Begäran av information om internationell terrorism till Utrikesutskottet

Som socialdemokrat har jag begärt att Terrorismens global påverkan kommer upp på dagordningen i Utrikesutskottet. Information och samtal om internationell terrorism känns dessvärre inte mindre utan åter alltmer angeläget.
 

Terrorism utgör hot mot enskilda individer, stater och mot internationell fred och säkerhet. Angrepp riktar sig mot grundläggande principer om lag, ordning, mänskliga rättigheter och fredlig konfliktlösning. Därigenom utgör terrorism motsatsen till FN-stadgans principer. Förmågan att samverkan kring internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet samt vid konsulära ärenden ställs inför utmaningar.

 

Frågor om hur terrorism utvecklas, förändras som våldsmetod, resurser, rekrytering och nätverks räckvidd är relevanta. Relevanta är också frågor om kunskapsläget. Riksdagen har att värna juridiska och organisatoriska ramar för arbetet mot terrorism och främja utveckling av förebyggande arbete.

 

Sverige har ställt sig bakom multilaterala konventioner och därmed samtidigt förbundit sig att samverka för att motverka terrorism.

 

Under kort tid har flera tragedier drabbat länder. Effekter av terroristattackerna i Nairobi (Westgate), påverkar Kenya, det internationella samfundet, regionala organisationer men även Sverige.

 

Kommer inte att kunna svara på alla era frågor, bidrag med sakkunskap och kommentarer men däremot läser jag era mail om terrorism som kommer till mig. Riksdagsledamöters adresser är inte offentlig handling.   

 

AQIM - en gren av Al-Qaida

Johan Gustafsson är kidnappad. Aqim, Al-Qaidas nordafrikanska gren, pekas ut som kidnappare.

Utifrån redan existerande radikala grupper, ofta med ursprung i algeriska konstellationer, räknar man bildandet av Aqim till 2006, alltså för några år sedan. Bildandet tillkännagavs av Usama bin Ladins efterträdare Ayman al-Zawahiri. Strukturen kom att vara decentraliserad under ledning av Abdelmalek Droukdel.
 

Redan 2007 kom självmordsbombningarna med FN:s verksamhet som mål och mot offentliga byggnader. Man spred sig och sina extrema uppfattningar över ett stort geografiskt område och kommunicerade via sociala medier.
 

Huvudparten av vapnen kom från plundrade militärförråd i Mali. Eftersom det har saknats övergripande strategier och resurser för att övervaka vapendepåer och kontrollera smuggling av vapen över landets gränser har ett vapenflöde från Libyen också konstaterats. Aqim har en regional agenda och utöver Mali är Niger och Mauretanien särskilt påverkade.
 

Vi har under senare år kunnat se hur extremistiska hot växt i Nordafrika och Sahel. EU har genom sin samlade strategi för säkerhet och utveckling i Sahel identifierat regionen som ett strategiskt viktigt område där sammantagna och långsiktiga insatser krävs för att skapa en stabil ekonomisk, politisk och social utveckling. Trots det har man inte orkat arbeta tillräckligt förebyggande med länderna själva. Liksom omvärlden har invånarna i Mali överraskats av den snabba utvecklingen. Dock bör det poängteras att islamisternas intåg i norra Mali tidigt möttes av protester inte minst bland lokalbefolkningen.
 

Det har sedan länge funnits ett missnöje norrut, men de strävandena ska inte förväxlas med det som föranleder den här insatsen. Bland tuaregerna i norr, som lever över sex länder, har krav på förändring men också krav på självständighet ställts. Burkina Fasos president har medlat i konflikten mellan Mali och tuaregerna och har även fört en dialog med Malis kuppmakare och Ecowas. Men det är en annan problematik, inte det som vi sett i relation till Aqim. 
 

Under perioden 2001–2011 ägde totalt sett 1 034 terroristincidenter rum i Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Det handlar alltså om grupper som rör sig över de här gränserna. Bryts dessa incidenter ned årsvis är det uppenbart att terrorismen har blivit ett tilltagande problem i Sahel, då det första attentatet inträffade först efter det att Aqim startades 2006. I Sahelregionen ökade de militanta aktiviteterna inte minst under 2012. Kidnappningarna som har följt har bidragit till att ge stora inkomsterna till de här grupperna. Sedan kanske organiserad kriminalitet har blivit en allt större inkomstkälla.
 

