Riksdagen och 1325

Svenska Myndigheters genomförande av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 för Perioden 1/1 - 31/12 2012

 

Redovisning och analys av indikatorerna till den Nationella handlingsplanen för 2009-2012 för att genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 (2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De som vet att jag följer 1325-frågorna noga har frågat om/på vilket sätt vi i Riksdagen har fått utvärderingen av NAP 1325 för 2012 Sänds den i pappersform eller föredrags den muntligt är en fråga?

 

Jag ska svara formellt om riksdagens rutiner. Regeringsbeslut expedieras normalt sett inte till riksdagen annat än om regeringen tar beslut om propositioner/skrivelser som ska överlämnas till riksdagen för beredning och beslut. Regleringsbrev och lagrådsremisser översänds till riksdagen i kopior. Nu blir det första gången som myndigheterna rapporterat enligt de indikatorer som fastställdes förra året. Självklart kan jag begära att få ta del av Handlingsplanen och lika självklart har det varit för mig att också ta fram dessa texter. Men med samma självklarhet kunde regeringen sända över Handlingsplan och uppföljning för kännedom till relevanta utskott i riksdagen. Däremot ska riksdagen inte sköta regeringen och myndigheters uppgifter. Riksdagen ska följa upp sina beslut.   

 

Nationellt samverkansforum 1325, inbjuder torsdag 18:e april till information och årets första samverkansmöte för 1325-aktörer, vara Operation 1325 är en. Inbjudare är Folke Bernadotteakademin. Då ges en presentation av svenska myndigheters indikatorsrapportering gällande implementeringen av nationella handlingsplanen för 1325. Myndigheterna presenterar huvudpunkterna i sin rapportering och berättar om arbetet med rapporten. Med and andra ord sker det en information utåt i samhället. 

Men den nu aktuella Handlingsplanen för 1325/uppföljningen har inte inkommit till riksdagen och återfinns därför heller inte i diarium eller databaser. I resolution 1325 står inget om upprättandet av en nationell handlingsplan eller samråd med de nationella parlamenten:

 

http://www.un.org/events/res_1325e.pdf
 

Det är hittills få länder som har tagit fram en nationell handlingsplan för genomförandet av 1325, varav Sverige var ett av de första länderna under dåvarande S-regering. Sedan har vi kämpat för varje steg, för förnyade handlingsplaner och för att utveckla arbetet. Inget har kommit av sig själv. Delar av mitt påverkansarbete finns i riksdagens protokoll, annat i S-motioner och uttrycks i betänkande. Om nu något trodde att det etablerat sig en självklar rutin att 1325 inkluderas i dokument till riksdagen så är det inte fallet. Men Utrikesutskottet har sett till att komplettera i texter vid arbete med att ta fram betänkande. Men frågan om 1325 tar jag också med mig ut som till Europarådet och besök i huvudstäder osv. 

 

I handlingsplanen framgår att:

 

"Handlingsplanen har utarbetats av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet, som i sin tur har vägletts av en dialog med olika intressenter: myndigheter, enskilda organisationer, forskningsinstitutioner, internationella organisationer och andra länder. Denna gemensamma ansats ska också prägla handlingsplanens genomförande."

Det talas dock inte något om ev. samråd eller liknande med Sveriges riksdag. Vad gäller genomförandet av resolution 1325 nämns inte heller riksdagen:

 

"På den nationella nivån involverar arbetet för att genomföra resolution 1325 i första hand de departement och enheter inom Regeringskansliet som arbetar med freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, mänskliga rättigheter och/eller med jämställdhetsfrågor (Utrikes-, Försvars-, Justitie- och Integrations- och Jämställdhetsdepartementet) samt de myndigheter som utbildar och sänder ut personal till internationella insatser eller bedriver relevant forskningsverksamhet (framförallt Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen, Folke Bernadotteakademin, Sida, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Försvarshögskolan, Kriminalvården, Domstolsverket och Åklagarmyndigheten). Svenska utlandsmyndigheter i konflikt- och postkonfliktområden samt vid de internationella organisationerna (FN, EU, OSSE, Europarådet, Nato m.fl.) har en särskild roll. Enskilda organisationer bidrar till att stärka Sveriges samlade engagemang nationellt och internationellt vilket beaktas i eventuella beslut om stöd till dessa organisationer." 

 

Vad gäller uppföljning och utvärdering av handlingsplanen nämns inte heller riksdagen explicit. Däremot anges följande om finansiering:

 

"Finansiering av genomförandet av planen sker inom ramen för befintliga anslag och medel samt reguljära budget- och andra styrningsprocesser."

