Skandalfabriken - utkräv politiskt ansvar för Gummifabriken

Ursäkter istället för att utkräva politiskt ansvar gynnar inte tilltron till politiken. Vid upprepade tillfällen har problem i Värnamo Kommun gått i dagen. Det har även blivit allt svårare att se problemen som hävan kring "studentbostäderna" som ett isolerat felgrepp i stadshuset. Då avgick revison och inte ansvariga politiker http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jonkopingsnytt/varnamo-revisor-hoppar-av. Vilket säger något om tillståndet i vår kommun under Centerpartiets ledning.

Värnamo kommun utveckling till en Skandalfabrik fortsätter. Senast kända beräkning för projektet Gummifabriken ligger på 400 miljoner. Kan bara beklaga att vi kritiker inom flera partier fick rätt. När beslutet togs i Kommunfullmäktige 2010 röstade två Moderater emot och en Miljöpartist ville se en återremiss.

Intern kritik inom Socialdemokraterna har vid vid upprepade tillfällen drivit fram agerande i Kommunfullmäktige men blir ändå inte mer än åtgärder på marginaler. Tillräckligt underlag saknades från början för att ta det beslut som blivit kommunens genom tidernas största ekonomiska satsning. Oansvarigt, men ett faktum som inte kan göra ogjort. Redan köpeskillingen översteg den enda rimliga summan, en krona. Kan endats gratulera säljaren av Gummifabriken till en synnerligen god affär, dessutom sålde man sig fri från miljöproblem från en tid med andra krav på bla utsläpp. Miljöproblem som först förnekades av kommunen men som senare delvis har erkänts men med okänt resultat.

Återstår att rusta upp den kontorsdel som benämns ”gula huset” dvs Gummifabrikens gamla kontorsdel. Kostnadsberäkning för den etappen är angiven till 14 miljoner och information om medel för drift av Gummifabriken som heltet är ännu oklar. Själv har jag som mångårig besökar ha en känsla för huset men först går ansvaret inför väljarna. På så sätt visar jag också största respekten för de "gummiarbetare" som la sin dagliga gärning i huset. Der är dax att deras berättelser dokumenteras för eftervärlden.

Ser inte vägen tillbaka så skandal-projektet Gummifabriken måste föras i hamn på bästa sätt. Och det kan bli en bra verksamhet i hyfsat ändamålsenliga lokaler. Men hade kommunens ledande politiker börjat i rätt ände, hade kommunen fått betydligt mer för pengarna. Rimlig projektering hade också gett kontroll över medlen och förhoppningsvis lett till nybyggnation av enklare karaktär eller en byggnad av unik arkitektorisk snitt som bredvid Vandalorum kunde satt Värnamo på kultur- och besökskartan. Medan Gummifabriken i kommunens ägo lämpligen kunnat användas utifrån byggandens standard. Det som är klart är att kommunen behöver lokaler för utövande av kultur i olika former. Men ibland hörs planer om verksamhet som dessväre inte understöds av budgeterande medel.  

Det som skulle bli Centerpartiets triumfkort inför valet 2014 distanserar sig nu Kommunstyrelsens ordförande HG Johansson och fd Kommunalrådet M Leifland sig snabbt ifrån. Förstår bakgrunden, men frågan återstår om C lyckas fly sitt ansvar. Svaret på den frågan ligger i väljarnas händer senast vid valet i september 2014.

Turerna med Gummifabriken är även en konsekvens av bristande åtgärder vid tidigare varningstecken. Brist på lyhördhet och informella ställningstagande innan beredning samt formella beslut känns bekant. Men nu har problemet växt sig högt som en bergstopp med Gummifabriken och alla ursprungsbudgetar har sprucket.

Den som tar del av "Rapport anseeden projektbeskrivning av ettapp 2 Gummifabriken" förstår att kommunens invånare kommer att fortsätta ha anledning att reagera. Gummifabriken har växt från en fråga om ansvar för skandalprojekt Gummfabriken till en fråga om tilltro till politiken i Värnamo. Något som ingen inbjudan till att strosa runt under ett Öppet Hus kan råda bot på, problemen är djupare än så. Vi ser hur populistiska politiker riskerar gynnas av bristen på politiskt ansvar, inte väljarna. Det är hög tid för politiskt ansvarstagande för vad som utvecklats till Värnamo skandalfabrik!  