Extrem fattigdom, brist på utveckling och demokrati samt sociala strukturer som befäster ekonomiska, politiska och sociala ojämlikheter är delförklaringar till gruppens fotfäste i Sahel. Men det är inte helheten. Sammanlagt har Mali drabbas hårt även ekonomiskt. Vi kan se att 8 000 jobb har försvunnit bara i turistsektorn efter kidnappningar av bla en svensk medborgare.

Värnamobördige Johan Gustafsson kidnappades i Timbuktu, Mali 2011, vilket är helt oacceptabelt. Och jag stöder ansträngningar från polis, UD och regering för hans frisläppande. Alla kan uttala sitt stöd för att Gustafsson snarast ska få återförenanas med sin familj. Var och en kan kräva, frige Gustafsson!
Vi måste se på kopplingarna mellan rörelser i vårt land och andra länder och mellan länder. Grupper som vi känner från Afghanistan, al-Shabab i Somalia, Aqap i Jemen och Syriens al-Nusra Front eller andra grupperingar som anknyter till al-Qaida, hundratals jihadister från nordafrikanska länder, kanske speciellt från Tunisien, har anslutit sig och rest till Syrien. Man ska alltså sätta in Aqim i sammanhang med ultrakonservativa – kalla dem islamister eller extremister – som har en politisk agenda som inte innehåller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

En fortsatt eskalering skulle komma att innebära en ökad risk för attentat även i Sverige. Jag tror att vi måste säga det vid något tillfälle, och nu gör jag det här. Av tradition har Sverige ganska lite fokus på de frankofona områdena på den afrikanska kontinenten. Jag vill mena att vårt grannland Norge, som redan före attacken på Statoils anläggning i södra Algeriet, liksom Danmark besitter mer kunskap och har följt de här områdena närmare än Sverige. Men Sverige ligger vi också i bakvattnet när det gäller att knyta ihop inhemska rörelser här i landet med internationella rörelser som kämpar mot demokrati och mänskliga rättigheter.
 

Ändå vet vi att där mänskliga rättigheter förtrycks hårdast drabbas kvinnor hårdast. Så är det också i Mali. I bred enighet har resolutionerna 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter skrivits in i utskottets betänkande om insats i Mali. Efter Libyen och när det internationella fokuset låg på Syrien blossade konflikten i Mali upp. Och ännu förmår ingen sätta in rektryteringen av jihadister från Sverige till al-Nusra-fronten i Syrien och Aqim i ett samanhang. Regeringens syn och politik på området är för splittrad för att kunna vara den sammahållande kraft som krävs.
 

Stödet till Mali måste bygga på landets egna prioriteringar och omfatta flera insatser som förutsätter varandra. Den aktuella militära insatsen är alltså inte det enda, men ett viktigt bidrag på väg mot normalitet och utveckling. Mali har drabbats hårt av en inre konflikt vilket lett till Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali. Det finns en majoritet i Riksdagen för ett begränsat svenskt bidrag till FN-insatsen i Mali. Uppdraget är ett definierat bidrag för väpnad styrka utifrån FN:s säkerhetsråds mandat, vilket är en utgångspunkt men också en förutsättning för oss socialdemokrater för att kunna fatta denna typ av beslut. Vi välkomnade Frankrikes insats när Malis suveränitet, enhet och territoriella integritet uppenbart var hotad.

Islamister hade intagit stora delar av Malis territorium. Bland annat uppmärksammades situationen i den historiska staden Timbuktu. Längre norrut var det svårare att få adekvat information. Men vi hörde flyende människors berättelser om situationen, och vi fick rapporter om övergrepp. Vi kunde också alla bedömma hur Mali drabbades men också se hur grannländerna söderut påverkades. Tidsmarginalen krympte snabbt när president Hollande och Frankrike tog beslutet att agera. Genom samverkan med Mali blev Frankrikes stöd en välkommen vändpunkt. Terroristgrupperna i norra Mali kunde pressas tillbaka, och företrädare för landet har framfört sitt tack till Frankrike och välkomnar det beslut som vi kommer att fatta här i dag. Malis nationalförsamling har antagit en färdplan för övergång till normalitet igen. Det är viktigt att den får stöd och att den genomförs. I den ingår en bred nationell dialog med befolkningen. Men det är en politisk lösning som långsiktigt kommer att vara avgörande för hur regionens framtid ska te sig.
 