 

Regeringen tog i september 2012 efter påtryckningar inte minst från mig, beslut om ett antal indikatorer för att följa upp genomförandet av den svenska nationella handlingsplanen för FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Sju nationella indikatorer har tagits fram. Genom dessa ska möjligheten att mäta och utvärdera målen som fastställs i Sveriges handlingsplanen förbättras. Indikatorerna mäter bland annat antalet kvinnor som rekryteras till internationella fredsinsatser.

 

Folke Bernadotteakademin, Försvarsmakten, Kriminalvården, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Rikspolisstyrelsen och Sida har av regeringen fått i uppdrag att med hjälp av indikatorerna årligen redovisa myndigheternas genomförande av handlingsplanen.

 

Frågan är varför det som borde vara rutiner kring 1325 ännu inte är en självklarhet för regeringen, varför vi socialdemokrater får slåss för att upprätthålla fokus på 1325 liksom varje steg framåt. Varför är det heller inte en självklarhet att regeringen sätter 1325 på EU och den internationella dagordningen.

 

Slutligen, jag skulle välkomna om om regeringen vill ha det samråd med ledamöter i riksdagen kring 1325. Men man måste vara minst två om det ska kunna kallas ett möte!

 

Ungern

Under flera år har jag pekat på den oroande utvecklingen i Ungern. Men Sveriges regering har varit påfallande tysta. Då har oron varit större i Europarådet men EPP-gruppen, den partigrupp såväl Reinfeldts Moderater som

Ungerns premiärminister Victor Orban partivänner tillhör har ett stort inflytande som dessvärre även bromsat kritik. Jag har tagit såväl egna som tagit initiativ till tvärpolitisk kritik.

Men jag och numera är min oro spridd är bekymrade. Grundlagsändringar som riskerade att undergräva rättsstatsprincipen har röstats igenom av parlamentet . Bilden ges att man använde sig av 2/3-dels majoritet vid omröstning i parlamentet med syftet att även kunna upphäva konstitutionsdomstolens domar. Den 11 mars huttalen Europarådets Generalsekreterare Janland och EU-kommissionens ordförande Barroso sig gemensamt uttalande om omröstningen ang den den fjärde grundlagsändringen. Man menade att ändringarna var bekymmersamma vad gäller respekt för rättsstatsprincipen, EU-lagstiftning och Europarådets standarder. Venedigkommissionen och EU/KOM skall granska den fjärde grundlagsändringen.

Den ungerske presidentet och andra ledande politiker måste ta kritiken på allvar. Tyskland har uppmanat Ungern att samarbeta med Venedigkommissionen. Vilket är bra. Risken för en urholkning av yttrandefriheten är konkret och jag vill upprepa oron för hur frågan om 2/3-del majoritet för beslut i parlamentet används. Det finns oro för den fjärde och än fler grundlagsändringen. Våra bilaterala kontakter måste fokusera en tydlig dialog som pekar på oron för grundlagsändringar.

Frågan är om Ungerns färdriktning, hur kommer utvecklingen att te sig. Men den maktfördelning som råder är demokrati i farozonen. Sverige följde frågan, något man säger ibland och ibland uttrycker regeringen att man är splittrad i sin syn på Ungern. Sverige är ett land som medlem av såväl Europarådet som EU och från vilket man kan förvänta sig tydligare hållning. Reformer på rättsområdet skedde i enlighet med grundläggande konstitutionella principer och i samklang med rättsstatsprincipen. Ungern ska ta sitt ansvar med full respekt för de internationella åtaganden som landet gjort och vi ska påpeka när så inte sker. Kan särskilt peka på helt oacceptabla uttalande om romer.

State Departements talesperson uttalade sig den 7 mars. USA har haft den skarpaste kritiken mot Ungern så långt jag kunnat följa konversationen. Men Ungern ignorerat synpunkter från såväl den egna befolkningen, experter som från Venedigkommissionen, Europarådet och EU som nu USA. Men jag förutsätter att Venedigkommissionen fortsätter ta upp Ungern och i Europarådets Parlamentariska Församling så kommer frågan om Ungern att återkomma. Jag menar att även om det inte hade löst ut alla problem så var Sveriges regering men också andra för tysta och undfallande när problemen för mig i Ungern blev uppenbara, hade man agerat då, hade vi troligen haft betydligt mindre problem i dagens Europa med Ungern och ungrare i sitt land.