 

Åldersdiskriminering vid 56?

Vi förväntas arbeta allt längre upp i åren, men samtidigt skiftar den personliga situationen kraftigt mellan individer. Men vi omfattas alla av förbudet mot diskriminering på grund av ålder. Den faktorn ska inte vara ett skäl för att vare sig neka eller erbjuda anställning. En arbetsgivare ska inte ha allmänna önskemål om att en anställd ska ha en viss ålder men det finns undantag från förbudet mot åldersdiskriminering. Det området i samhället som helt är är undantaget är politiken. Det enda rimliga då politik, visserligen innebär mycket jobb, men inte är ett arbete utan ett förtroende - ett förtroendeuppdrag. Men däremot vill politiken påverka och sätta normer i samhället.

 

Nu har vi fått en diskussion inom socialdemokratin i länet som påminner om debatten inför valet 2006. Då talades det också om inför valet om föryngring på listorna med följd att kvinnor med erfarenhet fick stiga åt sidan och istället lyftes unga kvinnor lyftes fram. Män får pondus och tyngd med åren medan starka kvinnor bryter mot den könsmaktsordningen som ännu frodas i vårt samhälle och vårt län utgör inget undantag. Är det detta mönster vi ser även vid val av kandidater inför valet 2014, eller är det åldersdiskriminering, kanske i kombination. I vilket fall har frågorna satts på dagordningen genom Valberedningens offentlgia debatt. Själva är de ofta äldre såväl i ålder som i politiken. Men de hävdar ändå att jag är för gammal för politik alltmedan andelen äldre i väljarkåren växer. Samtidigt är jag född samma år som partiledare Stefan Löfven, 1957. Det finns många exempel på socialdemokratiska politiker som är äldre än så. Så då återstår frågan om hur Partidistriktet kommer att behandla andra ”gamlingar”. Och hur kommer nya för uppdrag i kommun, region och vid idirekta val att sollas fram och stödjas.   

Bakgrunden till debatten i länets media är att valberedningens placerats mig på sjätte plats på listan till riksdagsvalet, är inte dramatiskt i sig. Vi behöver bort från hirarkiskt tänkande och från prestige. Jag vill bedömd utifrån politiska resutat och engagmenag, livet rymmer dessutom så många möjligheter.  

 

Förväntar mig heller inte nu några diskussioner. Vi har inte den traditionen i länet och det som är angeläget för väljarna är inte primärt personfrågor utan att via valet skapa maktskifte för jobb och en rättvisare politik. Mer fokus på den socialdemokratiska politiken och möjligheter att synligöra skillnaderna mellan politiska alternativ är en rekomendation.

 

Men jag är inte ensam att ha förvånats över att valberedningen inför Valkonferensen för riksdagslistan gått ut i media och talat ett helt annat språk. Talat om att det ska bli "spännande", "hoppas på diskussion", "kan hända saker..." Varför skulle Valberedningen vilja mana till oro istället för samling, och i så fall från vem? Kan bara svara att det är inget som är bekant, tvärtom ser jag med förväntan fram emot Valkonferensen som ett positiv avstamp inför valrörelsen.

Däremot kan man förvänta sig att resonemnag om ålder gäller generellt och inte bara mig, och heller inte att det endast gäller kvinnor. För till viss del liknar debatten inför valet 2014 den som fördes inför valet 2004. Har de erfarenheterna tagits tillvara nu?

 

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin har pekat på behov av föryngring samtidigt som hon valt att rekrytera pensionärer. Delar uppfattningen att erfarenhet ska tas tillvara. Vill samtidigt hävda att jag är bra på förnyelse när det är relevant. Däremot ska förnyelse inte ske för sin egen skull. Men vi behöver inkludera alla åldrar med den bredd av yrkesbakgrund, livserfarenheter som något vi måste ta tillvara. 