Minusma har huvudsakligen sju uppgifter, som skydd och nationell och internationell rättvisa. Det är de maliska myndigheterna som har det primära ansvaret för att skydda civilbefolkningen. Ett samarbete har också inletts med Internationella brottmålsdomstolen, som har påbörjat en utredning om brott och bevarande av kultur mm. Jag är en av de få som länge har pekat på de socioekonomiska förhållandena, bristen på demokratisk utveckling och oron för organiserad kriminalitet och vad som händer när den möter extremism som Aqim i regionen. Att det i dag finns nätverkskontakter mellan Al-Qaida-relaterade grupper som löper mellan Atlanten och Adenviken vet vi.
 

För mig är extremism i grund och botten samma sak, för extremism är extremism oavsett syfte. Det är människor som anser sig äga rätt att utsätta andra människor för lidande, död och smärta och som inte respekterar demokratiska spelregler.

Invånarna i Mali har utsatts för en prövning. De efterfrågade omvärldens stöd och EU:s givarkonferens i Addis Abeba i januari kom till stånd. Sveriges bidrar tillsammans med andra och jag menade att en militär mission skulle ses som ett steg för att möjliggöra nästa steg, allmänna val. Mali behöver få tillbaka sin egen agenda, få tillbaka kontrollen över sitt eget land och kunna sätta sin egen agenda. I det ingår val, och i den processen kan vårt bidrag vara ett stöd.

Det är skrämmande att militanta islamister hotar säkerheten för enskilda men notera att det hotet också gäller staters säkerhet. Klart man blir förbannad när de som ursäktar och tom främjar dessa grupper möter respekt i Sverige och tas emot från Rosenbad till TV-soffor, bekväma i vetskapen att under åren getts frisedel från relevanta frågor. Förstår då att jag stör harmonin med mina kritiska frågor..

Värnamobördige Johan Gustafsson

Värnamobördige Johan Gustafsson kidnappades i Timbuktu, Mali under november 2011 och hålls fortfarande på okänd plats. Helt oacceptabelt och att det krävs ytterligare ansträngningar för att möjliggöra hans frisläppande är påtagligt tydligt. För mig är det angeläget att kunna stödja Sveriges ansträngningar för att Gustafsson så snart som möjligt ska kunna komma hem till sina anhöriga. Det är ett polisiärt och konsulärt ärende men är ytterst ett ansvar för Sveriges regering. Det finns ett gemensamt ansvar för svenska medborgares säkerhet och Gustafsson lever påtagligt i osäkerhet. Ledordet är samverkan, inom Sverige men också för samverkan i vår omvärld. Två år är en lång tid av oro och i ovisshet, så jag välkomnar livstecken via videon som troligen spelades in i somras.

– Jag har blivit bedd att lämna ett meddelande till det svenska folket och regeringen i Sverige att försöka hitta en lösning, säger Gustafsson och ber den svenska regeringen att förhandla med Aqim om hans frigivning.

– Vi har behandlats väl, vi får mat, vi får vatten och vi får skydd. Jag är vid god hälsa men jag hoppas på snar frihet.

Gustafsson är en av flera västerlänningar som terrorgruppen Aqim, Al-Qaidas nordafrikanska gren, tillfångatagits i Västafrika. Men flera av de andra västerlänningarnas fall är mer uppmärksammade i sin hemländer. Här är det påfallande tyst.

Vi talar om en frankofon del av regionen och där Sverige av tradition har haft mindre av etablerade kontakter än i andra delar av Afrika. Men många har som Gustafsson drömt om att någon gång få besöka Timbuktu. Nu har kidnappningarna och situationen i landet kommit att slå hårt på Malis turism. Men ansträngningar för stabilisering pågår.   