En förändring är nödvändig

Uttalande vid S-kvinnors Årskongress i Värnamo 16 mars 2013

Jämlikheten ökar när det råder en stark välfärd. En stark välfärd ger samtidigt fler jobb. Ekvationen är alltså enkel: att kämpa för en större jämlikhet är också att kämpa för minskad arbetslöshet. Det känns alltid angeläget att påminna om kopplingen. Utvecklingen är oroväckande på arbetsmarknaden. Jönköping är näst efter Kronoberg det län i landet som de senaste tolv månaderna drabbats av flest varsel. Vid årsskiftet gick 6 031 kvinnor arbetslösa i Jönköpings län. Siffran är lika med 7,5 procent av all kvinnlig arbetskraft i åldern 16-64 år. Skärskådas arbetslösheten totalt sett råder näst intill jämvikt mellan kvinnor och män i länet. Men att båda könen drabbas lika hårt sett till antal döljer inte det faktum att den statistiska bilden blir lite skev. Eftersom överskottet av arbetskraft finns i hög grad inom kvinnodominerande yrken – exempelvis barnskötare, vårbiträden och köks- och restaurangbiträden – är det i synnerhet kvinnor som kommer i kläm när det skärs ner på tjänster. Det är också inom uppräknade områden vi hittar en stor del av alla deltidsarbeten. I och med att kvinnor generellt ägnar dubbelt så mycket tid än män på hushållssysslor respektive omsorg i hemmet har man ofta svårt att arbeta mer. Det är många gånger enbart deltidstjänster de har möjlighet att ta.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har deklarerat ”jobben först”. I prioriteringen väver han in jämställdhet som en central bit. Att skapa en jämställd arbetsmarknad kräver en kombination av politiska beslut och enträget arbete. Löfven pekar på lönekartläggning och genomarbetade jämställdhetsplaner och lyfter fram en målmedveten strävan för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Han är därmed inne på en av S-kvinnors hjärtefrågor. Vi vill se att föräldraförsäkringen på sikt delas lika mellan föräldrarna. Jönköpings län är dessvärre det tydligaste beviset på behovet av en individualiserad föräldraförsäkring. I vårt län tog kvinnorna under 2011 ut 78,6 procent av föräldraledigheten medan män tog ut 21,4 procent. De siffrorna innebär att Jönköpings län är sämst i Sverige när det gäller en jämställd fördelning av föräldraledigheten. Det här får i sin tur negativa konsekvenser för jämställdheten på lönesidan. Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har varit oförändrad de senaste 30 åren trots att kvinnor har högre utbildning. I Jönköpings län skiljer det 80 000 kronor i årlig medelinkomst mellan kvinnor och män. Gapet är 10 000 kronor större här än i riket i stort. 

 

Är det någonstans en progressiv jämställdhetspolitik verkligen är efterlängtad är det således i vårt län. Nu händer i princip ingenting. Med den följden att Sverige tappar mark i jämställdhetsarbetet. Vi är inte längre världens mest jämställda land. Enligt World Economic Forums respekterade jämställdhetsrankning har Sverige sedan 2006 fallit till fjärde plats. Huvudorsaken är naturligtvis regeringens lama, för att inte säga obefintliga, arbete på området.

En förändring är nödvändig.

Om utmaningar för vårdpolitiken inför 8 mars

Med den politik som förs av Socialminister Göran Hägglund (KD) och Landstingsråd Filippa Reinfeldt (M) delas vårdbehövande upp i ett A- B- och ett C-lag, med olika chanser att bli friska. När min farmor Edit berättade om hur hon fått uppleva att vård beroende på inkomst följer patienten ända in i vårdsalarna var det ännu svårt att se att dessa djupa orättvisor var på återtåg. Men nu styr åter plånboken i allt högre grad och inte vårdbehovet. Miljarder har genom sänkta skatter och omfördelningar flyttats till välbeställda grupper stället för att prioritera en bra och jämlik sjukvård för alla. Att allt färre litar på den allmänna sjukvården visar den explosionsartade ökningen av vård via privata sjukförsäkringar eller vård som löneförmån. För den med VIP-vård är väntetiderna korta, remisskravet borta, operationen snabb, besök och medicin gratis och man får ersättning vid förseningar. För den som är utan VIP-kort gäller det att ställa sig längst bak i vårdkön. Allt fler vittnar om långa köer i akutmottagningarnas väntrum. Akutsjukvården befinner sig i kris med stor brist på vårdplatser. Anhöriga, läs kvinnor, går ner i arbetstid för att klara stöd till vårdbehövande släktingar som en konsekvens av brister i landsting och kommuners ansvar.