 

Däremot konstaterar jag att socialdemokraterna i Värnamo Kommun riskerar att förlorar en plats på nationell nivå. Att jag en gång tackade ja till en plats i riksdagen utgick från att det var förutsättningen för att Värnamo Arbetarekommunen skulle bli repensenterade på riksnivå.  Men nu har Värnamobon tillika Valberedningens ordförande den motsatta meningen. Våra ledamöter ska företräda hela länet, det är visserligen bra men S i Värnamo lär vara tämligen ensamma om att tillämpa den tanken i praktiken. Skulle någon slarva bort en riksdagsplats.

Frågorna har haglat över mig den senaste tiden. Det skriver jag i positiva ordalag, så tack alla. För Partidistriktet återstår däremot när riksdagslistan väl är satt att fundera över hur man ser på jämställdhet och ålder och för S i Värnamo hur man ser på viken av representation på olika nivåer.

Men för mig är det inte något dramatiskt att placeras på icke valbar plats, jag kommer att bidra till valrörelserna som tidigare. Däremot vill jag framöver kunna engagera mig mer med liv och lust lokalt. För det finns så mycket missnöje att möta och så mycket som behöver åtgärdas eller hur? 

Slår Syrien-politiken tillbaka på Sverige och Turkiet

Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där människor så långt det är möjligt ska tillåtas leva sina liv på det sätt de själva finner lämpligt. När samhället drar isär och med en stark boendesegregation ökar marginalisering i samhället, vilket ger grogrund för extrema uppfattningar och ibland även till våldsbejakande extremism. Vi kan heller inte bortse från att våldsidiologier medvetet odlas fram med ökad polarisering mellan grupper som verktyg. Dessvärre sker detta även med stöd av offentliga bidrag. Samtidigt har ett sammanhållet arbete för de mänskliga rättigheterna fått ge vika till förmån för kortsiktiga medieutspel, något som såväl påerkar nationellt som Sveriges trovärdighet och möjligheter till internationell påverkan.

När regeringen även uttrycker en offentlig hållning i utrikespolitiska frågor samtidigt som det finns ett tyst samförstånd med en part i en våldsam konflikt är det än mer anmärkningsvärt. Vi känner igen denna dubbeltydlighet i förhållande till Syrien från Turkiets regeringspolitik. Men båda våra länder tar utifrån vår geografiska placering emot flyende och bistår humanitärt, vilket ska uppskattas. Turkiet som tar ett stort ansvar drabbas även själva av gränsområdets våld, situationen är svår.
 

Samtidigt låter AKP-regeringen stridande och vapen flöda över gränsen. Att man i Ankara även skulle vara okunnigt om svensk koppling till vapenflöde och inresande personer är lika lite sannolikt som att kontakter inte redan har etablerats med Sverige kring detta.

Som väntat kom Syrien upp i samtalen mellan premiärministrarna Erdogan och Reinfeldt igår. SvD beskriver samtal om utvecklingen i inbördeskrigets Syrien

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/reinfeldt-svara-beslut-om-turkiet_8701214.svd

"Premiärministern uttrycker sin personliga besvikelse över den syriske presidenten Bashar al-Assad. - Han var en god vän och vi hade en familjerelation. När den så kallade arabiska våren utbröt talade jag med honom i timmar om utvecklingen. Vi träffades i Aleppo och jag poängterade att Syrien hade ett enpartisystem - och att landet behöver fler partier. Han höll med, men sedan hände ingenting, säger en märkbart besviken Erdogan som sett sig själv som en mentor för den unge Bashar al-Assad när han fick ta över makten. - Sedan gick det inte bra, syriska regimens gevär riktades mot befolkningen, men al-Assad sade till mig att ”de andra är terrorister”. Hur kan man säga så? Och varför försöker befolkningen fly? frågar sig Erdogan retoriskt som anledning till att han vänt den syriska regimen ryggen och nu ger sitt fulla stöd till oppositionella grupper. - Det är inte möjligt att normalisera Syrien om inte al-Assad lämnar makten, konstaterar Erdogan. Med ilsken irritation förnekar han att Turkiet skulle ge stöd till terroristorganisationer som bekämpar regimen i Syrien. - Dessa grupper har inte någon fristad i Turkiet, säger Erdogan."

