Det finns en bred uppslutning kring vikten av att kvinnor deltar i såväl ett förebyggande arbete, vid konfliktlösning, i återuppbyggnad som för långsiktig fred. Kvinnor ska varhelst de lever ha politiskt inflytande och tillgång till skydd. Mot den bakgrunden var FN:s resolution 1325 en stor framgång. Resolution 1325 har senare följts av ytterligare tre resolutioner som stärkt åtagandena från 1325, de är 1820, 1888 och 1889. Men kvinnor väntar ännu på de resultat vi kan förvänta oss. Alltför ofta får kvinnor ta ansvaret för att skydda andra kvinnor.
Fler länder bör anta handlingsplaner, och resolutionen bör regelbundet tas upp i bilaterala dialoger och reflekteras i regionalt mellanstatliga organisationer. Kvinnors säkerhet ska vara en säkerhetspolitisk fråga och det ligger i Sveriges intressen att det sker en utveckling i vår omvärld.
Vid säkerhetsrådsdebatten 2010 och under 10-årsjubileet för resolution 1325 har Sveriges regering utlovat att en ambassadör för frågor som rör kvinnor, fred och säkerhetsagendan ska utses – ett besked som välkomnats – men vi väntar ännu på att regeringen ska infria löftet. Så kommer biståndsminister Gunilla Carlsson att ta några initiativ i syfte att utse en ambassadör för FN:s resolution 1325?