Svensk sjukvård är inte längre i topp. Antalet vårdplatser per invånare är lägre än i flera andra EU-länder, liksom antalet läkarbesök. Regeringen har krympt Sveriges ambitioner till att vara ”ett land som alla andra”, och tycks mer intresserad av hur du sköter bilen än hälsan. Alla människor, oberoende om de kallas kunder eller patienter, behöver generella hälsokontroller. Men en försäkringsbaserad vård är inte lösningen. Utvärderingar visar att det ger mer pengar till vård, men mindre vård för pengarna. Försäkringsbolag och sjukvårdsproducenter gynnas - inte patienterna. Risken för ”sjukvårdsinflation” tilltar. Ökad efterfrågan leder till att kostnader för sjukvård snabbt stiger utan att kvalitet och tillgänglighet förbättras. System som uppmuntrar till vård av lättbehandlade patienter på bekostnad av patienter som behöver vården bäst kan kortsiktigt snygga till statistik men hjälper inte de sjukaste. Att prioritera få individers livslängd eller livskvalitet på bekostnad av ett brett sjukvårds- och folkhälsoarbete är varken humant eller ett effektivt användande av gemensamma resurser. Krav på skydd av professionernas etik när de ekonomiska drivkrafterna blir starkare borde tillmötesgås.

Vi har ett vårdsystem som ger för lite vård för pengarna och personal betalar med sin hälsa och lönenivå för bristen på resurser. Vårdvalet har även gett vårdgivare ökad möjlighet att skjuta vårdkrävande individer från sig. Bostadsområdens socio-ekonomiska situation påverkar hälsan och i konkurrens om vårdens resurser har lågutbildade och kvinnor fått stå tillbaka. Kvinnors hälsa relativt mäns har försämrats och kvinnors hälsa förbättras långsammare i Sverige jämfört med andra länder. Folkhemmets döttrar har en överdödlighet som vare sig synliggörs eller leder till politiska initiativ. Det är lättare att tala om viktiga men avgränsade insatser som rökavvänjning än att ta ansvar för breda frågor som ökade sociala klyftor, barnfattigdom och massarbetslöshet. Kvinnor som är pionjärer för jämställdhet riskerar att få betala med sin hälsa, kvinnor tenderar att överta mäns riskbeteende och arbetsmiljöfrågor har nedprioriterats. Det behövs såväl en feministisk analys av vården som konkreta mål för folkhälsan – visionen kan inte reduceras till skattesänkningar.
Med en åldrande befolkning och en ökad efterfråga kommer behovet av sjukvård inte att minska. Bland arbetsgivare, men även hos anställda, finns en oro för att vård av förvärvsaktiva ska trängas tillbaka. Även om människor som är mitt i livet ibland behöver slutenvård är detta ändå en överdriven oro idag. Men det finns ett grundläggande dilemma som rör valet mellan jämlikhet och valfrihet. Ökad valfrihet innebär inte att fler patienter får mer vård eftersom det är den totala budgeten som styr. Regeringen borde mot bakgrund av den ökade förekomsten av privata vårdval och privata vårdförsäkringar ställa tydliga krav på utvärdering för att höja sjukvårdens resultat. För om inte regering och landsting vill tillgodose människors vårdbehov kommer vården att privatiseras helt. Privatiseringar är ju också en primär drivkraft för politiker som Hägglund och Reinfeldt.

Finansiering av vården kan ske på några olika sätt såsom genom öronmärkta pengar, höjda skatter, egen finansiering eller försäkringslösningar. Privata vårdförsäkringar utgör ett större problem när det gäller lika vård än vad privata vårdcentraler gör. Men erfarenheten talar för skatt som huvudsaklig finansiering dels beroende på den breda ekonomiska basen och dels utdelningen i form av samhällsvinster. Idag går många friska år förlorade. Vi reagerar mot svindlande övervinster och vill stoppa utförsäljningar på gränsen till kriminalitet men får inte fastna i en ändlös debatt om vinst eller inte i vården. Något som endast tenderar att blockera viktiga framtidsdebatter om de utmaningar vården står inför.

Ansvariga politiker måste se problemen genom genusglasögon. Hägglunds och Landstingsråd Filippa Reinfeldts vårdpolitik har kraschlandat rakt in i akutvårdens väntrum. Men med politisk vilja, resurser och VIP-kort i papperskorgen kan Sverige åter hamna i topp över världens mest välmående folk.

publicerat på Newsmill

Rädda Olof Palmes Park i Turkiet

Skrev på Newsmill inför statsbesöket av Turkiets president Abdullah Gül i Sverige. Besöket sker på inbjudan av H.M. Konungen och den officiella delegationen omfattar representanter för regering, parlament och statsförvaltning samt företrädare för Turkiets näringsliv. Det är ett välkommet besök för det är endast via dialog som man kan påverka varandra. Sverige och Turkiet har historiskt sett haft goda relationer. I och med den turkiska arbetskraftsinvandringen till Sverige på 1960-talet förstärktes banden mellan våra länder. Olof Palme blev som bekant mycket uppskattad av olika invandrargrupper i Sverige för att han inte såg dem som gästarbetare utan ville att de skulle betraktas som medborgare i vårt land. Men Sverige har också kunnat vara tuff mot Turkiet när det har krävts. Vid förhandlingarna om huruvida Turkiet skulle bli EU-kandidat var Anna Lindh den utrikesminister som ställde de hårdaste kraven på Turkiet vad gällde mänskliga rättigheter. När landet sedan hade genomfört vissa av de reformer som krävdes var samma Anna Lindh den som drev på hårt för att Turkiet skulle bli medlem EU. För Anna Lindh hade det muslimska landet Turkiet sin självklara plats i EU:s gemenskap.

