationella insatser, vilket vi tycker är allvarligt och vi kräver att regeringen lägger större vikt vid dessa frågor. Och nu har Sverige också att snabbt lyfta in de två stödjande nya resolutionerna 1888 och 1889 i arbetet.