Det är delar som jag själv känner igen från samtal under besök i Turkiet. En övevägande majoritet av befolkningen i landet har varit tydliga med att de inte velat se landet dras in i ett krig. Så har heller inte skett men många, även AKP-sympatisörer har utryckt oro över att regeringen för en dubbel politik. Närstående till Muslimska Brödraskapet som man är. Turkiet är även beläget med grannar som är engagerade i Syrien-frågan mer eller mindre konstruktivt, ofta det senare. Splittringen i FN:s särkerhetsråd, Geneve 1 och 2 känner vi till.

Men åter till Sverige som utgångspunkt, vår polis jobbar framförallt med tre typer av våldsbejakande extremism, radikala autonoma grupper, vit makt-grupper och islamistiska jihadister. Regeringens Nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism har i flera delar inte förverkligats. Än fler förslag lagts på hyllan. Till skillnad från många andra europeiska länder så saknar Sverige ett effektivt förebyggande arbete för att bekämpa terror och våld samt en uppbyggd avhopparverksamhet. Det ger oss i och för sig fördelen av att kunna titta på det arbete som görs i andra länder och lära av det när vi formulerar våra egna strategier, men det leder också till ett fragmentiserat arbete. Erfarenheter från andra länder visar att arbetet mot terrorism måste ske på flera plan, både lokalt av civila myndigheter och genom polisiärt arbete. Men frågan ska också ses i ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv.

Ett växande problem är att unga svenska medborgare reser till konfliktområden för att strida. Redan tidigare har personer rest till konflikthärdar som Afghanistan, Irak och Somalia men också inom Europa. Inbördeskriget i Syrien innebär dock en helt ny dimension och hotar att locka fler än de andra krigshärdarna tillsammans. Där senare får de träning av radikala jihadistgrupper som även kan användas för terrorism, såväl på plats som efter att den stridande återvänt hem. Vi tar del av rapporter om insamling, logistiskt stöd, vapentransporter och milis med koppling till Sverige. Vi ska inte överdriva den hotbilden, men inte heller blunda för att den faktiskt finns. Svenskar dyker allt oftare upp i bekymmersamma sammanhang vid internationell rapportering. I dag har våra myndigheter väldigt få lagliga möjligheter att ingripa. Inom flera av de sinsemellan olika väpnade grupper i Syrien finns samverkan på marken, även med terrorstämplade al-Quaida. Att definiera skalan från rebellrörelse till terrororganisationer med folkrättsbrott på sitt samvete har inte sällan lämnats till historians facit. Men när antalet stridande uppgår till flera hundra personer finns det anledning att se över hur man kan försvåra denna typ av resor. Ett minimum är att frågan erkänns och politiker förhåller sig även till dessa fakta.

Samtidigt som Sveriges regering ger ett tandlöst intryck saknar unga i riskzonen och oroliga föräldrar ännu stöd. Lokala muslimska församlingar, det lokala föreningslivet och sociala myndigheter är mycket viktiga i arbetet för att förhindra radikalisering och gör ett ovärderligt arbete i dag. Det är en utmaning att förhindra att unga självradikaliseras i sina politiska åsikter. Jihadism lockar inte sällan med en macho livsstil men även kvinnor rekryteras. Regeringen bör öppna upp för en nationell handlingsplan av det slag som finns i t.ex. Nederländerna och Storbritannien. Sverige behöver nationellt kraftsamlar för att bekämpa våldsbejakande politisk extremism för vår de ungas-, vår nations- och vårt internationella arbetes skull.

Att Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan besökt Stockholm med Syrien-frågan på agendan understryker att Sveriges regering öppet måste redovisa sin sammantagna politik i förhållande till Syrien. Att passivt se på är också ett ställningstagande. Hur ter sig kedjan från demokratiskt motstånd till al-Qaida-flaggan. Någon syrier sa mig, "vi slåss nu mot regimen och kan inte också slåss mot al-Qaida. Vi vill inte se dem här men vi får ta den frågan senare."