Några dagar efter mordet på statsminister Olof Palme 1986 fick en park i staden Kulu i Turkiet namnet ”Olof Palmes park”. Parken, som öppnades på 1960-talet, är speciell eftersom det var den första park i Kulu som anlades för allmänheten. Staden Kulu är speciell eftersom de flesta turkar som kommit till Sverige har utvandrat från den staden. I dag uppskattar man att 40 000 turkar i Sverige har sitt ursprung i Kulu. Det var en borgerlig kommunstyrelse som beslutade kalla parken ”Olof Palmes park” för att på så sätt hedra hans minne och på medborgarnas vägnar visa sin tacksamhet för att Sverige så väl tog emot sina invandrare.

Genom åren har olika verksamheter bedrivits i parken och tusentals svenskar och turkar har besökt den. Bland de mer namnkunniga personer som har besökt parken kan nämnas Stockholms före detta finansborgarråd Mats Hult och statsminister Fredrik Reinfeldt. Men nu har kommunen som styrs av president Abdullah Guls parti, AKP, bestämt sig för att lägga ner Olof Palmes park. Detta har upprört många turkar både i Kulu och i Sverige. Den officiella förklaringen är att Kulus sjukhus, som ligger nära parken, ska utvidgas. Men många Kulubor som har kontaktat mig ger en annan version. De hävdar att det har funnits en grupp från AKP-partiet som i flera år har varit missnöjda med att parken är uppkallad efter Olof Palme. De har gått så långt att de sprider ryktet att Palme skulle ha varit en kommunist och därför inte förtjänar att ha en plats uppkallad efter sig. Även som ett missförstånd, kan påståendet inte få stå oemotsagt. Än mindre få utgöra en grund för politiska beslut.

Många svenskar med turkisk bakgrund känner att parken är en bro mellan Sverige och Turkiet. För dem har parken med en historia som de gärna vill överföra till sina barn och barnbarn. Parken med sina uppvuxna träd är dessutom det enda gröna platsen kvar i Kulu. Sverige-turkar vädjar därför till svenska politiker att ta upp ”Olof Palmes park” i sina samtal med president Gul nu när han är på besök i Sverige. Framför allt hoppas vi att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt ser värdet av att skydda Olof Palmes park!

Feministiskt nej till surrogatmödraskap

Helena Bouveng, riksdagsledamot, och Cecilia Knypegård, Moderatkvinnornas ordförande i Jönköpings län, menar att min hållning som riksdagsledamot och S-kvinnor i Jönköpings län är orimlig. Men samma kritik om surrogatmödrar framförs av paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, UN Women Sverige, Kvinnliga läkares förening, ROKS, Gröna Kvinnor, Kvinnofronten, Feminism and Human Rights och Ung Vänster. Alla står vi bakom "Feministiskt nej till surrogatmödraskap".

Vi ingår alla i en partipolitiskt och religiöst obunden kampanj som på feministisk grund motsätter sig surrogatmödraskap. Vi välkomnar alla organisationer, partier, föreningar och individer, också gärna moderater, att skriva under på de fem punkter som satts upp i vårt manifest:
- Nej till graviditetskontrakt.
- Försvara kvinnans fullständiga rätt till sin kropp, stoppa handeln med kvinnor, nej till en återgång till ofrivillig graviditet.
- Försvara aborträtten, kvinnor är inga behållare.
- Barn är inga handelsvaror, det finns ingen rätt till barn.
- Barn har rätt till sina föräldrar. Självklart ska alla barn i Sverige, oberoende ursprung, ges likvärdiga förutsättningar för en bra uppväxt.
Moderatmännen har tidigare krävt surrogatmödrar. Nu följer moderatkvinnorna Helena Bouveng och Cecilia Knypegård efter. Frågan uppfattas som känslig inom regeringen och allianspolitiker har deklarerat att man inte ser altruistiskt surrogatmödraskap som slutmålet utan som ett första steg och att man ska använda sig av Statens Medicinetiska Råd (Smer) för att öppna upp för surrogatmödrar. Kan bara beklaga att Bouveng nu bidrar till att underminera förtroendet för Smer och att rådet ses som en transportsträcka till regeringens bord. I regeringen har frågan förflyttats från socialdepartementet till justitiedepartementet och justitieminister Beatrice Ask (M). Nu är Moderaternas upplägg synliggjort. Deras ambition är att driva igenom en lagstiftning utan att föregående offentlig granskning har fallit.