Samtidigt som det är tyst om Gustafssons fall syntes nyligen den svarta Al-Qaida flaggan i Stockholm vid en demonstration. Tyst i detta, och tyst om rekrytering av jihadister och tyst om insamling av medel samtdigt som anhöriga oroas. Talare som bejakar extremsim åker till Sverige och håller föredrag, inte så sällan för anslag som kommer från offentliga medel. Känns märkligt att se de som ursäktar terrorism har tillträde till Regeringen och de som tom främjar våldsbejakande extremsim har media och flera politikers öra. Någonstans saknas logiken, kedjan av analys bryts och frågor om ansvar uteblir. Påstår inte att det är okomplicerade förhållanden men det borde vara desto större anledning att ge sig i kast med problematiken. Vad är målet för dessa grupper och vad är medlen och vilka ger dem stöd i Sverige. Tror att fler vill kunna sätta in även enskilda händelser i ett större sammanhang och få redskap för att kunna förstå hur det som vi möter i Sverige hänger ihop med uttryck av extremism, kriminalitet och ursäktande för att inte säga vurm för terrorism.

 

Senast idag fick jag frågan av några muslimska besökande från annat land om varför, som de ser det, extremister får stöd av Sverige och från EU-nivån, vad kan jag svara? Jo att samhället aldrig får vackla i sin hållning till extremis, tvärtom, vi har all anledning att tydligt ta ställning mot våldsbejakande extremism. Se igenom den polariserade agendan, skapa formum för möten och dialog med demokratiska krafter. 

Och bemödar men sig finns en del intressant att läsa http://azelin.files.wordpress.com/2013/06/al-qc481_idah-in-the-islamic-maghrib-22regarding-the-case-of-french-and-european-hostages22-en.pdfFrån ett forkningscenter http://www.gctat.org/ och en anlys av propaganda utifrån den tidgare videofilmen http://www.gctat.org/fr/analyses-rapports-et-notes/29-ranoc/222-organisation-al-qaeda-in-the-lands-of-islamic-maghreb-aqim-av-signatures-a-brief-study-chapter-1.html

Kommentar till regeringens Budgetproposition

Snabbkommentar: Lite av det som kommer från regeringen Reinfeldt idag motsvarar det jag möter bland företagare och arbetslösa. Idag är ungefär 400 000 personer arbetslösa i Sverige och det är högre än i de flesta jämförbara länder. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under regeringens tid vid makten. Kunskapsresultaten i skolan har fallit sju år i rad. Regeringen vill se färre i högskolan och avvisar Socialdemokrateran krav på mindre barngrupper i förskolan. Läs mer om vår politik för kvalitet i Förskolan http://www.socialdemokraterna.se/upload/utbildning/dokument/130911%20Utbilda%201000%20fler%20f%C3%B6rskoll%C3%A4rare.pdf  

Efter jobbskatteavdrag 1, 2, 3 och 4 presenteras nu ett femte jobbskatteavdrag. Genom att bla höja skiktgränsen skuldsätts hela svenska folket för att sänka skatten för dem som tjänar mest. Notera att alla allianspartier samlat vill låna 15 miljarder kronor till dessa två skattesänkningar redan nästa år.
Regeringen bekräftar att deras första och största prioritering är att låna till skattesänkningar

Regeringen redovisar att de offentliga finanserna går med underskott 7 år i rad (undantag för ett försumbart överskott år 2011). Ändå väljer den borgerliga regeringen att låna till skattesänkningar – trots att expertmyndigheterna gjort klart att överskottsmålet inte nås. Efter 7 år är arbetslösheten högre, skolresultaten lägre, och välfärden brister. Ändå är Reinfeldts huvudbudskap mer av det samma politik och en Arbetsmarknadminster med uppfattningar som uppvisar ett rejält bakslag för jämställdhet och HBT-personers rättigheter. Regeringen är trött och förnyelsen känns idag mer som ett återtåg bakåt. Att Finansminster Borg väljer att skuldsätta hela svenska folket för att sänka skatten – mest för dem som tjänar bäst samtidigt som det ökar könsgapet är fel väg att gå. Efter regeringens vidlyftiga skattesänkningar återstår bara småmulor kvar till jobb och skola. Återigen, det är fel prioritering. Expertmyndigheter förtydligar: Överskottsmålet nås inte och regeringen bryter mot budgetreglerna. Dessutom ökar hushållens skulder så att det riskerar bli mer än en privat fråga.

Först skattesänkningar för de som har mest men därefter slår regeringen till reträtt.