Nej, jag förringar inte komplexiteten, men menar samtidigt att när externa krafter främjar, eller medvetet blundar för tillflödet av stridande och vapen kan konflikten får en än mer oförutsägbar och svårtyglad våldsutveckling. Att våra legala möjligheter att agera är små idag kan delvis snabbt åtgärdas av regeringen själv. Turkiet respektive Sveriges underlåtenhet att reagera mot våldsbejakande extremism riskerar i framtiden att slå tillbaka även mot våra båda länder.

 

 

Norden består

Min bild är att förutsättningar för samverkan i Norden åter ökar. Det vore också en utveckling att välkomna. Våra respektive länder har sinsemellan gjort olika utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska val. Men närheten finns där så självklar att riksgränserna inte är någon barriär. Det är en förmån att ha så goda grannar som Sverige.

Nyligen hade jag förmånen att representera socialdemokraterna vid FSD:s 100:e kongress. De är den äldsta politiska organisation i landet och äldre än republiken. Svenska språkets ställning fortsätter vara en prioriterad fråga. En talare slog fast - Politik är inte frågan om tro utan om att arbeta! Så är det och det är lätt att ta varandra för givet men relationer av alla slag får man arbeta med för att utveckla. Vi ingår i SAMAK, den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté. SAMAK består av de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna i Norden inklusive Grönland, Färöarna och Åland. Arbetet är mindre känt utåt men när SAMAK förra året startade projektet ”Nordiska modellen 2030” smed uppgift att analysera, definiera utmaningarna och föreslå lösningar för den nordiska välfärdsmodellen blev det uppmärksammat i en vidare krests. Projektet består av fyra grundrapporter, fem landrapporter, ett för varje nordiskt land, samt fem temarapporter. Temarapporterna har rubriker; ”Skapa för att dela – dela för att skapa”, ”Välfärdsmodellens framtida finansiering och stöttepelare”, ”Anständigt arbetsliv – avtalsmodellens framtid”, ”Inkluderings- och integreringsutmaningar” samt ”Demokrati och deltagande”. Forskningsprojektet är oberoende från SAMAK och dess organisationer och leds av det norska forskningsinstitutet Fafo. Läs mer under Projektet Nordiska modellen www.nordmod2030.org.

Andra forum för att mötas inom Norden är Nordiska rådet. Det officiella forumet för samverkan med ministerråd och parlamentarisk församling. Föreningen Norden verkar för utökat samarbete och utbyte inom Norden. Men det bekymmer. I Finland ökar det populistiska partiet Sannfinländarna men de ingår inte i regeringen. Höyre däremot har välkomnat Framskrittspartiet till regeringen. Och det med de svenska moderaternas goda minne. Justitieminister Ask kollega har en inställning till yttrandefriheten som kritiserats. Att bränna tidningar är en märklig syssla för den som är satt till uppgiften att skydda yttrandefriheten. Och Solveig Horne, Norges Jämställdhetsminister har framfört sin åsik att offret också har ett ansvar vid en våldtäkt samt beklagat att "homoäventyr" läses för förskolebarn. Ett par axplock bland Frp- ministrar som numera ingår i den nordiska kretsen av statsråd. Sannfinländarna repensenteras av Halla-aho i Europarådet, Strasbourg. Som ledamot i den Parlamentariska Församlingen har jag länge mött Dansk Folkeparti. Som väl är har deras inflytande över dansk politik mattas av för att inte säga sjunkit ihop. Väljarna i Sverige har gett Sverigedemokraterna mandat i Riksdagen. När man ser Statsminister och Moderatledarens hållningslöshet till Höyres regeringssamverkan i Norge så inger det farhågor även för Sverige. SD är inte som alla andra partier i riksdagen vilket nyligen åter framkom genom flörten med Front National i Frankrike. Men nu är jag på väg att glida över till EU-politiken. Det får vi spara till ett senare tillfälle. Dock är det först viktigt är konstatera att Island trots ekonomiska svårigheter intill umbärande under ett antal år ändå kund hålla undan högerpopulismen.