När jag drog igång debatten om surrogatmödrar i Sverige var kvinnoperspektivet och de internationella kopplingarna frånvarande i samtalen. Trots Sveriges åtagande gentemot Kvinnokonventionen har detta inte väglett Moderaterna i frågan om surrogatmödraskap. Man bortser från FN:s uppfattning om att handel med kvinnors kroppar och organ är totalt förbjudet. Man blundar även för medicinska fakta om risker med graviditeter och dess påverkan på kvinnors hälsa. Etik får inte göras liktydigt med att värna en miljardindustri.

Debatten är istället hög och osaklig i försöken att föra bort diskussionen om surrogatmödraskap från dess kärna. Kvinnor förväntas ställa upp med sina kroppar för att tillfredsställa andras önskningar och behov. Altruistiskt surrogatmödraskap motverkar inte det kommersiella, tvärtom. Vi tar fasta på medicinska fakta och relativiserar inte förbudet mot handel samt gör inte skillnad utifrån vem beställaren är. Frågan om surrogatmödraskap blottlägger besvärliga maktrelationer och sociala frågor görs till lagtekniska överväganden utan kvinnors rättigheter. Men än fler än de som idag ställt sig bakom Feministiskt nej till surrogatmödraskap avvisar handel med kvinnors kroppar. Moderatkvinnornas kamp för att redan innan barnets födelse kunna avtala bort mammans rätt att vara mamma är onekligen en ny politik i Sverige, men det är en politik som bygger vidare på ett urgammalt kvinnoförtryck.

Moderaterna har missbedömt bredden av kritiker, det är dags för Bouveng och Knypegård att visa lyhördhet i en fråga med svåra avvägningar och en lång rad komplicerade etiska ställningstagande.

Carina Hägg
Ordförande S-kvinnor Jönköpings län
Riksdagsledamot S

Publicerat 11 mar 13 kl. 12:19 på jnytt.se

Brev till Reinfeldt inför statsbesök från Turkiet

Stockholm 2013-03-08

Till Statsminister Fredrik Reinfeldt

I samband med det turkiska statsbesöket den 11-13 mars 2013 vill vi, riksdagens tvärpolitiska SRHR-grupp med representanter från sju av riksdagens partier, uppmana regeringen att lyfta frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) med företrädare för den turkiska regeringen.

Turkiets ekonomiska och sociala utveckling de senaste åren är mycket uppmuntrande, vi ser positivt på det bilaterala samarbetet och på Turkiets EU-medlemskapsprocess. Vi kan dock se orosmoment vad gäller Turkiets utveckling vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Flera av oss var på plats i Istanbul i maj 2012 när premiärminister Erdogan deklarerade, inför parlamentariker från hela världen, att abort är mord och att varje turkisk kvinna bör föda tre barn. Efter premiärminister Erdogans tal har hot om inskränkningar av rätten till abort lett till stora demonstrationer i Turkiet.

Turkiet har en stor roll att spela i regionen. Den arabiska våren förde med sig förhoppningar om demokratisk utveckling i många länder. I den arabiska våren var kvinnorna lika delaktiga som män i att kräva förändringar. Vi ser nu att i många av de berörda länderna har kvinnorna i kölvattnet av revolutionerna i Tunisien, Egypten och Libyen fått kliva tillbaka och se sina rättigheter underordnas. Turkiet med sina stora framsteg vad gäller kvinnors rättigheter och demokratisk utveckling bör fungera som ett föredöme i regionen. Det är av största vikt att Turkiet inte slår in på en väg som leder bort från stärkta rättigheter för kvinnor och stärkta sexuella och reproduktiva rättigheter.

Vi vill skicka en tydlig uppmuntran till regeringen att ta upp dessa frågor under det förestående statsbesöket för dialog med Turkiet och i diskussionerna med företrädare för den turkiska regeringen. Vi hoppas att den svenska regeringen klargör vikten av att de mänskliga rättigheterna, där även kvinnors rättigheter ingår, respekteras, samt att tillgång till säkra aborter är en förutsättning för att kvinnor själva ska kunna bestämma över sina egna kroppar och därigenom fullt ut kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

Ulrika Karlsson (M)

Carina Hägg (S)

Valter Mutt (MP)

Anna Steele (FP)

Annika Qarlsson (C)

Hans Linde (V)

Désirée Pethrus (KD)

Surrogatmödrar eller ej?