Vid sidan om de ofinansierade skattesänkningarna presenterar regeringen en rad välkomna reträtter. Differentieringen av arbetslöshetsavgiften slopas. Den annonserade besparingen på gymnasieskolan uteblir. Pensionärerna får en sen men välkommen skattejustering. Men skadan är redan skedd, en halv miljon människor har redan trängts ut ur a-kassan och står idag utan rimligt försäkringsskydd. Om de går med i a-kassan tar det ett år innan de kvalificerat in sig igen. Men de stora utmaningarna, arbetslösheten och skolresultaten möts inte med politiska svar. Det är fel prioritering igen.

Men om två veckor presenterar vi Socialdemokrater vår budgetmotion för 2014. Där ska vi samlat beskriva hur en politik för investeringar i jobb och utbildning är bättre än att låna till skattesänkningar. Hur vi vill bygga Sverige starkt för framtiden och hur vi håller ihop landet och stärker förutsättningarna för Jönköping län. Arbetslösheten ska krossas!

Kommenterar regeringsförklaringen

Fredrik Reinfeldts sista regeringsförklaring innehöll inga nyheter, det var mer av samma politik. Sverige kommer inte nå EU:s lägsta arbetslöshet. Regeringens resultat hittills, efter sju år är högre arbetslöshet, lägre skolresultaten, brister i välfärden.

 

Inget nytt om utrikespolitiken mer än skrifte på posten som biståndsminister. Vi vet alla att Obama välkomnades kom och åkte som planerat igen. Det som inte nämns är kandidatur till FN:s säkerhetsråd och nedrustning. Den kidnappade svensken Johan Gustafsson nämnde inte.

 

Regeringen säger att svenska folket har fel, det som behövs är skattesänkningar, inte investeringar i jobb, skola och välfärd. Medan svenska folket enligt undersökningar tycker att välfärden försämrats.

Regeringen uttrycker inga ambitioner för EU-politiken, och då är det val till EU-parlamentet nästa år. Talet om att Sverige ska ska tillhöra kärnan i Europasamarbetet…” är borta.

Regeringen har inga nyheter på näringslivsidan som inte har aviserat redan tidgare, noter att nystartzoner nu finns med, få förslag på näringslivsområdet och energi.

Regeringens tolkning av överskottsmålet har glidit betänkligt under mandatperioden. År 2010 skulle de offentliga finanserna uppvisa balans och överskott på 1 procent av BNP. Nu ska detta ske först om fyra år. Regeringen tappade greppet om överskottsmålet.

Regeringen lägger 25 gånger mer på sina skattesänkningar än på skolan. Men håller Sveriges elever och lärare håller med om den prioriteringen. Mest uppseendeväckande att inte högskolan nämns liksom att inte heller förskolan finns med. Notera speciellt: Inga nya utbildningsplatser. Förslag om korttidsarbete läggs fram som tidigare aviserat - här är jag generellt positiv.

Regeringen skuller anmärkningsvärt nog det begränsade reformutrymmet på de sjukskrivna. Sanningen är ju den att regeringens försök att genom fattigdom tvinga människor tillbaka till ett arbetsliv de är alltför sjuka för, har misslyckats. Sid 4, st 3. Liknande tendenser finns för övrigt när det gäller invandrare. Regeringen ställer på det här sättet grupper av människor emot varandra. Det är de sjukas fel att inte pensionärerna kan få mer pengar, till exempel. Och vad menar regeringen med formuleringen "arbetet med att förenkla nyproduktionen av bostäder och planprocessen fortsätter".

Reinfeldt nämner infrastruktur på sidan fyra. "Vi har satsat på infrastruktur". Nämner heller inget om hur man får ordning på tågkaoset eller om man vill komma åt fusket i skattefusket i taxibranschen. Åkeribranchen har motsvarande problem som taxibranschen med osunds konkurrens genom lönedumpning. Inte heller detta nämns. Jag har däremot nyligen skrivit en artikel med förslag för den som vill ta del av min S-politik. 

Regeringen vill på kulturområdet ha en fritidspengen för barn och unga från fattiga familjer. (Ni minns vilka som införde avgifter på museeum.) Vi som hade förmånen att besöka Operan i går kväll vet att renovering och ombyggnad av Kungliga Operan i Stockholm ska ske för att bli ber öppet och tillgängligt och kunna utveckla den konstnärlig verksamhet. Lokalerna behöver renoveras.