Däremot ser jag komplikationen som heter högerpopulism inom Norden och hur det påverkar länder men också närheten i samverkan inom Norden. Partier som vill påverka dagordningar och förskjuta värderingar. Vi andra har att hålla emot en sådan utveckling men inte minst att lägga fram politiska förslag som ger svar på människors relvanta frågor men också oro.

Norden består naturligtvis även framdeles och jag hoppas även på ökad samverkan inom Norden. SAMAK behövs i detta arbete, det är arbetarrörelsen som åter tar ansvar. Moderaterna med partivänner i Norden visar samtidigt exempel på dess motsats när de hjälper fram populismen. 

Debatterar jämställdhet

Under alliansens ledning kryper jämställdhetsarbetet framåt med myrsteg. Kvinnor förlorar i genomsnitt 3,6 miljoner i inkomst under ett arbetsliv. Det behövs politiska beslut för att jämna ut skillnaderna. Utvecklingen klarar inte av att göra det själv. Vi vet att kvinnor diskrimineras i arbetslivet. Vi vet att kvinnor är mer beroende av en bra och fungerande välfärd för att få möjlighet till egen försörjning. Vi vet att 100.000, de flesta kvinnor, lämnar arbetslivet eller går ned i tid för att ta hand om en nära anhörig eftersom de inte litar på att deras nära och kära får den vård och omsorg de behöver.

 

100.000 är väldigt många människor – det är nästan lika många som hela Jönköpings befolkning. De flesta av dessa kvinnor har tidigare i sitt arbetsliv haft låg lön, ofrivillig deltid och inte kunnat arbeta när barnen var små på grund av att det inte fanns barnomsorg eller att det förväntades att de skulle vara hemma med barnen.

Cirka 50 procent av de kvinnor som går i pension i dessa dagar kommer att tvingas leva på en garantipension trots ett långt arbetsliv. Dessvärre skådas ingen bättring. De otrygga anställningarna ökar, delade turer blir fler och cirka 200 000, oftast kvinnor, tvingas till ofrivilliga deltider.
Vi vet att kvinnor i dag utbildar sig mer än män, men det lönar sig inte för kvinnorna. Varken i lönekuvertet eller i maktposition. Vi vet att kvinnor fortfarande tar mer ansvar för barn och familj. Politiken måste se till att göra skillnad så att inte dagens unga flickor eller kvinnor kommer att diskrimineras på samma sätt som tidigare generationers kvinnor. Men förslagen från regeringen lyser med sin frånvaro – trots sju år vid makten.

Vi socialdemokrater vill och vågar ta politiska beslut för bättre arbetsvillkor som går att förena med ett socialt liv, för att dela föräldraledighet mer lika, för att värdesätta kvinnors arbetsinsats och kompetens, för heltider även för kvinnor, för en arbetsmiljö som varken sliter ut kvinnor eller män och för att minska visstidsanställningar och ta bort delade turer. För att fler kvinnor ska få förutsättningar till sin egen försörjning behöver vi en bra, fungerande välfärd. Vi behöver barnomsorg på kvällar, nätter och helger och äldreomsorg av god kvalitet som man kan lita på.
Jämställdhetsarbetet tar fart om man bestämmer sig för att agera.

Det handlar om politisk vilja. Den besitter jag och mitt parti. Vi accepterar inte att halva Sveriges befolkning diskrimineras på grund av kön.

Carina Hägg, Värnamo, distriktsordförande, S-kvinnor

Publicerad bla i Värnamo Nu och en kortad text i Värnamo Nyheter.

Och apropå aktuell debatt: Seniorer är också en Seniorita men de når endast 71,9 av medianinkomsten för män. Könsdiskrimingering har ingen åldersgräns, inte heller mitt arbete för jämställhet. 