Snabbt har efterfrågan från länder som Sverige drivit fram en växande marknad för surrogatmödrar i Indien. Surrogatmödrar – kvinnor som föder barn åt andra är en blivit aktuellare fråga än någonsin.
Resursstarka grupper ser surrogatmödrar som ett svar på sin barnlöshet. Det finns också en berättigad besvikelse hos många HBT-personer över att regeringen inte ställt tydliga krav på adoptionsorganisationer att samarbeta med organisationer som accepterar samkönade par som adoptivföräldrar.

Det räcker inte att myndigheten för internationella adoptioner följer utvecklingen. Men regeringens iniativ uteblir.

Jag vill understryka att adoptionslagen ska förverkligas för de vuxna och barn som hittills väntat förgäves. Skattesänkningar får inte gå före tillgång till fertilitetsutredningar och snålhet med provrörsbefruktning. Kvinnor ska inte drivas utomlands för att få tillgång till inseminering.
Trots att man är väl medveten om att kvinnors liv inte värderas lika högt som mäns och bristerna i reproduktion hälsa är påtaglig i landet trots ambitioner att nå FN:s millennium-mål om att minska mödradödligheten.

De som ställer upp som surrogatmödrar är vanligen fattiga eller på något annat sätt utsatta kvinnor. Att köpa deras livmoder för att producera ett barn till par eller individer som kan betala är oetiskt. Men visar också hur västvärlden ser på den indiska kvinnan.

Bakgrunden att kvinnors livmödrar är förhållandevis billiga i Indien. Det är inte kvinnor i Danderyd eller Vellinge som utgör marknaden inte heller kvinnor från Indiens högre kast.
Men i stället för att rikta krav på den moderatledda regeringen driver man nu på för att öppna upp för främja en lukrativ marknad av surrogatmödrar. Visst kunde detta vara ett enkelt sätt för homosexuella och heterosexuella ofrivilligt barnlösa att skaffa sig barn.

Det är inte alltid fråga om ofrivillig barnlöshet, utan karriärutveckling och andra skäl ligger bakom beslutet att outsourca graviditeten. Det finns gott om exempel på välbärgade heterosexuella familjer i västländer som skaffar sig barn genom att låta en annan kvinna föda det. Surrogatmödrar hävdas också vara svar på oro ev framtida vårnadstvister och juridiska processer.

Frågan om surrogatmödrar är viktigt att diskutera brett i Sverige. Jag avvisar inte en utredning, tvärtom kan en bred parlamentarisk utredning vara av värde. Men jag frågar mig vad efterfrågan på surrogatmödrar gör med kvinnors rättigheter som människor.

publicerat i media i Jönköpings län

Vill du veta mer så läs och följ gärna Nätsidan samt FB-sidan Feministiskt nej till surrogatmödraskap

Kvinnokonventionen som svensk lag

Skrev 8 mars på Dagens Arena http://www.dagensarena.se/opinion/carina-hagg-s-gor-kvinnokonventionen-till-svensk-lag/

Att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter stod klart redan när Förenta Nationernas generalförsamling 1948 antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Under ledning av Eleanor Roosevelt definierades de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det var ingen som då röstade nej mot uttalandet om kvinnor och mäns lika rättigheter. Kvinnors rättssäkerhet borde därför i dag vara självklar i medlemsstaterna, men vi vet alla att det inte är så.

FN:s Kvinnokonvention handlar om att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor. Men varken i Sverige, övriga Europa, eller internationellt har Kvinnokonventionen från 1979 också omsatts till lagstiftning. I dag vågar man internationellt inte ens anordna internationella FN-konferenser för jämställdhet av rädsla att förlora det som uppnåtts. Redan har alltför många länder gjort undantag vid ratificeringar av Kvinnokonventionen – som kanske är den minst kända av FN:s konventioner.
När Sverige ratificerade konventionen menade man att ingen förändring av svensk lagstiftning var påkallad så det är fortfarande den nationella lagstiftningen som gäller vid en konflikt med konventionen.

Könet spelar roll för hur vi bemöts av omgivningen – det redan från den nyfödda till skriften på gravstenen. Däremellan ligger ett helt kvinnoliv av diskriminering, i skolan, i arbetslivet och i hemmet där kvinnor tar största ansvaret för familj och hushåll.

Under ett arbetsliv tjänar en man i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mer i lön än en kvinna. Det är hisnade mycket pengar som motsvarar stor makt, många möjligheter och mycket frihet. Kvinnor har lägre lön och arbetar i branscher som är lägre värderade än branscher där många män arbetar.