Regeringen erkänner att de satsade pengarna på rättsväsendet inte har givit det resultat som förväntats trots att resurser tillförts. Men jag saknar konsekvensen, omprövning av poltiken. Satsning mot våld och på kvinnojourer välkomnas och jag ser fram emot mer information.

Regeringen ska återkomma med inriktning för landsbygdsprogrammet. I regeringnsförklaringen fanns intet att berätta. Berätta gärna då också om Miljöministern verkligen vill skjuta Kungsörnar eller var det felskrvningar. Men klimatfrågan nämns inför att FN:s klimatpanel släpper en rapport nästa vecka. Fokus är fortfarande på vad andra ska göra, inte vad Sverige ska göra. Kemikaliefrågan lyfts och en proposition aviseras, inget nytt. Ett ytterligare problem är att regeringen väntas föreslå en kraftig neddragning av programmet med 371 miljoner/år, det kommer att göra att en del av det som görs idag inte kommer att finnas med. (enligt vad Landsbygdsministern sagt i ekot) Det kommande landsbygdsprogrammet ska sträcka sig över sju år.

Regeringen säger inget om det ökade flyktingmottagandet som väntas efter Syrien. Människor ka tas emot på ett värdigt sätt och så planerat som situtionen medger.

Regeringen har gjort det tydligt att svenska folkets val framöver kommer stå mellan satsningar på jobb, skola och välfärd - eller att låna till ännu fler skattesänkningar. Jag ser fram emot valet 2014.

Ökat svenskt ansvar för Kongo

Debatt i Dagen http://www.dagen.se/opinion/debatt/okat-svenskt-ansvar-for-kongo/

Regeringen måste ta större ansvar för krisen i Kongo, den svenska rösten för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter måste styrkas.

 

Demokratiska republiken Kongo är trots sina stora naturtillgångar och sin rikliga tillgång på mineraler ett av världens fattigaste länder. Det är just kampen om de många naturresurserna som utgör en av huvudorsakerna till konflikterna i landet. Kriget i Kongo går till historien som ett av de absolut värsta genom tiderna. Mer än fem miljoner människor har hittills dött på grund av konflikterna och det sexuella våldet mot kvinnor och barn. Ändå görs för lite för att få ett slut på våldsamheterna.
Denis Mukwege, som har mottagit FN:s pris för mänskliga rättigheter och Olof Palmes hederspris, fortsätter oförtröttligt att kämpa för Panzisjukhusets patienter och omvärldens ansvar. Biståndsminister Gunilla Carlsson säger ”Vi gör vad vi kan, och vi ger oss inte” och hänvisar till uttalade från sin partivän, den brittiske utrikesministern William Hague. Sent, men ändå något jag välkomnar. Men det uttalandet kan inte stå för vad Sveriges regering skulle kunna åstadkomma.
Sverige bidrar med endast cirka fem militärobservatörer, en kriminalvårdare och fem civilpoliser till Sveriges FN-insats i området vilket inte ens motsvarar den budgeterade summan för verksamheten. Men ett av politikens viktigaste mål bör väl ändå vara att bidra till internationellt samarbete och solidaritet, i synnerhet till katastrofområden där livet för miljoner civila är helt obeskrivligt fruktansvärt? Det krävs en trovärdig politisk process för att kunna avsluta krisen i Kongo. Vi socialdemokrater stöder genom konkret samarbete framväxten av politiska partier, de kan liksom civilsamhället stödjas.
Vi socialdemokrater vill se FN som navet i det internationella samarbetet. Vi anser att den svenska utrikespolitiken ska vara en stark röst för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi vill stärka Sveriges roll i FN och har länge krävt att Sverige ska bifalla organisationens önskemål om fredsbevarande trupper till exempelvis Afrika. Något även Kristdemokraterna avvisat. Regeringen har i stället dragit ner FN-engagemanget till en närmast genant låg nivå, nu sparar man även in på svenska myndigheters förmåga till analys av utvecklingen i landet.
Under sommaren, när de flesta människor här i Sverige njutit av det vackra vädret och ledighet, har oroande rapporter om nya stridigheter mellan rebeller och kongolesiska regeringsstyrkor kommit från de östra delarna av Kongo. För våldet tar inte semester, och de omkring 2 000 barn som utnyttjas som barnsoldater och som också tvingas delta i striderna, får aldrig något sommarlov.
Medan vi socialdemokrater verkar aktivt för implementeringen av FN:s kvinnokonvention CEDAW och resolutionerna 1325 och 1825 har den borgerliga regeringens utrikespolitik har sedan den moderatledda regeringen kom till makten präglats av stora ord men lite handling. Nu får det vara nog!
Vi socialdemokrater anser att svensk utrikespolitik ska bygga på viktiga principer om folkrätt och solidaritet. Vi är övertygade om att internationellt samarbete leder till säkerhet och utveckling. Sverige kan bättre i utrikespolitiken och för Kongo, om regeringens vilja finns.
 