Kommentar till AiP

Riksdagslistan - så här kommenterade jag kort till AiP:  när socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin vill förnya på riksdagslistorna tar jag ansvar i min valkrets genom att, helt odramatiskt, kliva tillbaka ett par steg, Vill sedan väljarna kryssa för mitt namn är de välkomna. Det är ytterst väljarnas resultat som avgör. Som föregående valrörelser kommer jag att möta väljarna för att tala om vår politik. Vi har att fokusera på att föra en bra valrörelse där våra sakfrågor sätts i centrum. Sverige behöver ett maktskifte för jobben och ett rättvisare Sverige. Mål som jag är övertygad om att vi tillsammans också kommer att uppnå. Inför valet 2002 myntade dårvarande partisekreteraren Lars Stjärnkvist uttrycket "Gladast vinner", den känslan ska vi plocka fram även under 2014 års valrörelse. 

Valberedningens förslag till riksdagslist antas senare under 2013.  

Regeringen underminerar kärnvapen-nedrustning

S-kvinnor i Jönköping län var den första svenska politiska organisation som tog ställning till stöd för en konvention mot kärnvapen. Socialdemokraterna följde efter, vi menar att Sverige borde stödja arbetet för en internationell konvention om ett fullständigt förbud mot kärnvapen. Arbetet för för nedrustning och icke-spridning måste bedrivas med kraft.

Vi socialdemokrater deklarerade i god tid vår mening. Men när kärnvapenveckan i första utskottet i FN:s generalförsamling sammanfattas konstaterar jag åter att så inte är fallet. Kemvapens humanitära konsekvenser motiverar varför kärnvapen under några omständigheter aldrig åter får användas. Vi har följt Norges arbete och välkomnat deras initiativ med den internationella konferens.

Nya Zeeland framförde ett uttalande som totalt 125 stater inkluderat Heliga Stolen ställde sig bakom. Våra nordiska grannländer, Norge, Danmark, och Island. Andra länder var Sydafrika, Österrike, Mexiko, Brasilien, Japan, Irland, Nigeria och Schweiz. Det var glädjande att så många länder med geografisk spridning och tillhörande EU, NAC, NAM (Non Aligned Movement) samt även NATO ställde sig bakom Nya Zeeland. Uttalande har sin bakgrund i det humanitära initiativet från NPT PrepCom i Wien 2012.

Svenska Läkare mot Kärnvapen har beskrivit hur initiativet fokuserar på de humanitära effekter som följer om kärnvapen används, och hur man använder sig av detta perspektiv i syfte att avlegitimisera vapnen och stärka trycket på kärnvapenstaterna att nedrusta. Humanitära konsekvenser ingen borde kunna tillbakavisa.

Men Sveriges regering sa ändå nej till att stå bakom Nya Zeelands uttalande. Regeringen avstod att hålla ett eget nationellt anförande. Uppseendeväckande i sig. Däremot fanns regeringen istället bakom ett helt annat uttalande som lades fram av Australien med 16 stater bakom sig, bland annat Finland och Kanada, Tyskland, Polen, Slovakien, Nederländerna och även här Japan. De nämnde också humanitära konsekvenserna av kärnvapen, men detta uttalandet hade annat syfte.

Tolkningen bland närvarande i FN var lika tydlig som bedrövlig, Sverige skrev under uttalandet med syfte att underminera den linje som fick stöd av 125 stater med Nya Zeeland som draglok. Man kan ana vilka som ser sig som kärnvapenallierade och vilka som är friare men också vill frigöra världen från detta totala hot mot mänskligheten. Sveriges regering stöder att kärnvapen har en säkerhetsskapande aspekt, vilket man menar att man ska ha i åtanke i nedrustningsarbetet, och att kärnvapenstaterna måste vara med på noterna.

Framförllt bedrövligt i sak men också det faktum att regeringen inte öppet redovisar omsvängningen av politiken är anmärkningsvärt.

Regeringen frångår Sveriges tradktion av självständig hållning och ett aktiva stöd för nedrustning till att  underminera en angelägen internationell process. Arbetet för nedrustning och icke spridning får sättas på väntelistan med frågor en Socialdemokratiska regering har att ta tag i på UD efter valet 2014.