Samtidigt arbetar kvinnor i mycket högre utsträckning än män deltid. Var tredje kvinna jobbar deltid. Väldigt många skulle i stället vilja arbeta heltid. En lägre livsinkomst leder till att kvinnor får lägre pension. Genomsnittskvinnan får cirka 25 procent mindre i allmänpension än män.

I strävan att uppnå ett samhälle utan otillbörlig särbehandling på grund av kön måste vi synliggöra könsskillnader, våga ifrågasätta lönegap och bekämpa våld mot kvinnor och utnyttjande. Vi måste ständigt visa på vilken betydelse könet har i olika sammanhang.

Mot bakgrund av diskrimineringen av kvinnor i Sverige krävs även juridiska reformer. Även för att stärka Sveriges internationella röst så är det nu hög tid att FN:s Kvinnokonvention blir direkt gällande som svensk lag.

Carina Hägg, Riksdagsledamot (S)

Hej, tjejer, hög tid för lön hela dagen

Hej därute, tjejer. Har ni tittat på klockan? Har den passerat åtta minuter i fyra kan ni gå hem från jobbet. Kasta av er förklädet, logga ut från datorn, lås in undervisningsmaterialet, stäng kassaapparaten, avbryt vad ni än har för händerna.

Er arbetsdag är slut. Åtminstone den del ni får betalt för.

I dag den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, uppmärksammas den ojämlika lönesättningen med en kampanj. Den är döpt till 15.52. Efter det klockslaget jobbar kvinnor statistiskt sett gratis. Varje arbetsdag. Året om.

Så kan vi inte ha det. Det är upprörande, förskräckligt, orättvist…ja, det är banne mig inte klokt. Varför ska vi finna oss i denna omotiverade löneklyfta? Det är hög tid för lön hela dagen.
Under ett arbetsliv tjänar en man i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mer i lön än en kvinna. Det är hisnande mycket pengar. 3,6 miljoner kronor motsvarar stor makt, många möjligheter och mycket frihet. Något som kvinnor sällan har i samma utsträckning som män.

Kvinnor har lägre lön och arbetar i branscher som är lägre värderade än män. Samtidigt arbetar kvinnor i mycket högre utsträckning än män deltid. Var tredje kvinna jobbar deltid. Väldigt många skulle istället vilja arbeta heltid.

Som småländska vore det givetvis roligt att konstatera att Jönköpings län ligger i framkant när det gäller jämlikhet, att vårt län äger en aktiv strävan att skynda på utvecklingen åt rätt håll. Men det är bara en beaktansvärd illusion. Jönköpings län intar tvärtom en topplacering i negativ bemärkelse. Hos oss skiljer det 80 000 kronor i årlig medelinkomst mellan kvinnor och män. Gapet är 10 000 kronor större här än riket i stort. Den oroliga arbetsmarknaden förbättrar inte möjligheterna till ett efterlängtat trendbrott. Jönköping är näst efter Kronoberg det län i landet som de senaste tolv månaderna drabbats av flest varsel. Vid årsskiftet gick 6 031 kvinnor arbetslösa i vårt län. Siffran är lika med 7,5 procent av all kvinnlig arbetskraft i åldern 16-64 år. Riksdagens Utredningstjänst kan dessutom spä på den dystra bilden. I deras statistiska underlag framgår det att i Jönköpings län är kvinnors sysselsättningsgrad hela 8,2 procent lägre än mäns.

Arbete ger oberoende och möjlighet att själv bestämma över sitt liv. För oss socialdemokrater är det oacceptabelt att kvinnor ska ha sämre möjlighet till arbete, sämre anställningsvillkor och lägre lön än män. Därför krävs en ny jobbpolitik. Inför den socialdemokratiska partikongressen om en månad (3-7 april) har vi satt upp ett tydligt och ambitiöst mål: full sysselsättning och samma sysselsättningsgrad för både kvinnor och män.

Den nuvarande regeringen har nått vägs ände. I förra veckan levererades vi en lokal föreställning på deras oförmåga. Korvgrillning och löften om framtida konvent löser varken arbetslöshet eller ojämställdhet. Det krävs handlingskraft nu. För att kvinnor ska få sin rätt, halva makten, hela lönen och samma möjligheter till egen försörjning som män, krävs en ny regering som prioriterar jämställdhet.

Klockan klämtar. I regeringens fall har vi definitivt passerat 15.52.
De borde packat ihop och gått hem för länge sen.

Carina Hägg, riksdagsledamot (S), Värnamo
och ordförande S-kvinnor Jönköpings län

(PD hemsida 8 mars)