Moçambique

Moçambique är ett ungt självständigt land det har endast hunnit gå några år från det smärtsamma inbördeskriget. Landet blev självständigt först 1975, det rådde inbördeskrig fram till 1992. År 1994 hölls första flerpartivalet i landet. Ändå har landet under de senaste 15 åren varit den snabbast växande icke oljebaserade ekonomin söder om Sahara. Husbyggen sträcker sig mot skyn i huvudstaden Maputo, bilarna trängs i städerna och efterfrågan på varor och tjänster ökar.

Den forna kolonialmakten Portugal lämnade kvar sitt arv i form av vackra hus och språket, portugisiskan är det officiella språket men som endast hälften av befolkningen kan det. Men portugiserna kommer nu tillbaka. För från Portugal lämnar alltfler arbetslöshetens Europa för en framtid i Moçambique. Bostadsbristen är dock stor och förorternas invånarantal fylls av växande barnfamiljer och av de som flyttar in från landsbygden. Hyran för en lägenhet i Maputo uppges vara ca 80% av kostnaden i en Europeisk storstad och minimilönen 115 USD mån. Arbetslösheten är hög om vi talar om lönearbete. Samtidigt finns det de med en hyfsad ekonomi som väljer att bo i Moçambique. Upplevelser, utmaningar och god mat samt känslan av att framtiden finns här lockar migranter såväl som investerare.

 

Utvinningsindustrin lockar till sig investerare från Kina, Indien, Sydafrika och i någon mån även västländer. Till det kommer gasfyndigheter och frågan om hur inkomsterna ska fördelas. Faktum är att tre av fyra i landet lever under fattigdomsstrecket. Tillväxten har inte lett till en minskning av fattigdomen. Tillgången till vatten, hälso- och sjukvård och skolgång möter inte behoven. Med den snabbt växande befolkningen kommer landet att ha svårt att möta de växande behoven, inte minst från landets unga. Nya förutsättningar och gamla värderingar ska mötas. Men att underåriga, ibland så unga som 12 år gifts bort är inte kultur utan en skadlig sedvänja. Unga flickor ska få vara barn och inte mammor. Landet håller lokalval i november och nationella val 2014 men om familjeplanering och barnäktenskap kommer att blir en valfråga, är det dessvärre inte troligt. Med fakta som att 21% av flickorna är gifta innan de fyllt 15 år och 57% är gifta vid 18 år borde egentligen bli en valfråga. Drygt hälften av flickorna har barn innan de fyllt 19 år. Enligt tillgängliga uppgifter om mödradödligheten sker 408 dödsfall per 100.000 levande födslar. Vård av utbildad personal ges till ca 50% vid av födslarna och det råder stora skillnader i städerna och på landsbygdsområden. Fakta som bromsar upp kampen mot fattigdomen. 

 

Folk i Moçambique säger att det inte ligger i Presidentens natur att avgå. Landets nuvarande president Armando Guebuza har fått beröm av företagare för att förbättrat företangens förutsättningar. Men samtidigt fått kritik för att han genom sina uttalande upplevs ha distanserat sig från människors vardag. Idag finns det tre partier i Moçambique, de regerande Frelimo och oppositionspartierna Renamo och MDM. Missnöjet bland folket har gjort att man nu talar om att ytterligare ett eller flera nya partier bildas. 

 

Så frustrerande att konstatera omfattningen av barnäktenskap och tidiga tonårsgraviditeter. Abort är i princip förbjudit. Många kvinnor i Moçambique skadas av osäkra aborter. Än en gång berättas dessa ledsamma historier om kvinnors öden och dödsfall i osäkra aborter. Under mitt besök mötte jag också prostituerade varav många hade fött barn och nu försökte försörja sig, flera var hiv-positiva. I provinsen Tete och den ”Beira- korridoren” sker en positiv utveckling till följd av utvinningsindustrin men med en mer bekymmersam utveckling på hälsosidan. 

 

Närheten till Zimbabwe påverkar också situationen, HIV ökar snabbt i regionen. FN arbetar för Millenniemålen och Moçambique är ett av länderna där FN-organen samordnas under FN:s utvecklingsprogram - UNDP.

Vid besöket på platsen där journalisten Carlos Cardosos dödades påminns jag om att det finns korruption och att journalistik inte är ofarlig i Moçambique. Opositionspartiet Renamo som har sitt starkaste stöd i norra delar av landet, skramlar med vapen och det avlossas skott mot polisen. Men man tror ändå inte på ett inbördeskrig. Deras företrädare talar om bojkott av det kommande valet men även det är ändå tveksamt om så sker. Samtidigt har oppositionspartiet Renamo en mörk historia bakom sig, sitt forna stöd av aparteid-regimen i Sydafrika, något de helst inte vill påminnas om. 

 

Det sker stora omstruktureringar inom landets säkerhetstjänst och militär. Många frågor uppkommer, Är syftet endast en modernisering eller vad står det för på sikt. Det finns en utbredd oro för att det kan komma att leda till begränsning av den demokratiska utvecklingen. 

 

Det krävs starka förespråkare inte minst bland manliga politiker och beslutsfattare för sexuell och reproduktiv hälsa samt rättigheter, familjeplanering och jämställdhet. Utvecklingen kräver en ökad medvetenhet om vikten av en agenda som dels vilar på politiska beslut och dels goda förebilder. Behovet av män som tar ansvar för en politik mot tonårsgraviditeter och barnäktenskap, sexuellt överförbara sjukdomar/hiv och våld mot kvinnor är stor. Idag finns det ett antal sådana förebilder men de behöver bli långt fler för att kunna stärka det förebyggande arbetet mot tonårsgraviditeter. I de fall flickor blir gravida ska de fortsätta sina studier och behandlas likvärdigt, inbegripet fortsatta studier i dagtid med jämnåriga. Att ha många barn är inte längre i praktiken ett tecken på välstånd i Moçambique utan bidrar till att unga fastnar i fattigdom.

 

Reinfeldt, ta upp Egypten med Obama!

Jag befann mig på Kairo på Tahirtorget år 2011 när regimens ledare Mubarak störtades. Aldrig kommer jag att glömma jublet och synen av människorna på torget och gatorna som firade att deras protester hade gett resultat. Min glädje har förbytts till sorg när jag på TV ser dom döda kropparna efter militärens ingripande.

Den arabiska våren gav stora förhoppningar om att fler av dom viktiga arabländerna äntligen skulle utvecklas till verkliga demokratier. I det första fria valet i Egypten sedan Mubarak hade störtats fick det väletablerade islamistiska Muslimska Brödraskapet egen majoritet. Det blev till ett bakslag för den styrande demokratin. Det Muslimska Brödraskapet använde sin majoritet till att anpassa landets lagar till Sharia-lagstiftningen och misslyckades samtidigt med att få fart på ekonomin. Besvikelsen på det nya ledarskapet blev stor vilket resulterade i massprotester.
 

Att öppet på gator och torg ge uttryck för sitt missnöje med hur landet styrs är en självklar demokratiska rättighet. Inför de massiva protesterna hade det varit naturligt om Mursi utlyst nyval. Men om presidenten trots sin försvagade ställning hellre ville fortsätta regera fram till nästa val så måste valresultatet respekteras. Att militären så som nu skedde sätter sig över demokratin är fullständigt oacceptabelt.

De fruktansvärda händelser som nått oss behöver granskas i en utredning av en opartiska instans och politiska fångar ska släppas.

Det förvånar mig att den svenska regeringen ännu inte har fördömt militärkuppen. Det får inte passera obemärkt att den styrande egyptiska demokratin över en natt förvandlades till en militärdiktatur. Jag förväntar mig att Statsminister Fredrik Reinfeldt vid besöket av President Barack Obama i Sverige klart tag upp att vi är mycket bekymrade över USA:s fortsatta militära stöd till Egypten.